Beautiful Girls (1996)

Paul: Supermodels are beautiful girls, Will. A beautiful girl can make you dizzy, like you've been drinking Jack and Coke all morning. She can make you feel high of the single greatest commodity known to man - promise. Promise of a better day. Promise of a greater hope. Promise of a new tomorrow. This particular aura can be found in the gait of a beautiful girl. In her smile, in her soul, the way she makes every rotten little thing about life seem like it's going to be okay. The supermodels, Willy? That's all they are. Bottled promise. Scenes from a brand new day. Hope dancing in stiletto heels. 

Det är fascinerande vad miljö och sinnesstämning kan göra för upplevelsen av en film. Hur vansinnigt olika bra en film kan vara beroende på alla faktorer runt om filmen, förutom filmen själv. Det som är så intressant med den insikten är vad detta betyder för hela ens betygsystem. Funkar betygssystem över huvud taget under dessa förutsättningar? Som Jack Bauer skulle kunnat säga "The grading system has been compromised!".

En kort tid före jul såg jag om Beautiful girls. Och precis som Fiffi kan göra, hon med en anteckningsbok full med gamla filmbetyg, kan jag nu jämföra vad jag tyckte om filmen förr och nu.

Första gången jag såg filmen var år 2001 efter att jag hade arrangerat en filmtopplista på den IT-konsultfirma jag då jobbade på. Kollegor och annat löst folk fick skicka in listor med sina tio bästa filmer och så sammanställde jag en totallista (samma format som Sight & Sounds lista). Två av mina kollegor hade båda med två överraskande filmval som jag inte sett. Först var det Audrey Hepburn i klassikern Roman holiday (sv. En prinsessa på vift). Jag såg den och blev helt blown away (det börjar bli dags att se om den snart...). Den andra överraskningen på Martin och Martins listor var det amerikanske indiependentdramat Beautiful girls. Jag såg den med en kompis och vi var inställda på en bra film och det fick vi. Jag var helt lyrisk över Beautiful girls.

När jag såg filmen år 2001 älskade jag den alltså fullt ut. Senare dök Garden State upp, en film som påminner en hel del om Beautiful girls. Jag har alltid tyckt att den första filmen var den starkare av dem två. Båda handlar om sökande unga män som kommer hem till den stad där de växte upp. Där träffar de på gamla vänner och bekanta och har anledning att fundera över sina liv och de val de gjort. En lustig detalj är att spillevinken Natalie Portman är med i båda filmerna och spelar i princip samma roll i båda.

Marty (spelad av Natalie Portman): If I'm not mistaken, you've come back here to the house of loneliness and tears, to Daddy Downer and Brother Bummer, to come to some sort of decision about life, a life decision if you will. 

Filmen har en underbar stämning. Handlingen utspelas i en småstad i norra amerika, är det kanske Wisconsin? Det är en historia om vanligt folk, långt från Hollywood och New York, långt från maffian, bankrån och annan glamour.

I småstaden är det värsta som kan hända att pojkvännen plogar för din garagedörr varje natt, eller att någons fru har varit otrogen. Filmen behandlar frågor som hur man lyckas i livet, hur man behåller glöden i ett förhållandet och hur man tar sig vidare från att varit en coolaste killen i high school till att bli en nobody som vuxen.

Beautiful girls  har en lång lista av bra skådespelare. Vad sägs om Timothy Hutton, Matt Dillon, Uma Thurman, Michael Rapaport, Natalie Portman, Mira Sorvino, Lauren Holly, Noah Emmerich, David Arquette och Rosie O'Donnell?

När jag nu såg om den var förhållandena lite annorlunda. Jag hade bjudit hem två vänner för en förevisning av filmrummet. Min gamle vän Sveko är inte en tålmodig filmtittare, men Arielle var sugen på något bra. Efter att många filmer som jag föreslagit förkastats antingen för att den hade setts eller av annan orsak hamnade vi till slut med Beautiful girls. Kul att se om den tänkte jag. Men ack vilken pina. Sveko kunde inte sitta stilla och han pustade, stånkade och åmade sig i stolen. Samtidigt upptäckte jag vilket fasansfullt långsamt tempo filmen har. Händer det aldrig nåt tänkte jag upprört. Samma saker som gjorde att jag tyckte att den var helt ljuvlig första gången jag såg den, gjorde att jag nästan inte stod ut denna gång.

Upplevelsen blev inte så bra. Sveko var mörk i ansiktet efter filmen och muttrade om actionfilm. Arielle svarade artigt att hon tyckte den var bra. Själv hade jag nästan fått både magsår och hjärtinfarkt under visningen. Attans, jag skulle valt en något "snabbare" film.

Vid närmare eftertanke är ju Beautiful girls riktigt bra, minst värd en fyra, men omständigheterna kan stjälpa även en bra film. Uppenbarligen.

