C'mon C'mon (2021)

Be funny comma when you can period.

Ibland säger man att konst skapas i betraktarens öga och det är sannerligen sant för dagens film. Jag kan tänka mig att åskådare av denna pärla upplever filmen olika beroende på sin egen situation i livet, relationer till syskon och syskonbarn. För mig blev just detta konstverk en fullträff, mitt i prick, sweetspotten träffad. Filmen kröp på mig långsamt men till slut kände jag mig omfamnad och välkomnad som endast riktigt personliga filmer kan få mig att känna.

Mike Mills står för manus och regi och han har skapat en näst intill fulländad film. Vi kastas rakt in i storyn utan kontext eller bakgrund. En kort stund av förvirring senare förstår vi att det kommer handla om Johnny (Joaquin Phoenix), hans syster Viv (Gabby Hoffman) och hennes nioårige son Jesse (Woody Norman).

Filmbolaget A24 levererar ännu en fullträff. Kommer de alltid vara så här bra? Filmen är otroligt snyggt filmad i svartvitt, manus är tajt och skådespeleriet är utsökt. Fasen, varför tror jag alltid att jag inte riktigt gillar Joaquin Phoenix när han gång efter gång bevisar att han är en superb skådespelare? 

Filmen hyllar barnet och deras galenskap och obändiga energi, men lika mycket deras uppfriskande perspektiv och visdom, ja jag sa det, visdom. Därför är det en befrielse och lycka att Woody Norman som spelar Jesse är lika bra som Phoenix. Vilken naturbegåvning!  

Som morbror fann jag filmen rörande, sann och nästan lite vemodig. Alla mina systerbarn har sedan länge passerat  nioårsåldern. De fanns där ett tag men plötsligt hade de förvandlats. Samma men ändå så olika.

Beskrivningen mellan syskonen var om möjligt ännu mer vemodigt och jag kände ångesten hugga mig rakt in i hjärtat flera gånger under filmen. Jag blev varm i hela kroppen och svettig på pannan. Detta är en film som kommer dröja kvar i mig länge.

Betyg: 4+/5

20th Century Women (2016)

Vad är detta då? Jo, det är en typisk American independent-film med fokus på relationer och mycket dialog. Det är en blandning av komedi och drama med mer tonvikt på dramat. Annette Benning, Greta Gerwig och Elle Fanning spelar de kvinnliga huvudrollerna och Billy Crudup och nykomlingen Lucas Jade Zuman spelar killarna. Filmen utspelas i och runt ett kollektiv i Santa Barbara i California i slutet av sjuttiotalet. Den kaliforniska drömmen är stark och solen lyser med sitt varma sken. Talking Heads, David Bowie och diverse obskyra punkband fajtas om herraväldet på den musikaliska fronten.

Filmen påminner mig lite i känslan av den där lite bortglömda pärlan The kids are alright från 2010, en annan film Annette Benning var med i. I båda filmerna samsas en massa folk ur olika generationer och det är mycket prata om livet och annat. De är typiska "slice of life"-filmer dvs filmer där det är som att vi åskådare tittar in på karaktärernas liv en liten stund. Det är som att man hänger med dem, följer deras dagliga bestyr och deltar runt bordet och i samtalen när familjen äter middag - "Menstruation?" nej, inte som en fråga!

Om man gillar känslan i filmen och dess huvudpersoner är denna film perfekt för en stund förströelse. Skådespeleriet är överlag starkt och Annette Bening var på tal inför oscarsnomineringen, men hon blev inte utvald bland de förhöjda till slut. Nåväl, jag gillar filmen mycket. Den var som bäst när den sågs. Vissa filmer växer efter titten, men denna film hade inte denna utveckling. Det kan kanske vara på grund den tämligen grunda handlingen och avsaknaden av djupare mening. Men man ska inte förakta upplevelsen "här och nu". Blir lite hur man ser på det.

Jag ger 20th Century women tre starka kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

PS, en annan film från 2016 som lyckats mycket bra med denna stil av "slice of life-American independents" är Paterson för dem av er som är intresserade.

