The Heartbreak Kid (1972)

Här har vi en film, debutfilmen av Elaine May, som jag för mitt liv inte förstår mig på. Den gäckar mig på ett sätt så att jag fascineras inför den. Nyinspelningen från 2007 med Ben Stiller och Malin Åkerman är en renodlad komedi, och en rolig sådan. Originalfilmen som vi nu ska syna i sömmarna är allt annat än en komedi. Vad den är kan man still undra. En satir och tragedi med svart galghumor kanske? Jag vet inte en om May driver med karaktärerna eller om hon står på deras sida...

Filmen är extremt elak tycker jag. Det är väl en sak att folk kan ändra sig efter de gift sig även om det känns långsökt att det skulle ske efter fyra dagar. Men skälen som anges i denna film är alltså att bruden Lila sjunger dåligt, slabbar när hon äter och vill prata snuskigt när hon har sex med sin man på deras smekmånad. Samt att hon solar sig utan att ta på solskydd. Jag kan inte annat än tycka att Lenny är ett stort asshole. Charles Grodin spelar honom suveränt. Den för mig okände Jennie Berlin är också ljuvlig i sin roll som white-trashiga Lila. Lila är en "Janice" tjugofem år tidigare och roligare. Men trots det är det något med tonen i filmen, och hur Lenny behandlar Lila som stör mig. Den reaktionen fick jag inte när jag såg den enklare men också roligare nyinspelningen.

Källan till Lennys nyfunna intresse till frihet från äktenskapets bojor är klart bättre, starkare, i denna filmen där den undersköna Cybill Shepherd spelar Kelly. Damn... Damn, vad vacker hon var här. Jag lärde känna henne som många andra i den mycket underhållande actionkomediserien 'Par i brott' där hon spelar mot ett annat nytt ansikte - Bruce Willis. Då var hon vacker javisst, men i denna film är hon som Bo Derek skulle vara i den där filmen ni vet? "10p".

Filmen har ett enigmatiskt slut. Helt orimligt efter hur andra delen av filmen utspelats. Så överraskande att det måste ha någon smart betydelse som jag ännu inte kan skönja. Filmen avslutas också med en bild på ett gåtfullt ansiktsuttryck. En scen som får mig att koppla till The Graduate. Detta är som anti-filmen mot The Graduate. I Dustin Hoffmans film andas en livslust och optimism medan i The Heartbreak Kid andas vanmakt, galenskap och negativism. Och båda filmerna avslutas med ett "?".



Jag kan inte säga att The Heartbreak Kid är dålig för det är den sannerligen inte. Däremot gillade jag inte filmen och dess tonalitet. Scenen i hotellrummet när Lenny drar sina ljug om bilkraschen gjorde mig galen och scenen på restaurangen när han gör slut gjorde mig nästan illamående. Jag antar att det är som med Johan S och hans inställning till The shape of things? Det är i alla fall mycket bättre med en film som gör mig intresserad och nyfiket frågande än en film som bara gör mig blasé.

Jag ger The Heartbreak Kid tre pecan pies av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy på The Graduate

While We're Young (2014)

Nu har jag sett While we're young två gånger så jag känner att jag måste få ur mig några tankar om filmen. Jag är lite kluven inför denna film. Noah Baumbach är en personlig favorit. Jag gillar hans dialogdrivna indy-filmer med fokus på relationer och karaktärsutveckling. Hans filmer har ofta ingen synbar handling utan vi får då bara umgås med hans karaktärer en stund och följa dem i deras hemmavatten. While we're young skiljer sig lite från denna tendens. Filmen har i allra högsta grad en handling.

Jag vill här slänga in en kraftig spoiler-varning då jag känner att jag har svårt att prata om filmen utan att röja känslor och filmens idé. Jag kommer dock inte gå in på detaljer som händer i filmen men om du brukar gilla Noahs filmer ska du kanske se den först och komma åter och läsa mina tankar?

Filmen består av två delar. Den första delen är för mig den klart starkare. Det lustiga är att den delen är ett falsarium. Efter 49 minuter förstår vi i publiken tillika filmens huvudperson Josh (Ben Stiller) att han har blivit förd bakom ljuset av Jamies (Adam Driver). Resten av filmen handlar om hur Josh försöker avslöja Jamie och problematiken runt om det Jamie gjort är problematiskt eller ej.