Till sist tar jag med mig den underbara scenen mellan Timothy Hutton och Uma Thurman i stugan på isen och alla de korta små scenerna mellan Natalie Portman och Timothy Hutton. Dessutom kan jag med sorg meddela att den yngre generationen (åldersmässigt college-nivån) inte har en aning om vem Matt Dillon är.

Betyg när jag såg den 2001: 5/5

Betyg när jag såg den 2012: 3/5

Dexter - Season 7 (2012)

Den sjunde säsongen av Dexter var lite ljusare än de senaste två. Och den höll ett klart högre tempo. Inte mindre än fyra större trådar hölls igång under säsongen. Nu är kanske ett bra tillfälle att varna för spoilers i denna revy, inga stora men generella.

Fyra trådar var det. Den mest intressanta var den med Isaak Sirko (Ray Stevenson) från den ukrainska maffian. Tyvärr tog den slut lite plötsligt flera avsnitt före säsongsslutet. Jag hade gärna sett mer om Isaak.

Den andra tråden var den som startades med den gigantiska cliff hangern från avslutningen av säsong 6, dvs relationen mellan Dexter och Debra. Jag har aldrig riktigt gillat Deb och hon är fortfarande bara nästan intressant, men helt klart tråkig.

Den kändaste gästartisten var med i säsongens längsta tråd, den om Dexters nya flickvän Hannah McKay. Hon spelas av Yvonne Strahovski från tv-serien Chuck. Tråden om Dexter och Hannah böljade fram och tillbaka, men den blev aldrig så het som jag tror att det var meningen. Jag gillade Dexter mer när han var helt asocial då han var tvungen att fejka alla vanliga känslor, som han vet att normala personer känner, men som han själv aldrig haft.

Säsongens fjärde och på ett sätt mest intressanta tråd var den om den oerhört irriterande karaktären Maria LaGuerta's återupptagna Bay Harbour Butcher-utredning. Fasen vad jag ogillar henne. Säsongens sista avsnitt avslutas på ett sätt som är påtagligt likt hur första romanen om Dexter avslutas. Har seriemakarna kanske sneglat lite åt boken för att skicka en blinkning till dem som gillar att läsa om Dexter tro?

Dexter är fortfarande som ett knark. Det går inte att sluta titta och jag hålls i ett järngrepp av karaktärerna, stämningen, miljön och den svarta humorn som ändå inte helt tagit slut. Dessutom har jag en antagligen högst ovanlig fetisch - jag gillar jag det låga ljudet av den klingande fyren (eller är det en ljusboj?) som man alltid hör när Dexter är i eller nära sin lägenhet (han bor ju nere vid vattnet).

Av någon anledning har jag fått för mig att nästa säsong ska bli den sista säsongen av serien. Kan någon konfirmera eller dementera? Det kan kanske räcka med åtta säsonger kan jag tycka. I vilket fall ser jag fram emot vad de kommer hitta på med honom inför det bittra slutet. En serie som denna kan väl knappast sluta lyckligt... "och de levde lyckliga i alla sina dar..". Nej, han måste nog dö. Och antagligen liggandes i plast på ett bord någonstans. Vem kommer hålla i kniven? Debra ligger väl nära till hands skulle jag tro.

Betyg: 4/5

Ted (2012)

Look what Jesus did! Look waht Jesus did! Look what Jesus did!

Av någon konstig anledning missade jag komedin Ted när den gick på bion. Nu har jag i alla fall äntligen fångat den på dvd. Seth MacFarlane, killen bakom komediserien The family guy har skrivit och regisserat filmen. Jag har inte sett så mycket av The family guy, men jag har sett MacFarlane på The Comedy Channel, bland annat i deras Roasts, där han briljerat med sin vassa tunga.

Ted är mycket, mycket rolig. Jag har inte skratta så här mycket på flera år. Jag skrattade så mycket att jag började hosta och hade svårt att få luft. Så det var kanske bra att jag inte såg den på bio! Jag hade väl skämt ut mig och mitt sällskap.

Mark Wahlberg är kul, speciellt det faktum att han spelar sin roll med en allvarlig min. Det hade varit mycket lätt att göra hans karaktär fånig vilket hade varit olyckligt. Mila Kunis är också jättebra. Inte så konstigt då hon mer eller mindre är uppfödd på komedi  från tv-serierna That '70s show och The family guy.

Allra bäst är dock Ted, och Seth MacFarlane som talar honom. Istället för att lägga på ljudet i efterhand befann sig MacFarlane i samma rum som skådespelarna och alla karaktärers repliker är inspelade samtidigt. Detta ledde dels till en bättre tajming, dels till att skådespelarna kunde improvisera en hel del av dialogen.

