Moonfall (2022)

Moonfall är en sådan där lättglömd film. Ett tips är att skriva sitt blogginlägg direkt efter titten så slipper man sitta och fundera på vad tusan som hände i filmen. Men nåväl, lite kommer jag ändå ihåg från filmen trots att det var några veckor sedan jag såg den nu.

När man sätter sig ner för att se en film från Roland Emmerich är det som att ingå ett virtuellt avtal, man checkar in sin hjärna och alla förhoppningar om logik i filmen mot att få se en spektakulär actiondängare. Och det är just det man får med denna film. Av hans nyare filmer är 2012 min favorit, av de äldre måste det vara Stargate.

Så, Moonfall är på inget sätt en bra film. Men jag fann en hel del underhållande saker i den. Jag gillade att det handlade om en stor konspirationsteori, den påminde mig om den underskattade Conspiracy theory mer Mel Gibson och Julia Roberts. Det var också coolt med sista akten av filmen som utspelades i månen. De sekvenserna fick mig att tänka på Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama.

Tyvärr känns det som att Patrick Wilson inte riktigt kunder bära denna typ av film på sina axlar. Och när dessutom Halle Berry var helt bortkastad i denna roll blev skådespeleriet överlag inte en av filmens styrkor. Det hade behövts några starkare karaktärer för att lyfta filmen över dess absurditeter. Som det är nu var det endast John Bradley (Samwell Tarly i GoT) som underhöll.

Så summan blev att detta var som förväntat, en helt ok Emmerich och det betyder en tvåa.

Betyg: 2/5

The Mechanic (2011)

 

Jag såg originalfilmen från 1972 för några år sedan under mitt Decennier-projekt. Den var njutbar men inte en superfavorit. Nu har den stenhårde Jason Statham axlat rollen som Bishop i en re-make, och jag blev sugen på se vad han kunde göra.

Jo men detta var trivsamt. Jag gillar Statham, han är cool. I rollen som den yvige Steve ser vi en annan favorit - Ben Foster. Av de två var det dock Statham som levererade bäst i denna film.

Det är spännande och filmen har jackat upp actioninnehållet betänkligt som det sig bör. Vi slipper (?) en resa till Italien i slutet men sista akten är precis som i originalet fortfarande den starkaste. 

Filmerna har lite olika stajl och känsla men de är ungefär lika bra. Jag kanske rankar den äldre lite högre för att jag inte var spoilad på handlingen.

Om något saknade jag kanske en mer tydlig avslutning mellan Bishop och Steve. Det hade varit kul att se dem, Statham och Foster, agera i en nervig scen. Nu blev det ett lite mer abrupt slut. Just som denna revy.

Betyg: 2+/5

Ad Astra (2019)

Såg Ad Astra i lördags. Jag och Joel sammanstrålade på MoS för att se filmen i IMAX-format. Vi blev båda ganska uttråkade av filmen. Efter filmvisningen tog vi en bit mat på Egon. Mellan tuggorna snackade vi om en massa intressanta saker, men vi berörde knappt filmen. Fanns liksom inget att säga om den. När jag tänker på hur det bubblade av intryck och intressanta diskussionsämnen efter filmer som Gravity, Arrival, Interstellar, Blade runner 2049 och First man bleknar Ad Astra bara ännu mer.

Jag gick in med vissa förväntningar. Jag hade inte läst på om filmen, sett någon trailer eller ens kollat upp vilka betyg den fått. Ändock hade någon kommentar här och där, framför allt i det spoiler-fyllda twitter, sagt mig att filmen var uppskattad. Och seriösa sci-fi-filmer vill jag ju som oftast se. Jag var välvilligt inställd.

Filmen är filosofisk och långsam. Den kanske påminner lite om 2001: A space odyssey på det sättet. Världsbyggandet, vår värld i en nära framtid, är onödigt ofullständig. Manusförfattaren och regissören James Gray har misstagit fokus på den inre resan för dåligt berättande helt enkelt.

Varför är NASA så hemlighetsfulla? Varför är de så inkompetenta? Vilka är dessa space pirates? Hur kunde Roy ta sig in i en rymdraket som håller på att skjutas upp...? En massa kontext och praktiska frågor som hade kunnat fylla ut världen i alla riktningar. Nu påminner filmen mer om en surrealistisk satir som Brazil och det tror jag inte var meningen.

Brad Pitt spelar huvudrollen och den som bär filmen på sina axlar. Han var ok men inget mer. Jag har inga problem med honom, men han är heller inte en jättefavorit. Filmen är långsam och saknar dialog i längre partier. Därför är det viktigt att man gillar att se Brads numera fårade ansikte. Som sagt han är helt ok här, det är i alla fall inte han som sänker filmen.