Den starkare inledningen tar fasta på generationsklyftan mellan Josh och hans fru Cornelia (Naomi Watts) och Jamies och hans unga fru Darby (Amanda Seyfried). Det äldre paret blir som återupplivade ur medelålderns tristess och apati av det yngre paret. Flera mycket underhållande aspekter av det moderna livet vi lever belyses som barn kontra icke barn, hur de sociala medierna styr oss och har förslavat oss, hur befriande det kan vara att öppna sina sinnen för nya impulser och andra tänkvärda sanningar.

Jamie: Let's not look it up. Let's not know it.

Samtidigt behandlas Josh och Jamies två dokumentärfilmer. Josh har gnetat med sin i 10 år och Jamies håller just på att starta upp sin. Lite obemärkt glider filmen in i en annan feeling under andra halvan då handlingen förs framåt via en fråga vad som är objektivt och om hur mycket en dokumentärfilmare får arrangera sin film.

Jag hade gärna sett en film som bara behandlade den första halvan. Den andra halvan blev för mycket fokuserad på mysteriet och handlingen. Jag vet inte om det är Noah Baumbachs styrka helt enkelt.

Samtidigt ser jag vad han gör och blir helt klart imponerad över svängningen i filmen. Under första halvan ser vi Jamie och Darby genom Joshs ögon och likt honom blir vi blåsta och känner oss lurade efteråt. I alla fall jag. Det är en ganska kul idé, inte unik kanske, men eftersom jag såg filmen helt ospoilad första gången blev jag ett enkelt byte och gick på charaden. Men trots denna insikt tycker jag att det fanns mycket spännande småkonflikter, speciellt mellan Cordelia och hennes bästis som just blivit mamma, under första halvan för att kunna fylla en hela dramakomedi i Baumbachs vanliga stil.

Jag ger nu While we're young tre principer av fem möjliga. Filmen kommer kanske växa. Vem vet vad jag tycker om den om 12 dagar...

Betyg: 3+/5

PS, Noah Baumbachs bästa filmer? Frances Ha och The squid and the whale. Svagaste? Margot at the wedding.

Midnight Run (1988)

Jack Walsh: I've known you for all of two minutes and already I don't like you.
Mardukas: Gee that's too bad because I really like you.

Inför det stundande tåg-temat, publicerades igår, kändes det rimligt att kolla några gamla tågfilmer. Första filmen blev denna klassisk film från 80-talet och en av de första jag kom att tänka på när temat blev Tåg. Men detta är givetvis inte bara en tågfilm, det är en av de bästa och smartaste Buddy-movies som finns.

Robert De Niro spelar prisjägaren Jack Walsh som ska föra Charles Grodin's Mardukas från New York till Los Angeles så att borgenssumman inte fryser inne. Samtidigt är FBI, maffian och en konkurrerande prisjägare, Marvin!, på jakt efter dem. Det blir en resa med tåg, buss, bil, flyg och tåg igen.

Charles Grodin är här exceptionellt bra. Vad blev det av honom? Varför fick han inte en större karriär i filmbranschen? Jag undrar. Robert De Niro är helt ok men jag fattar inte om han gör sin roll på allvar, eller om han gör parodi på sin egen person eller rollfigur.

Filmens styrka ligger i den trivsamma humorn och den sköna känslan den har. Jack och Mardukas är så mysiga tillsammans och detta drivs på av Grodins genomärliga tjuv. Samtidigt tafatt och klarsynt, samtidigt passiv och pådrivande. Jag har inte sett filmen sedan den var ny och jag kom fortfarande ihåg Grodin. Och för en gång skull var minnet korrekt. Han gör filmen.

Bland birollsfigurerna sticker Marvin ut. Han spelas av Sgt Taggart från Beverly Hills cop, John Ashton. Marvin har en skön jargong och med den lustige FBI-agenten Mosley som spelas av skurken från Live and let die Yaphet Kotto har denna film två mycket starka och komiska bifigurer.

Om du söker en rolig aktionkomedi med sköna låtar från 80-talet och med en friskare dialog än vad en film som denna egentligen förtjänar kan Midnight run vara ett bra val för dig.

Jag ger Midnight run fyra Marvins av fem möjliga.

Betyg: 4/5