Jag började se "the unrated version", där man bland annat får en hysteriskt rolig extrascen i köket i Johns barndomshem, men jag bytte till bioversionen ganska snabbt. Jag ville se den versionen först helt enkelt. Och nu har jag ju anledning att se om filmen snart då jag vill se den förlängda versionen.

Humor är svår att beskriva i en revy. Men en scen som jag skrattade åt var då John skulle gissa på vilket namn Teds flickvän hade (det var ett white trash namn, och ett dubbelnamn). Namnen på de olika alternativ av majja Ted hade haft var också mycket lustiga. Vilka var det nu? "Gorilla panic", "Mind rape", "This is permanent" samt "They're coming, they're coming". LOL. Dessutom är filmen full av lustiga cameos och snack om Woody Harrelson's lilla penis. Ännu mer LOL.

Detta var en film helt i min smak. En massa 80-talsreferenser (Blixt Gordon någon?), en massa kul dialog, en kul talande liten nallebjörn, en småmysig "obligatorisk" kärlekshistoria, och en massa skratt. Mycket av humorn är banal och simpel, men det är gjort med smartness och hjärtat på rätt ställe. Detta är awesome och det måste premieras.

Jag ger Ted fem kompisar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

7 skådespelerskor

Tolv skådespelerskor! Efter mitt första förarbete hade jag femton namn på listan. Hur ska jag ta ner tjugotvå till sju? Mitt mål var ju att lista mina sju favoritskådespelerskor för tillfället. Den första skådespelerskan som kom upp på näthinnan var den största ikonen av dem alla, Marilyn Monroe. Detta kommer bli min Marilyn memorial list.

Ajaj, jag har minst tre listor i huvudet nu... Sju bästa etablerade, sju som jag är mest nyfiken på, sju nykomlingar att hålla koll på... Och så har vi förstås listan "sex mörka skönheter och en blondin"...

Jag väljer den andra listan, sju skådespelerskor som fångar mitt intresse och som fortfarande kan överraska mig med sina filmval och skådespelarinsatser. Flera av de mest kända och lite äldre skådespelerskorna triggar inte nyfikenheten hos mig lika mycket längre. Tag till exempel Meryl Streep. Hon är en suverän skådespelerska, men jag blir inte exalterad av de filmer som hon väljer att spela i. Så hon platsar inte på denna lista. Hon spelade kanske skjortan av omgivningen i en film som Julie & Julia, men ändå är det inte hon som kommer med på listan. Orättvist, eller hur?

Detta är alltså inte en objektiv lista med de bästa skådespelerskorna, utan en personlig och subjektiv lista med de skådespelerskor som jag är mest sugen på att se i kommande filmer. Sju skådespelerskor som har en massa awesomeness. Jag vill helt enkelt se vad de kan hitta på i nya filmer.


Rachel Weisz

Rachel har hållt på ett tag, men hon överraskar fortfarande. Hon är glimrande i allt från äventyrs-skräckisar till seriösa thrillers, från actiondängare till arty-farty-filmer. Jag blev som allra mest fascinerad av henne i independentfilmen The shape of things. Hon var en drivande kraft i det filmprojektet som både producent och skådespelerska. Rachel Weisz skulle vinna min "kvinnlig John Cusack"-award, om det fanns någon sådan. Njut av henne i filmer som The Mummy, The constant gardener, Runaway jury, The fountain, The Brothers Bloom, The Bourne Legacy och som Evelynn Ann Thompson i The shape of things.


Anne Hathaway

Är hon inte fantastisk, så säg, Anne Hathaway? Hon är kanske den största överraskningen på min lista. Var det inte hon som gjorde The princess diaries? Orimligt. Men med på listan ändå. Hon är ju jättebra och hon lyfter filmer som i övrigt kanske inte är värda att lyftas. Jag är nyfiken på henne, vad hon än gör numera. Hon var den intressantare av systrarna i Alice in Wonderland och hon var den starkaste stjärnan i Valentine's day. Se henne också iklädd läderdressen i The Dark Knight rises och som Maggie i Love and other drugs.


Anna Kendrick

Anna Kendrick är ett sent nytillskott bland spännande kvinnliga skådespelerskor. Första gångerna jag såg henne gjorde hon små biroller. Hon värmde en för övrigt kylslagen anrättning med sitt lilla inhopp i Twilight. Vilken glöd jämfört med den kvinnliga huvudpersonens rigor mortis. Hon var också uppfriskande som Scott's syster i hans kamp mot världen. Och när hon väl stigit fram i större roller har hon imponerat stort. Se henne i Scott Pilgrim vs. The world, 50/50 och som Natalie Keener i Up in the air.


Amy Adams

Amy Adams var otroligt bra i The Master, där hon spelade Philip Seymour Hoffman's fru. Hon är inte bara en tjej för de romantiska komedierna! Det är något förtrollat över Amy. Se henne i filmer som Junebug, Sunshine cleaning, Julie & Julia och The Master.


