The Falcon and the Snowman (1985)

The falcon and the snowman är en politisk thriller som bygger på verkliga händelser. Filmen utspelas under första halvan av sjuttiotalet och lånar en hel del från den erans paranoidthrillers. Filmen är regisserad av John Schlesinger som tidigare också regisserat en av genrens mest kända filmer i The Marathon man.

Timothy Hutton spelar den intelligente Chris som istället för att åka iväg till college tar jobb på en telestation där de hanterarkrypterad kommunikation inom CIA. Han får samvetskval när han inser att CIA inte är snälla pojkar. Det självklara valet blir därför att sälja hemligheter till Sovjetunionen. Klart som korvspad!

Till sin hjälp tar han den något korkade men ytterst narcissistiska kompisen Daulton spelad av en ung Sean Penn. I rollen som deras "handler" från KGB ser vi David Suchet från tiden före Poirot. Suchet är filmens bästa skådis skulle jag säga. Andra ansikten jag kände igen inkluderar Lori Singer (Short Cuts och Fame), Richard Dysart (The thing och L.A. law) samt hjälten Michael Ironside (Total recall, Starship troopers och V).



Själva anledningen till att jag såg filmen nu var för att Bowie sjöng den kända låten "This is not America" från filmen. Låten skriven av Pat Metheny och Bowie spelas under eftertexterna men låten dyker upp instrumentalt lite här och där i filmen, som ett avlägset ledmotiv som kryper fram i vissa scener. Filmen lyfte helt klart av att höra låten integrerad i filmen.

Jag gillar Timothy Hutton och han är bra i denna film. Sean Penn har aldrig varit en favorit och här är han hela tiden på gränsen till skrattretande. Nej, han är ingen favorit.

Schlesinger lyckas dock bra med tidsandan. Man kan lätt tro att filmen är inspelad på sjuttiotalet. Den lider lite av samma problem som de filmer den försöker efterapa lider av. Den är långsam och den är inte speciellt spännande. Man måste vara intresserad av genren för att gilla den här filmen tror jag.

För mig lyftes filmen ett snäpp när jag fick höra den gamla favoritlåten i sin rätta kontext. Filmen har en sorglig ton i slutet och låten passar perfekt som avslutningsmelodi efter filmen. Slutet gör att filmen växer och får betydelse. Den segar sig upp ett snäpp...

Jag ger The falcon and the snowman tre landsförräderier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.

Beautiful Girls (1996)

Paul: Supermodels are beautiful girls, Will. A beautiful girl can make you dizzy, like you've been drinking Jack and Coke all morning. She can make you feel high of the single greatest commodity known to man - promise. Promise of a better day. Promise of a greater hope. Promise of a new tomorrow. This particular aura can be found in the gait of a beautiful girl. In her smile, in her soul, the way she makes every rotten little thing about life seem like it's going to be okay. The supermodels, Willy? That's all they are. Bottled promise. Scenes from a brand new day. Hope dancing in stiletto heels. 

Det är fascinerande vad miljö och sinnesstämning kan göra för upplevelsen av en film. Hur vansinnigt olika bra en film kan vara beroende på alla faktorer runt om filmen, förutom filmen själv. Det som är så intressant med den insikten är vad detta betyder för hela ens betygsystem. Funkar betygssystem över huvud taget under dessa förutsättningar? Som Jack Bauer skulle kunnat säga "The grading system has been compromised!".

En kort tid före jul såg jag om Beautiful girls. Och precis som Fiffi kan göra, hon med en anteckningsbok full med gamla filmbetyg, kan jag nu jämföra vad jag tyckte om filmen förr och nu.

Första gången jag såg filmen var år 2001 efter att jag hade arrangerat en filmtopplista på den IT-konsultfirma jag då jobbade på. Kollegor och annat löst folk fick skicka in listor med sina tio bästa filmer och så sammanställde jag en totallista (samma format som Sight & Sounds lista). Två av mina kollegor hade båda med två överraskande filmval som jag inte sett. Först var det Audrey Hepburn i klassikern Roman holiday (sv. En prinsessa på vift). Jag såg den och blev helt blown away (det börjar bli dags att se om den snart...). Den andra överraskningen på Martin och Martins listor var det amerikanske indiependentdramat Beautiful girls. Jag såg den med en kompis och vi var inställda på en bra film och det fick vi. Jag var helt lyrisk över Beautiful girls.

När jag såg filmen år 2001 älskade jag den alltså fullt ut. Senare dök Garden State upp, en film som påminner en hel del om Beautiful girls. Jag har alltid tyckt att den första filmen var den starkare av dem två. Båda handlar om sökande unga män som kommer hem till den stad där de växte upp. Där träffar de på gamla vänner och bekanta och har anledning att fundera över sina liv och de val de gjort. En lustig detalj är att spillevinken Natalie Portman är med i båda filmerna och spelar i princip samma roll i båda.

Marty (spelad av Natalie Portman): If I'm not mistaken, you've come back here to the house of loneliness and tears, to Daddy Downer and Brother Bummer, to come to some sort of decision about life, a life decision if you will. 

Filmen har en underbar stämning. Handlingen utspelas i en småstad i norra amerika, är det kanske Wisconsin? Det är en historia om vanligt folk, långt från Hollywood och New York, långt från maffian, bankrån och annan glamour.

I småstaden är det värsta som kan hända att pojkvännen plogar för din garagedörr varje natt, eller att någons fru har varit otrogen. Filmen behandlar frågor som hur man lyckas i livet, hur man behåller glöden i ett förhållandet och hur man tar sig vidare från att varit en coolaste killen i high school till att bli en nobody som vuxen.

Beautiful girls  har en lång lista av bra skådespelare. Vad sägs om Timothy Hutton, Matt Dillon, Uma Thurman, Michael Rapaport, Natalie Portman, Mira Sorvino, Lauren Holly, Noah Emmerich, David Arquette och Rosie O'Donnell?

När jag nu såg om den var förhållandena lite annorlunda. Jag hade bjudit hem två vänner för en förevisning av filmrummet. Min gamle vän Sveko är inte en tålmodig filmtittare, men Arielle var sugen på något bra. Efter att många filmer som jag föreslagit förkastats antingen för att den hade setts eller av annan orsak hamnade vi till slut med Beautiful girls. Kul att se om den tänkte jag. Men ack vilken pina. Sveko kunde inte sitta stilla och han pustade, stånkade och åmade sig i stolen. Samtidigt upptäckte jag vilket fasansfullt långsamt tempo filmen har. Händer det aldrig nåt tänkte jag upprört. Samma saker som gjorde att jag tyckte att den var helt ljuvlig första gången jag såg den, gjorde att jag nästan inte stod ut denna gång.

Upplevelsen blev inte så bra. Sveko var mörk i ansiktet efter filmen och muttrade om actionfilm. Arielle svarade artigt att hon tyckte den var bra. Själv hade jag nästan fått både magsår och hjärtinfarkt under visningen. Attans, jag skulle valt en något "snabbare" film.

Vid närmare eftertanke är ju Beautiful girls riktigt bra, minst värd en fyra, men omständigheterna kan stjälpa även en bra film. Uppenbarligen.

Till sist tar jag med mig den underbara scenen mellan Timothy Hutton och Uma Thurman i stugan på isen och alla de korta små scenerna mellan Natalie Portman och Timothy Hutton. Dessutom kan jag med sorg meddela att den yngre generationen (åldersmässigt college-nivån) inte har en aning om vem Matt Dillon är.

Betyg när jag såg den 2001: 5/5

Betyg när jag såg den 2012: 3/5