Jag såg i en artikel att man tolkar filmen som Guds tystnad. Nja, det får stå för de självbelåtna filmvetarna i så fall. Jag kände inte det en enda gång under filmen. Om man vill se en film om Guds tystnad får man ta och se den förträffliga First reformed istället. Där gör för övrigt Ethan Hawke det som James Gray antagligen ville att Brad Pitt skulle göra i denna film.

Jag ser en film om en far-son-relation och det upprivande i att inte hitta utomjordiskt liv. Som en anti-tes till filmen och boken Contact om du så vill. Om någon vill söka efter Gud i filmen är han eller hon välkommen, men jag tror inte att Han finns där, tyst eller inte.

Det mesta filmtekniska är bra utfört. Synd att filmen medvetet är så ful. Den är grynig och jävlig, inte speciellt vacker. IMAX var inte ok, stolarna för varma och klibbande och duken knappt större än den på en rejäl "vanlig" premiärbiograf. Det är endast ett lurendrejeri för att kunna ta ut hutlösa biljettpriser. Filmen kostar över 200 kr på IMAX. Hua.

I slutändan måste man fråga sig om filmen gav något. Berörde den mig? Gav den mig starka känslor, frågor, nyfikenhet, glädje eller sorg? Jag svarar nej på alla. Den var tråkig och inte speciellt intressant trots att den har en superintressant synopsis. Det är trist.

Betyg: 2/5  

Murder by Decree (1979)

Låg på soffan och smälte julmaten och blev sugen på en gammal Sherlock Holmes-film som jag läst om på Christians blogg Movies-Noir. Filmen var Murder by decree från 1979. Låt oss bege oss till tiden då stora buskiga polisonger och mustascher var i mode!

Christopher Plummer och James Mason spelar Holmes och Dr. Watson. Handlingen utspelas i London cirka 1890 och en av filmens styrkor är stämningen med ett rått och dimmigt London som nästan är som en karaktär i filmen. Sherlock och den gode doktorn jagar den notoriske kvinnomördaren Jack the Ripper. Filmen ger inga spännande svar i frågan om mördarens identitet, däremot får vi en lustfylld spekulation som pekar ut kungahuset och folket runt detsamma.

Stämningen i filmen må vara bra, men tyvärr tycker jag inte att denna film totalt sett är en speciellt bra Sherlock Holmes-film. Till att börja med får man aldrig känslan av att Sherlock är extra smart och vi får inga indikationer på hur han löser mysteriet. Han framställs som en ganska ordinär detektiv som genom idogt arbete och lite tur kommer lösningen på spåret. Trist. Dessutom spelar Plummer honom som om han vore en vanlig snubbe med slarvigt språk. Jag har en helt annan bild av Sherlock i mitt huvud.

James Mason som Dr. Watson är mer som förväntad, speciellt om man vill ha en Watson som är ganska korkad och tämligen vek. Han är ok, men lyfter inte filmen på egen hand.

Summa sumarum blir att filmen var vagt underhållande, speciellt första halvan var ok, men att den som helhet var ganska blek. Inte en film jag skulle rekommendera.

Donald Sutherland var filmens behållning och kul att se John Gielgud i en roll då han var gammal, han var  ju med i Hitchcocks Secret Agent från 30-talet också.

Jag ger Murder by decree två svaga detektiver av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

MASH (1970)

Ok så jag är en "Robert Altman"-junkie. Jag gillar allt som oftast hans filmer och det inkluderar MASH från 1970. Detta är en av de starkaste antikrigsfilmerna jag sett. Det absurda med krig genomsyrar filmen trots att vi inte får se en enda scen från fronten. Under hela filmen får vi se doktorerna operera på skadade soldater. Det är rysligt äckliga scener med allt blod och en osentimental stämning. Dessa scener är på allvar, filmens humoristiska ton är som bortblåst. Operationsscenerna ger hela filmen en tyngd som är svårt att skaka av sig. Krig är skitigt.



Strukturen är episodisk och operationsscenerna avdela de olika episoderna allt som oftast. Det är lite synd att filmen är fragmenterad även om det också antyder den absurda situationen folket på MASH 4077 befinner sig i och hur människor i krig kanske upplever det. Huvudpersonerna Hawkeye, Trapper och Duke spelas av Donald Sutherland, Elliott Gould och Tom Skerritt. Det är helt underbara och jag älskar dem. De hanterar den absurda situationen med en svart humor och juvenila pojkstreck. Kirurgerna hanterar stressen och den absurda situationen på olika sätt. De är ibland elaka och stämningen i lägret är i högsta grad grabbig med vissa pennalistiska inslag. Men när de utför sina jobb är de fullt professionella och i den i övrigt humoristiska scenen när de åker till Tokyo visar de att de har hjärtat på rätt ställe.