Zooey Deschanel

I en av mina favoritfilmer alla kategorier Almost famous hade huvudpersonen William en otroligt härlig storasyster. Ni vet, Anita, som gav honom alla sina LP-skivor när hon flyttade ut. Vem var det undrade jag? Men visst, det var ju Zooey Deschanel. Sen dess har hon lett Jim Carrey in i ja-sägarnas förtrollade land. Men framför allt var hon Summer. Se Zooey i Almost famous, Yes man och såklart i (500) days of Summer. Zooey Deschanel verkar ha en underbar personlighet också. Aswesomness! Och en försenad nyårshälsning.


Mila Kunis

Listans hetaste kvinna. En saga för bra för att vara sann från Hollywood. Hon har listans största true star quality potential. Otroligt vackra ögon och en magisk blick. Hon hjälpte Jason Segel att glömma Veronica Mars och hon var den häftigaste svanen av de två. Se Mila Kunis i Forgetting Sarah Marshall, Extract, Black swan och inte minst den bästa komedin på många år, Ted.


Carey Mulligan

Jag avslutar listan med den bästa skådespelerskan av dem alla. Som jag ser det i alla fall. Hon gav oss en lektion i skådespeleriets ädla konst i An education och hon visade allt förutom skam i Shame. Hon drev Ryan Gosling framför sig i Drive och hon tröstade de otröstbara i Never let me go. Hurra för Carey Mulligan.



Det var listan på de sju mest spännande skådespelerskorna just nu enligt mig. För att plats på listan ville jag ha mer än en enda höjdarprestation. Det finns många bubblare som är jättebra men som jag personligen inte har sett på topp i mer än ett framträdande. Den mest lysande av dem måste vara Elizabeth Olsen från Martha Marcy May Marlene. Jag har bara sett henne i en film så hon kunde inte kvalificera sig. Jennifer Lawrence och Ellen Page slog igenom i Winter's bone och Juno, men sedan dess har jag sett dem igen utan att bli lika lycklig. Emma Stone verkar vara en riktigt skön person och jag gillade henne i Crazy, stupid, love. Systrarna Elle och Dakota Fanning har övertygat i Super 8 och Man on fire och dem ser jag gärna mer av, speciellt när de vuxit upp lite. Rachel McAdams  är också en bubblare. Hon dyker upp lite här och där och är allmänt bra och jag väntar bara på att hon ska slå igenom på allvar.

Nu är det din tur. Använd kommentarsfältet för din klagan eller utrop av bifall.


Som tidigare tackar jag Filmitch för en kul idé. Hoppa gärna över till hans lista av sju favoritskådespelerskor. Överlappen är nästan minimal.

Taken (2008)

Bryan: I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills; skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you. 

Jag följer upp mitt inlägg "7 skådespelare" med en mycket "manlig" film. Filmen jag skriver om är Liam Neeson's Taken. Jag har sett den förut men denna gång föll andan på och jag flixade den (kan det vara ett nytt verb - att flixa en film?).

Taken är en stark "kamp mot klockan action-thriller". Liam Neeson är perfekt i rollen som Bryan Mills, en före detta CIA-agent vars dotter kidnappas av människohandlare när hon är på resa i Paris. Filmen är otroligt bra i vissa sekvenser, och samtidigt är den mycket svag i andra delar. En kluvenhet som är olycklig. Filmen är ändock helt klart bra, men den kunde varit starkare och mörkare.

Jag börjar med vad som är bra. Först och främst är det något primalt med själva upplägget. Man har inga problem att sympatisera med offren och Bryan. Att ens dotter tas av grymma människohandlare för ett liv i prostitution är inte speciellt trevligt. Scenen när dottern Kim (Maggie Grace) bli kidnappad är en av filmens starkaste scener. Bryan's telefonsamtal med kidnapparen, se citat ovan, är redan en klassiker. Man får nästan rysning, så coolt är det. I will not pursue you... Hela scenen när Bryan besöker albanernas högkvarter är filmens höjdpunkt då det gäller action. I den når filmen nästan upp till Bourne-nivå. Det finns fler bra scener. En av de grymmaste scenerna som setts på länge är tortyrscenen där Bryan håller sitt löfte, se citatet ovan. Själva scenen i sig är inte så grov, men jag har många gånger tänkt på mannen som lämnas i stolen med spikar i benen och... Äckligt.

Så, det finns en hel del bra i Taken, men tyvärr är det några, tre närmare bestämt, saker som gör att betyget dras ner. I stigande allvarlighetsordning:

1. De misslyckas med att etablera Bryan Mills. Han spelas som en mjukis, på gränsen till mesig tönt i inledningen av filmen. Jag förstår att man vill visa att han är komittad till sin dotter och man vill säkert också få till en kontrast mellan den nya Bryan och den gamle Bryan. Tyvärr blir det för orimligt. Man borde sett lite av den gamle CIA-agenten i Bryan, även när han hade pensionerat sig. Scenerna från det extrajobb Bryan gör i Los Angeles räcker inte för att etablera honom fullt ut.

