Den Sista Resan (2024)

Den sista resan är en dokumentärfilm som mest känns som en reseberättselse, vilket ju också kan vara en dokumentär förstås. Men jämför den hellre med The Trip än en "talking heads"-dokumentär så boxar vi in filmen någorlunda i alla fall.

Filips pappa Lars är i 80-årsåldern och har tappat lusten till livet, tappat livsgnistan, är inte nyfiken på livet längre. Krämpor och svårt att gå överskuggar allt i det korta (?) livet som är kvar. Filip får ångest, det är hjärtskärande och det känns igen från livet självt. Filmen tar sig in under huden på mig som åskådare. Jag bevittnar inte bara Filip och hans pappa utan ser för mitt inte mig själv och mina föräldrar.

Så får Filip den briljanta idén att ta med pappan på en resa till det älskade Frankrike. Att på så sätt skaka om honom, att åter väcka livslusten i gubben. Med sig tar han bästa vännen Fredrik och så bär det av i en orange Renault 4 som på en bra dag kan komma upp i 60 km/h.

Sen får vi följa resan och alla upptåg Filip och Fredrik hittar på för att fylla den med minnen och nostalgi från barndomens resor till Beaulieu-sur-mer på den franska medelhavskusten. 

Jag skrattar och gråter om vartannat under resans gång. Krångel med rullatorn, Filip som betraktar sin far från sidan, de fina hälsningarna från de före detta eleverna, Fredriks support... Igenkänning, humor och vemod blandas i en perfekt mix. 

Filip bär sina känslor på utsidan av kroppen. Det är det som gör att han ibland känns så jävla jobbig, men det är lika mycket det som gör att man älskar honom. Fredrik är lojal som få, och precis så som ens bästa vän ska vara.

Lars Hammar: "Kan vi inte stanna en stund till?"

Betyg: 5/5