Gänget är speciellt hårda mot Frank Burns i Robert Duvalls skepnad. Filmen visar dock hur Frank är egoistisk och elak mot underordnade så han får vad han förtjänar. Däremot tycker jag lite synd om Hot Lips O'Houlihan (Sally Kellerman). Hennes enda fel är att hon är extremt osmidig och fyrkantig i sin syn på regler. Det är mysigt att se att hon blir en i gänget under filmens senare del.



Under filmens gång hör vi en japanska radiostationen i bakgrunden som spelar amerikanska greenleaves i asiatisk tappning. En musikalisk inramning som gör stämningen än mer absurd. Detta förstärks också av de otroligt lustiga meddelandena i högtalarna om kommande filmvisningar i mässen. Det är idel krigsfilmer med glättiga och peppande synopsis. Så långt från den bistra verkligheten som lurar runt hörnet man kan komma. Antikrigsfilm deluxe detta.

Någon frågade mig om kopplingen mellan denna film och den efterföljande tv-serien. Kommentaren var att serien inte är lik filmen. Men efter lite funderande håller jag inte med. Serien är mycket lik filmen även om filmen är snäppet brutalare i det mesta, brutalare operationsscener, brutalare och hårdare stämning i lägret och brutalare satir över kriget som sådant. Några få skådespelare kom med över till serien från filmen där den mest betydelsefulla är Gary Burghoff i rollen som Radar.



MASh är otroligt bra och den är som bäst under de första två tredjedelarna. Vad som hindrar den från att vara en fullträff är den fragmentariska strukturen och att slutscenerna inte är filmens bästa. Hela sekvensen med fotbollsmatchen var inte så lyckad.

Jag ger MASH fyra hemresor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, missa för all del inte Bud Cort som meninge Boone!

PPS, Suicide is painless - bästa sången!

PPS, trailern!

Klute (1971)

Man kunde först tro att Donald Sutherland spelar huvudrollen i Klute, filmen om en småstadspolis som tar på sig uppdraget att söka efter en försvunnen familjefar och i den utmaningen tar hjälp av en lyxprostituerad i New York City. Men det är Jane Fonda som spelar glädjeflickan Bree Daniels som dominerar och gör denna film. Donald är stabil i rollen som den tystlåtne och principfaste John Klute, men har gör inte så mycket väsen av sig. Hans roll är att vara som ett "bollplank" som Fonda kan spela mot. Hon är riktigt bra i denna film och hon vann oscarn för bästa kvinnliga huvudroll.

Precis som i The Anderson tapes är filmen intresserad av frågor om övervakning. Här är det ljudupptagningar som spelar en avgörande roll. Filmen klart bästa scen, en scen som hänger sig kvar i mig som åskådare länge efter filmen är slut innehåller en bandinspelning, Jane Fonda och Charles Cioffi.

Thrillermomenten är hyfsat effektiva. Som många filmer från sjuttiotalet ligger dock värdena mer i en skön stämning och miljö. Det blir sällan riktigt spännande med dagens mått mätt. Thrillergenren har utvecklats så mycket under de senaste femtio åren att det kanske inte är rättvist att jämför en film från 71 med nyare alster? Eller så måste och ska alla filmer stå på sina egna ben och obarmhärtigt bli jämförda med filmer från alla eror, både äldre som yngre...

Filmens struktur är av den enklare sorten. En ledtråd leder till nästa som leder till nästa och så vidare. Det är som ett mysterium i Midsomer. Samtidigt blir Bree övervakad och trakasserad och det är däri filmens spänning ligger. Det är lätt att känna empati med henne och känna hennes skräck och ångest i flera scener. Så egentligen är detta kanske mer en psykologisk thriller än en crime-film? Nästan en paranoia-film till och med. Just det, detta är den första filmen av de tre som kallas för regissören Alan J Pakulas paranoia trilogy. De övriga två är The parallax view och All the president's men.

Jag var ganska road och jag fann filmen bra. Den höjer sig över mängden så jag kan tänka mig att ge den tre ofrivilliga tårar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Buffy The Vampire Slayer (1992)

Nu kommer vi in till ett nytt tema i decennier. Skräckisar! Det blir en mjukstart med denna komedi eller vad det nu är. Joss Whedon skrev manus och nån pajsare slaktade detta manus redan 1992. Fem år senare fick Joss chansen att göra en halv säsong tv-serie och då återupptog han Buffy och hennes vampyrdödande. TV-serien är mästerlig och den ska snart ses om, men denna kuriosa-film hade jag aldrig sett. Detta har nu åtgärdats.