2. Hur tusan beskrivs dottern Kim egentligen? Maggie Grace är 25 år, karaktären Kim ska vara 17 år, men Grace spelar Kim som om hon vore 12 år. Hennes beteende i inledningen av filmen är långt från en sjuttonårings. Hon beter sig barnsligt och hon till och med springer som ett litet barn på flygplatsen. Valet av skådespelerska och hennes ålder är väl en sak, men om manus säger 17 år borde hon då inte bete sig som en sådan? Ville regissören att dottern skulle verka yngre för att höja insatserna ännu mer?

3. Sista tredjedelen av filmen är mycket svagare än de första två tredjedelarna. Filmen var starkare så länge fienden var den diffusa albanska maffian. Hotet var tydligt och stort, mycket på grund av att hotet var okänt. Vi fattar ändå tillräckligt mycket om vad som väntar offren till människohandlarna. Vi behöver inte veta detaljerna och vi behöver inte få ansikten på förövarna. Scenen med de olyckliga tjejerna som tvingades arbeta som prostituerade på bygget var en mycket mörk och uppslitande scen. Filmen skulle fortsatt i den riktningen. Då hade Bryan's övervåld kommit till rätta och varit berättigat. Scenen hemma hos den franske underrättelsemannen var också överraskande mörk för att vara en "vanlig" actionfilm. Istället slutade filmen allt för mycket som just det, en vanlig actionfilm. Scenerna hos den rika mannen samt på lust-yachten var som från en annan film. Inte alls den mörka thrillern vi sett, bara en ordinär action. Visst ändrade filmen karaktär ganska ordentligt där mot slutet? Trist.

Som helhet är Taken en film som jag kan rekommendera om man är ute efter en thriller/action. Men den kunde blivit en klassiker med bara lite tajtare story mot slutet och några få justeringar av karaktärerna.

Jag önskar att det filmen handlar om inte skedde i verkligheten men tyvärr är det nog inte så. Nu ger jag Taken tre oharmoniska filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

7 Skådespelare

Vår ärade filmbloggarkollega Filmitch postade för inte så länge sedan två listor med favorit-skådespelare, en med manliga och en med kvinnliga. Kul idé utropade jag och bestämde mig snabbt för att själv knåpa ihop tvenne listor.

Manliga skådespelare. Hmmm. Den första jag kom att tänka på var ikonen Stålmannen så honom ville jag ha i huvudet på detta inlägg. Men varken stålmannen eller Christopher Reeve platsar på min lista. Nej, istället har jag valt sju skådespelare som ofta räcker för att jag ska vilja se den film de är med i. Skådespelare som bär en film på sina axlar så att säga. För mig innebär det en mix av bra skådespeleri, bra filmval och en skön personlighet. Speciellt det här med ett bra filmval är en viktig faktor. Vissa skådespelare väljer sina projekt bättre än andra. Detta är alltså inte en lista på de sju bästa skådespelarna rent objektivt sett, utan detta är mina högst personliga favoriter för tillfället. Utan inbördes ordning.

Jag ser mest engelskspråkig film och det återspeglas i mina två listor. I listan av mina manliga favoritskådespelarna finner jag en blandning av lite äldre och lite medelåldrigare. Inga purunga hunkar på denna lista direkt. Annat blir det när vi kommer till listan med skådespelerskor (hunkor?). Vissa notabla namn hamnade just utanför listan. Ni finner namnen på dem som just missade målsnöret nederst.


Philip Seymour Hoffman

Nestorn i församlingen och en av de bästa alla kategorier bland nu levande skådespelare. PSH kan spela alla roller vilket förvånansvärt få kan. Se honom i filmer som Love Liza, Punch drunk love, Capote, The ides of March, Moneyball, Happiness och inte minst hans suveräna Lester Bangs i Almost famous.


Robert Downey Jr.

Han har en komikers tajming och en dramatikers blödande hjärta. Han spelar ibland roller där han är nästan lika desperat som han är i verkligheten. Utan knarket hade han kunnat vara en av världens främsta skådespelare, eller helt okänd. Se honom i filmer som Less than zero, Avengers, Sherlock Holmes, Short Cuts, Wonder Boys, Good night and good luck, Tropic thunder och som Tony Stark i Ironman.


Gary Oldman

Fullständigt lysande i det mesta han gör och kolla vilken filmbiografi han besitter. Njut av hans komplexa skådespelerikonster i Léon, True romance, The fifth element, som Sirius Black i Harry Potter, som Jim Gordon i Christopher Nolan's Batman och inte minst som George Smiley i Tinker tailor soldier spy.