PPS, 20th Century women fick det sällsamma namnet Alla tiders kvinnor på svenska. Så, en amerikansk titel som specificerar en speciell tid får ett namn som indikerar "alla tider". Curios!

Fler texter om All tiders kvinnor:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Beginners (2011)

I don't want to just be theoretically gay. I want to do something about it.

Äpplet faller inte långt från trädet. Oliver Fields (Ewan McGregor) sörjer sin nyss avlidna far samtidigt som han inleder en kärleksrelation med den franska skådespelerskan Anna (Mélanie Laurent). Scenerna när de blir ihop första gången är otroligt mysiga. De möts på en maskerad. Bara det är en fantastisk start, det är ju så kul att gå på maskerad! När Anna dessutom har fått order från sin läkare att hon inte får prata på grund av problem med stämbanden blir Olivers och Annas förförelsedans något helt annorlunda. Och gullig.

Hur var det med äpplet då? Jo, Olivers föräldrar Hal (Christopher Plummer) och Georgia (Mary Page Keller) levde ett känslokallt och kärlekslöst liv. Som litet barn måste Oliver sett sin mors frustration över en icke närvarande fader, både själsligt och fysiskt. Oliver lärde sig då att inte knyta an för mycket. Barnen gör ju så ofta det som föräldrarna gör, inte vad föräldrarna förmanar eller säger. Äpplet faller inte långt från trädet.

När vi möter Oliver som vuxen är det uppenbart att han har svårt att binda sig. Hans relation med Anna tar den mer brokiga vägen, det är inte full fart på en motorväg i alla fall. Filmen visar på ett bra sätt hur han slits mellan nuet och dåtiden. Hans mor dog fem år tidigare och efter hennes död hittade hans far en ny partner. Kort efter det blev fadern diagnoserad med cancer. Trots sjukdomen levde han upp under sina sista år och omfamnade livet och kärleken. För Oliver måste det varit en förvirrande känsla, att se sin far som var så kall mot hans mor leva upp under skymningsfasen av sitt liv, och transformeras till en levnadsglad nybörjare i kärlekens skola. Och precis som sin far är Oliver en nybörjare på relationer, men Oliver inser till slut att det är bättre att börja sent än aldrig. Något som hans far med övertydlighet bevisat.

Christopher Plummer har nominerats till en Oscar för bästa manliga huvudroll. Jag känner mig kluven till detta. Hans Hal är glad och sprallig filmen igenom, men det är långt ifrån ett dynamiskt porträtt av den döende mannen. Varför får vi inte se några känslor som vemod, sorg, ånger osv. Det hade gjort den gamle mannen mer helgjuten tycker jag. Anledningen till att han uppmärksammats så mycket är troligen att han i denna film spelar en roll som går på tvärs de roller han brukar spela. Christopher Plummer har sedan länge varit type castad att spela statsmän, företagsledare eller andra figurer på tunga positioner med mycket makt. Men här i "Beginners" spelar han en "vanlig" man, och det räcker tydligen till en nominering i alla fall.

Ewan McGregor var istället den stora behållningen för mig i denna film. Jag har länge misstänkt att McGregor varit otroligt överskattad som skådespelare, men denna gång måste jag buga mig och lyfta på hatten för ett jobb bra gjort. Han är mycket bra i rollen som Oliver. Och han får göra en mängd olika känslor också. Speciellt en scen när han står i en dörröppning och studerar sin far var mycket stark, såvitt jag kommer ihåg.

"Beginners" var ganska bra. Den är ett starkt drama och för er alla som gillar lite gråtmilda dramer är detta perfekt. Jag fann den dock lite sövande och långsam. Jag nickade nog till både en och två gånger och det är sannerligen inte ett bra tecken. Därför blir det inte högsta betyget, men filmen är klart godkänd och jag rekommenderar den helhjärtat. Jag ger "Beginners" tre döende fäder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, filmen står som 2010 på imdb då den gick på vissa filmfestivaler redan under 2010, men den hade premiär på bio både i USA och i Sverige under 2011 så jag hanterar den som en 2011:a.