Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.
Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.
Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.
Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.
Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.
Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?
Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.
Pizza time!
Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".
Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.
Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."
Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.
Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.
En magisk fantasy-film helt enkelt.
Betyg: 5/5
En första tredjedel som är så bra att jag kan ha sett sönder den. Men suget kommer ändå tillbaka när jag läser din text :)
SvaraRaderaNär vi pratar inledningar vill jag dra en lans för Cate Blanchets VO och berättelsen om Ringen. Vi missade denna film på bio men blev helt uppslukad av just den inledningen även om vi såg den på hyr-VHS.
Jag har alltid bara tänkt att ryttaren helt enkelt inte uppfattar ringens signal för att den ännu är så pass svag, skyddad av Frodo. Och jag heller aldrig uppfattat att det blir Frodos "fel" att de går genom Moria (inte Mordor, eller hur? ;), antagligen för att stormen framställs som helt omöjlig att ta sig igenom. De har helt enkelt inget annat val.
Jag tror att detta är en film som inte går att se sönder. Så bra är den.
RaderaPrologen är otroligt bra, jag borde ha skrivit om den också, men glömde.
Just det! Bra förklaringsmodell. Ringen är fortfarande i dvala då Frodo inte har börjat använda den än. Så måste det vara. Den svarta ryttaren kan inte känna den här...
Moria! Såklart. Uppdaterat.
Jag ska läsa om trilogin, ligger på listan och då ska jag hålla utkik efter hur beslutet går till. :-)
Första filmen är otroligt bra och Jacksons regi i stort sett oklanderlig. Är inne på Sofias teorier ang vålnaden och Moria. Jag är inte lika nöjd med fortsättningarna tyvärr.
SvaraRaderaBoromirs död och sista fight är kanon och är tillsammans med prologen filmens höjdpunkter men det däremellan är inte heller fy skam.
Enigt, klart starkare även om nivån är så hög att även de Två tornen och Konungens återkomst i princip är 5/5 eller starka fyror i alla fall.
RaderaExempel från tvåan. Ändringarna i den bygger på att Jackson och team tog med scener som omnämns i texterna "off page", men jag tycker ändå att det mesta från Rohan är svagare än trilogin i stort. Gillar inte försöken att göra humor av Legolas och Gimli i Helms Deep. Känns skohornat in.
Exempel från trean. Filmen har många starka scener men den förstörs lite av att armén av vålnader ser ut som en grönt slajm som krossar allt i sin väg. Jag kommer ihåg det som att de gjorde så att de goda vann slaget men inte att de var så oövervinnliga som det verkar i filmen. Känns trist när Jackson i princip gjorde allt annat så noggrant, att han inte rokade/hann göra den biten bättre.