Michael Fassbender

Den på listan som jag sett näst minst antal filmer med. Men gosh vad han är bra. Rollen som Brandon i Shame räcker nästan för att hamna på listan. Men han har gjort en hel del faktiskt, bland annat var han med i den där otroligt hemska filmen Eden Lake. Favoritfilmer är annars Shame, Inglourious basterds, X-Men: First class och han spelar den oförglömliga David i Prometheus.


George Clooney

En saga för bra för att vara sann från Hollywood. Mr Nice guy himself, Mr. Clooney. Men han har hjärtat på rätt ställe och hans egna projekt är allt som oftast mycket intressanta. Han syns i favoritfilmer som From dusk til dawn, Out of sight, Three kings, Ocean's 11, Burn after reading, Good night and good luck, The Descendants, The ides of March och han bara är Ryan Bingham i Up in the air.


Tom Hardy

Tom Hardy är en gigant. Den mest fysiska skådespelaren på listan. Jag har inte sett honom i så mycket men han har redan kvalificerat sig på min lista över favoritskådespelare. Han kommer väl alltid vara ihågkommen från TDKR, men jag gillar honom än mer i Lawless. Favoritfilmer med Tom Hardy är Black hawk down, Inception, The Dark Knight rises och så Lawless där han spelar den fåordige Forrest Bondurant.


John Cusack

Ingen överraskning här inte. Min officiella "man-crush", John Cusack. Är han bra? Vet inte, jag gillar honom bara. Spelar han olika karaktärer? Nej, oftast inte, men det är ju det som är hela grejjen! Du kan se honom i Being John Malcovich, Pushing tin, Grosse Point Blank, som Vince Larkin i Con Air, som Eddie Thomas i America's sweethearts och till sist i hans livs roll som Rob Gordon i High Fidelity.


Jag hade några fler på min lista som föll bort av olika anledningar. Matt Damon missade målet med liten marginal, honom gillar jag. Edward Norton är väl en av de bästa och alltid njutbar men han har varit med i för få av mina favoritfilmer. Joseph Gordon-Levitt var uppe på listan ett tag för filmer som Brick och 50/50 men han föll bort efter den avskyvärda Premium rush. Ryan Gosling är en bra en som är på väg upp, men jag har inte drabbats av honom lika mycket som vissa andra. Han var i och för sig väldigt bra som Lars Lindstrom. Matthew McConaughey är en stark bubblare, jag har inte sett hans senaste alster, men han finns på radarn. Till sist ville jag ha med Bruce Willis på ett hörn. Ända sedan Die Hard och The fifth element har han varit en favorit.


Detta var väl kul? Ni är välkomna att skriva in kommenatrer med era egna favoriter och eventuella känslor runt mina val. Inom några dagar kommer jag publicera en lista med sju kvinnliga favoriter.

Hoppas gärna över till Filmitch och läs han originalpost som inspirerade mig till detta. Tack för en kul idé, Filmitch!

How I Met Your Mother - Season 5 (2009-2010)

Jag avslutade säsong 5 för ett tag sedan. Detta är inte en serie som jag kastar mig över och slukar i stor hast. Men den är perfekt som avkoppling efter jobbet eller annan strötid när alternativet är att slötitta på tv.

Serien är fortfarande underhållande, men jag har en känsla av att den sakta dalar. Den har tappat lite i stinget nu när den mer och mer fokuserar på olika relationskonstellationer inom gruppen. I denna säsong är det ju Barney och Robin som är tillsammans (i inledningen i alla fall).

Fripp funderar. Serien startade ju som ni alla vet 2005. Hur har de fem huvudkaraktärerna åldrats under årens gång? Hur har skådespelarna åldrats? Värdigt? Snabbt? Intet? I ett av säsongens sista avsnitt får vi se en återblick från ett tidigt avsnitt, kanske från säsong 1 till och med. Jag la märke till hur olika de fem hade förändrats. Paret Marshall och Lily hade ändrats mest och sämst. Jason Segel har blivit stor, väldigt bred. Han såg så ung ut i klippet! Störst skillnad hade Lily/Alyson Hannigan genomgått. Hon ser ju gammal ut nu. När slutade hon vara en hottie och blev en tant? Ted/Josh Radnor har kanske adderat något kilo eller två, men han ser mest ut som han alltid gjort. Robin/Cobie Smulders har däremot blivit snyggare och snyggare för varje år som gått. Och till sist, Barney, han har inte åldrats en dag, varken fysiskt eller psykiskt.

Seriens lustigaste karaktär är numera Robin. Hon får i alla fall de roligaste replikerna. Jag ler när jag tänker på hennes imitation av Brad Pitt i Seven: What's in the box? What's in the box? 

