The Counselor (2013)

The Counselor har mycket som talar för att den skulle kunna vara bra. Cormac MCCarthy har skrivit manus och självaste Ridley Scott regisserar. Till detta har vi en drös av kända och mycket dugliga skådespelare som Michael Fassbender, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem och Bra Pitt. Detta måste ju vara bra!

Men nej, det var mest frustrerande att titta på och försöka förstå filmen. Den är klippt på ett uselt eller om det är konstnärligt mycket besynnerligt sätt, ett sätt som i alla får mig att inte hänga med alls. Som jag kommenterade i Shinypodden när jag och Carl snackade om filmen är det viktigt de håller ordning på vad som sker och när det sker. Just som att i en actionscen är koreografin viktig, är det samma sak med en thriller men då är det tidslinje, location och aktörernas inbördes relationer som måste maka sense.

För mig känns det som att denna film är två olika idéer som samsas inom samma film. Hmmm... Upplagt för att bli rörigt, minst sagt.

Ridley Scott, Cameron Diaz, Javier Bardem (ibland) och Brad Pitt tänker sig en cool och kittlande heistfilm där man ska förtjusas över vem som lurar vem. Samtidigt spelar Michael Fassbender, Penelope Cruz och Javier Bardem (ibland) i en våldsam historia som det dryper Cormac McCarthy om. Det är deprimerande, otroligt våldsamt och fruktansvärt mörkt. Olidligt på många sätt. 

Dessa två känslolägen skär sig ganska rejält. Postern (och trailern för den delen) verkar fokusera på den coola heisten. Den andra storyn är som tagen från de bortklippta resterna efter Villeneuves Sicario. De delar som till och med var för starka för den filmen...

Det är svårt att uttala sig om skådespelarnas insatser då regin och produktionen är "all over the place". Men jag tyckte nog att Cameron Diaz som geopardkvinnan var mest intressant på många sätt.

Uppenbarligen har filmen vissa kvaliteter. Carl har sina favoritscener och gästbloggare Niklas gillade filmen en hel del enligt utsago. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust direkt efter titten. Den är så hemsk att det nästan inte gick att kasta av sig känslan av filmen efter den tagit slut. Alltid något antar jag.

Tänkte först en tvåa men filmen har något... Galleriet av karaktärer är minst sagt minnesvärt... Det är kanske det Carl pratade om... Oklart.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Der Himmel über Berlin (1987)

Himmel över Berlin är Wim Wenders lyriska hyllning till mänskligheten och humanismen. Inspelad i Västberlin några få år före muren föll vilket sätter tonen i filmen. 

Vi får följa de två änglarna Damiel och Cassiel som vakar och beskådar människorna. De har befunnit sig på platsen sedan långt innan människor dök upp på Jorden. Damiel är less på att vara ängel och vill bli människa. Han vill få vet hur det är att hålla ett äpple i handen.

Filmen inleds i svartvitt och går över till färgfilm först när vi får se sekvenser ur människors perspektiv. Änglarna lever ett svartvitt liv, ett fattigare liv som om i två dimensioner. Människorna med alla våra svagheter, misär, ondska men också skönhet, musik och mänsklighet lever det fullare livet, i färg och i fyra dimensioner. Priset vi betalar är i tid, vår tid här på jorden är ändlig. Men det är också tydligt för mig att bilderna i svartvitt är renare och vackrare, när filmen går över till färg ser det skitigare och slabbigare ut. Människan.

Detta är en fin och artistisk film. Den inbjuder till kontemplation. Wenders klipper in dokumentära bilder från elände och misär ur mänsklighetens historia. Det är svårt att inte se det andra världsrikets fasor och det efterföljande kalla kriget i filmen.

Filmen har dock oemotståndligt vackra sidor också. Damiel vakar över Marion, den franska trapetsartisten på en sunkig cirkus. Kärlekshistorien dem emellan är ljuvlig. Musiken har också en framträdande roll. Marion och hennes kollegor festar till musik i en härlig scen. Än mer inbjuden blir jag när vi får se Nick Cave & the Bad Seeds live på scen. Filmen spelades in några få år efter han släppt sin första platta. Filmen kommer till liv under den sista akten.

Inledningen är tämligen långsam och utdragen. Den kan närmast beskrivas som seg och jag hade ärligt talat svårt att hålla mig vaken under vissa partier när änglarna dök ner i den ena filosofiska funderingen efter den andra. Absurt nog klockar inledningen in på 90 minuter. Sedan blir Damiel människa och allt händer på en gång. Det är givetvis ett sätt för Wenders att beskriva hur länge änglarna utfört sitt kall, men det kräver att publiken verkligen är på tårna för att hänga med så långt in i filmen.