HIMYM går ju på network tv i USA så man kan inte förvänta sig någon allt för vågad dialog, men det lilla smuts vi får levererar Robin överraskande nog oftast. Till exempel denna dialog från det 23:e avsnittet:

Ted: Blah blah blah, we're very happy together.
Lily: But?
Ted: Exactly. That's the problem.
Barney: Her butt?
Marshall: What is it? Too much?
Lily: Too little?
Robin: Or is it an issue of access?

Säsongens roligaste avsnitt? Absolut det allra första Definitions. Ted's funderingar inför hans första föreläsning är rent guld. Andra favoriter är Robin 101, The Playbook och Robots vs wrestlers.

Jag kommer säkert titta vidare på säsong 6, men det brådskar inte.

Betyg: 3/5

Premium Rush (2012)

Wilee: I like to ride. Fixed gear. No brakes. Can't stop. Don't want to, either. 

På resan hem från Ottawa hann jag bara med att se en enda film. Eftersom vi flög över natten var det klokt att försöka sova lite istället. Men då jag satt på ett säte vid gången blev det inte så mycket sömn ty jag blev knuffad på armen ungefär en gång per minut hela resan genom.

Men, men. Före jag misslyckades med att sova såg jag Joseph Gordon-Levitt cykla på Manhattan i filmen Premium rush. Specifikationen på denna film var lovande. Joseph Gordon-Levitt från filmer som 50/50, Brick och Inception i huvudrollen. Michael Shannon från favoritfilmen Take shelter som skurken. I en thrillerartad actiondängare. Det kunde blivit hur bra som helst. Men ack, gott folk. Vad ni än hört om denna film så är den inte bra. De är snarare helt bedrövlig. Ojojoj, vad dålig den var.

Tyvärr känner jag till och med att filmen drar ner mitt allmänna intresse för Joseph Gordon-Levitt. Han riskerar att ramla ut ur min "7 skådespelare"-lista (kommer inom kort). Det är viktigt att välja rätt roller också! Michael Shannon gör också mer eller mindre bort sig här. Hans psykopatiska och smutsiga polis med sitt feminina fnittrande skratt var varken underhållande eller skrämmande. Jag kan bara gissa förstås men jag tror att han försökte göra en egen "Stansfield" (Gary Oldman's karaktär i Leon för de av er som inte tog den).

Joseph Gordon-Levitt spelar Wilee, det snabbaste och tuffaste cykelbudet på hela Manhattan. Han är till och med så tuff och snabb att han kör en fixie (såg ni På spåret där den kom upp?), en cykel utan bromsar. Han är jättetuff och den snygga tjejen trånar givetvis efter honom. Wilee får en leverans, en körning, av ett litet kuvert. Helt plötsligt visar det sig att det är värt en hel massa pengar och Michael Shannons fula snut jagar Wilee och kuvertet över hela stan. Samtidigt gnabbas Wilee och den mörka skönheten Vanessa (Dania Ramirez). Ska de eller ska de inte vara ihop. Jo då, det ska de.

Några citat av den tuffe Wilee:

- Just runnin' reds and killin' peds. 
- Suck it, douchebag! 
- Douchebag! Have a nice day! 
- Hey douchebag! What's the matter with you? 

Uurk, jag har inte sett en så dålig film sedan jag gjorde misstaget att se John Carter.

Jag ger Premium rush en etta, en endaste o-premium rush.

Betyg: 1/5

The Watch (2012)

Jamarcus: I have this one scenario in my mind. I kinda hope it plays out like this: young, sexy, Asian housewife, alone at night, frightened. A noise out by the trash cans. Best call the neighbourhood watch. I show up, look heroic, and then... get this - she sucks my balls. 

Börjar Ben Stiller och Vince Vaughn's fönster stänga sig? Är deras tid i rampljuset, komedifilms-rampljuset, snart över? Vet inte, vem kan veta sådant? De har i alla fall gjort ett försök till med filmen The watch. Med sig har de pojken med guldbyxorna Jonah Hill (ni vet Brad Pitt's kompis) och norsk-nigerianska brittiska nykomlingen Richard Ayoade. Ingen mindre än Seth Rogen var med och skrev manus.

I The watch spelar Ben Stiller en jobbig typ som sätter ihop en neighbourhood watch efter ett mystisk mordfall i villaförorten de bor i. Ben Stiller's Evan tänker inte tillåta fler mord i området, oavsett om mördaren är en människa eller utomjording. 

Vince Vaughn spelar sig själv som vanligt, en skön typ som gillar att festa. Jonah Hill är smalare än normalt, men han spelar just den rollen man kunde tänka sig - en misslyckad polis-wannabe. Richard Ayoade är filmens stora överraskning. Han spelar en brittisk invandrare som går med i gänget för att träffa folk (kvinnfolk).

Detta är en komedi med galet mycket grov dialog, allt som oftast under bältet. Det är så många sexskämt att det måste vara meningen att det ska bli för mycket. Flera av skämten är dock roliga, för stunden. Detta är en film som jag skrattade lite lätt med, men som snart glöms. Den är inte speciellt bra.

Richard Ayoade och Vince Vaughn är filmen behållning. Där finns också några roliga biroller. Ben Stiller, Ben Stiller - är Ben Stiller. Ganska bra men absolut inget nytt. Det är nästan så att man blir lite arg. Kunde han inte hitta på något roligare med sin karaktär? Filmen klart svagaste kort är Jonah Hill. Visst, han var bra i Moneyball, men här är han inte rolig. Det känns som att han bara är arg. Ingen glimt i ögat där inte. Vilken skillnad mot ett fullblodsproffs som Vince Vaughn. Hehe.

Kul komedi, men i slutändan ganska slätstruken och lättglömd.

Jag ger The watch två aliens av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmspanarna Tema #6: Omstart

Jag missade det senaste mötet med Filmspanarna. Därför var det med stort intresse jag läste Fiffis mail där nästa tema annonserades. Omstart. Hmm, hur tusan ska jag få ihop till en tio-i-topp lista på det temat, tänkte jag. Vilka filmer finns...? Har de valt detta tema för att djävlas med mig? Men nej, det måste varit för omstarten av Maya-kalendern. Så, det är bara att börja arbeta. Det visade sig efter mången sömnlös natt att det viss finns en hel del filmer på temat.

Jag har just avslutat Dexter Season 7. Jag har fått för mig att nästa säsong kommer bli den sista av denna lysande serie. Tala om omstart! Vad kan den sista säsongen ha i sitt sköte, jag bara undrar. Dagens lista blir inte "bara" en lista av filmer, den blir lite mer lös i hullet. Hoppas ni gillar.



10. Omstart från dåliga förhållanden

Julia Roberts sliter sig loss från den äkta maken från helvetet i Sleeping with the enemy. Den vackra sökte också en omstart från "dåligt förhållande" i Pretty woman. I originalslutet bröt hon upp och satte sig på bussen för att åka hem och avsluta sina studier. En omstart bra som någon, men testpublik och fega producenter dömde Vivian till ett fortsatt liv i prostitution. Vad annat kan hennes liv med Edward bli?


9. Reboots - alla omstarters moder

Ett tecken på dålig fantasi i Hollywood? Filmbranschen kryllar av reboots. Låt oss tänka på några... Bond gick från mallfilmens format, en statiskt upprepning av samma sak, till en realistisk, våldsam och modern Bond. Batman gick från löjets skimmer, en serie komedier med burleska skurkar, till en realistisk, våldsam och modern Batman. Star Trek startades om. Spider Man rebootades innan de första filmerna hunnit sluta snurra i glesbygdsbiograferna. Och nu ska väl mannen av stål omstartas för femtielfte gången också. Hitta på något nytt! Snälla.

8. Om och om igen

Groundhog dag. Kommentarer överflödiga.


7. Vill du ha omstart? Uppfinn tidsresan.

Back to the future, Harry Potter and the prisoner of Azkaban och Bill & Ted's excellent adventure är alla trevliga och mysiga. Än mer intressant filmer om tidsresor, och potentiellt oändligt många omstarter, kan vara 12 monkeys, Terminator, Primer, Safety not guaranteed och Looper (flawed men ändå intressant). Men främsta av dem alla är väl ändå Donnie Darko? Han gör det.

6. Omstarter i filmens slutscen

Man kan tänka sig att Casablanca ingår här... "Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship". Men den mest underbara avslutsscenen, och den ljuvligaste omstarten, är ändå efter ängeln räddat George Bailey i It's a wonderful life.

5. Omstart i ett annat land.

Om så inte helsvenskt, ändock dansk-svenskt, den underbara Pelle Erövraren. Andra bra kandidater kan vara In America. Eller det ljuvliga eposet Dances with wolves (nu kan vi verkligen tala om personlig omstart, eller hur! ;-) )

4. Sökandet efter en omstart i drömfabriken - Hollywood.

Hur många filmer har gjorts på detta ämne. Ett tusen? Den mörkaste och bästa av dem alla är nog Mulholland Drive.

3. John Cusack söker en omstart i sina förhållanden

Härliga Laura. Hade hon sex med Ian? Underbar film. 

Härliga Debi. Underbar.

2. Tompas berömda memo

Jerry Maguire. You had me at "hello". Show me the money! 

 1. Omstart - vi drar till California

Alabama och Clarence. Romantiskt och våldsamt. Omstart. True romance.



Det var det. Nu är det dags för dig att göra en omstart och läsa de övriga Filmspanar-bloggarnas inlägg på temat "omstart":
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Velvet Café
ExceptFear
Mode + film-Rebecca
Addepladde
Flmr
Filmitch