Filmen är härligt nog inte tom på humor, den krydda som ofta höjer en film inte minst inom dramagenren. Hör har vi Peter Falk som spelar sig själv på ett skådespelarjobb i Berlin. Han är en föregångare till Bill Murrays karaktär i Sofia Coppolas Lost in translation. Falk är helt underbar i denna roll och bjuder till och med på en liten tvist i slutet som jag låter de av er som inte sett filmen än upptäcka själva.

Betyg: 4/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Fimskolan, lyssna här.

Filmen heter Wings of desire på engelska.

The Party (2017)

The Party är brittiska Sally Potters korta svartvita och superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Tänk er en Woody-film fast vassare dialog, mer ilska i manus och att allt utspelas i en lägenhet i London. Janet (Kristin Scott Thomas) har blivit utsedd till en av ministrarna i oppositionens (Labour) skuggregering. För att fira av henne har hon och hennes äldre akademiske man Bill (Timothy Spall) bjudit in några vänner. Det bjuds på vin, filosofi och hemligheter.

Först på plats har vi bästa väninnan, den briljante men ack så cyniska April (Patricia Clarkson) och hennes man, självhjälp-guru-flummisen Gottfried (Bruno Ganz). Sen kommer det lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer). Till sist anländer Tom (Cillian Murphy) ensam utan sin fru då hon tvingats jobba över.

Samtidigt som värdinnan Janet förbereder middagen håller hon en sms-konversation med en för oss okänd älskare. Tom i sin tur verkar nervig som attans och det första han gör är att gå in på toaletten och dra i sig en linje kokain för att stärka sina nerver.

Ja, detta är en skön film som klippt och skuren för mitt sinne. Fylld av bra skådespelare, intressanta karaktärer och en dialog som är knivskarp. Det handlar om extremt välutbildade och sofistikerade människor som diskuterar "höga koncept" inom politik, jämlikhet och kultur. Mycket stimulerande. Filmen största problem är kanske att den är för kort med sina 77 minuter!

Vad tycker jag om slutet då? En twist som jag såg komma allt för sent. Jag var så upptagen med att lyssna på deras konversation att jag glömde spekulera i hur en film som denna skulle sluta. Så jag erkänner jag blev överraskad. Men egentligen var det mest en gimmick vilket varken höjde eller sänkte filmen i övrigt.

Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut.

Jag ger The party fyra hemlisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer blogg om filmen hos:
Fiffis filmtajm

The Party har svensk biopremiär den femte januari men före dess visas den på Stockholms Filmfestival den 11:e, 12:e och 18:e november. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar.

Unknown (2011)

I didn't forget everything. I remember how to kill you, asshole.

Raddan av underbara bara tvåor i Sommarklubben fortsätter. Här har vi en thriller med Liam Neeson. För några år sedan spelade han den arge fadern i action-filmen Taken. Den var ganska bra. Nu jagar och jagas Liam igen av onda män i en europeisk storstad, men denna gång är det Berlin som står för sponsorpengarna. Unknown är en film i samma anda som den gamla godingen Frantic med Harrison Ford från 80-talet, Bourne-filmerna och kanske lite av Long kiss goodnight.

Liam spelar Martin Harris en forskare inom biotech på väg till en konferens i Berlin. Med sig på resan har han sin sköna hustru Elizabeth (January Jones). Väl framme vid hotellet upptäcker Martin att en portfölj glömts på flygplatsen och han hastar iväg i en taxi för att hämta väskan. På väg tillbaka till flygplatsen råkar bilen dock ut för en olycka och han hamnar på sjukhus, i koma till och med. När han vaknar upp några dagar senare är allt förändrat. Ingen har sökt honom och åter på hotellet känner ingen igen honom. Hans fru Elizabeth och hennes man Martin Harris bor på hotellet. Någon har stulit Martins liv!? Vem är jag är det enda Martin kan säga innan han kastas ut från hotellet till den vinterkalla Berlinska natten.  

Vad kan man säga om Liam? Visst, han är en torrboll. Harrison Ford gjorde "jagad stressad kostymnisse" bättre i Frantic, det är helt klart. Men Liam har något annat. En ilska och styrka som lurar under ytan. Man har inga problem att köpa att han kan vara en ond man, en våldsman. Unknown blir lite spännande ett tag, men den är långt från de bättre filmerna i genren. Filmens två kvinnliga parter är mycket bleka, nästintill osynliga. January Jones spelar Elizabeth och Diane Kruger (Helena från Troy) spelar den bosniska invandraren som hjälper Martin.

Filmens överlägset mest intressanta karaktär och skådespelare är Bruno Ganz (Hitler i Der Undergang) som spelar den före detta stasi-agenten Ernst Jürgen. Han var cool och jag skulle gärna sett en film där Martin Harris och Ernst Jürgen fått lite mer tid tillsammans, fler scener helt enkelt.

Unknown är en lite småputtrig thriller. En perfekt film i Sommarklubben, och ja, du har redan gissat det, jag ger Unknown två borttappade pass av fem möjliga.

Betyg: 2/5