Hahaha. What the fuck was this? Kristy Swanson (kommer ni ihåg henne) spelar Buffy. Hon ser ut som en ung Grace Kelly. Luke Perry från "Beverly Hills, 90210" spelar Pike. Pike? Spike? Donald Sutherland spelar The Watcher Merrick. Han är långt från Mr Giles. I kid you not.

Roligaste karaktären i filmen är den hysteriske rektorn Gary Murray spelad av Stephen Root. Kul också med en ung Ben Affleck som okrediterad basketspelare och en okrediterad Seth Green som vampyr! Hedersomnämnande går till Rutger Hauer's musche i rollen som lokal vampyrkung.

Grundkonceptet i filmen är att Buffy hänger med en klick urblåsta blonda cheerleaders. Dialogen är filmens höjdpunkt. Jag känner igen tonen och humorn från Joss men den hanteras inte alls lika bra som under hans egen hand. Det blir "campy" och skämskudden åker fram titt som tätt. Men det är också det som gör filmen så charmig.

Det var en kul film, en klackspark i världsrymden. Lättuggad, lättglömd. Nu går vi vidare.

Jag ger "Buffy the vampire slayer" tre stakar genom bröstet av fem möjliga.

Betyg: 3/5

JFK (1991)

Idag är det filmspanartema igen och denna gång är temat Konspirationsteorier. Jag brukar ju skriva listor vid dessa tillfällen, men ibland diskar jag istället av en film som passar in på temat. Det är enklare att välja listalternativet om man gillar genren och temat i fråga, och eftersom jag faktiskt inte är speciellt svag för filmer om konspirationsteorier har jag valt att se the mother of all consperacy theories - Oliver Stone's JFK istället för en lista.

70-talet var konspirationsteorifilmernas guldålder. När jag nyligen behandlade det decenniet såg jag mycket riktigt några filmer i genren. En av dem var Marathon man. Jag fann den tråkig och mycket överreklamerad. Döm om min förvåning när alla som kommenterade min revy gillade filmen mer än mig! Det är uppenbarligen jag som har den avvikande åsikten jämfört med "det normala" i detta fall. Movies-Noir ger den en fyra, Jojjenito likaså, Fiffi gillar 70-talsthrillers och ville se den, Sofia minns att hon gillade den och Filmitch likaså. För mig var det en mycket svag tvåa och tredje svagaste filmen av de 23 jag såg från 70-talet. Det var inte förrän på senaste filmspanarträffen då jag (äntligen) träffade någon som inte heller gillade filmen. Det var den mycket gode och intelligente vännen Fredrik förkunnade att han INTE gillade Maratonmannen! Puh, jag trodde ett tag jag var utsatt för en filmspanarkonspiration! :-)

Så det blir ingen lista från mig idag. Istället bestämde jag mig alltså för att fylla ett stort hål i min filmografi. Oliver Stones storfilm JFK med helylle-präktot Kevin Costner i huvudrollen.

Ni känner ju alla till handlingen så den skippar jag. Jag misstänker att det inte är många som läser denna blogg som inte sett filmen. Vad kan man då säga om detta? Den är extreeeeemt lång. Den är föööööör lång. Jag var inte underhållen på en nivå som krävs för att det ska vara ok att vara så himla lång. Jag säger till O Stone: "Inte ok!"

Jag var inte speciellt underhållen över huvud taget. Stone har en underton i många av sina filmer som för mig signalerar en självgodhet. Han verkar vara en riktig besser wisser. En del kan säkert se det som att han kämpar för sanningen och att avslöja "the man" men ha gör det på ett så pompöst och allvarligt sätt att jag nästan dör av uttråkning. Var är glimten i ögat? Var är lite självdistans? Var är ödmjukheten över att han kanske inte har den exakta sanningen?

En annan sak jag kom att tänka på är att Stone försöker dränka oss med detaljer om vad som hände. Jim Garrison (Kevin Costner) kommenterar väl till och med att den där stora statliga utredningen var så lång och detaljrik att ingen annan än han själv orkade läsa hela. Det är lätt att dränka eller dölja sanningen i en stor mängd detaljer! Och det är lika sant för en film som för en utredning! JFK var för lång och den bågnar under sin egen tyngd. Alla scener mellan Garrison och hans familj är svintråkiga och det mesta av delarna där Garrisons team utreder Tommy Lee Jones Clay Shaw är likaledes tråkiga.

Det som är spännande är tesen om en konspiration och rekonstruktionen om hur det kanske gick till. Det var en scen som jag sett på Seinfeld tidigare, den med Wayne Knight i centrum, "Back, and to the left. Back, and to the left... Back, and to the left." Det är inte ett bra tecken när detta, minnet av en scen i Seinfeld blir filmens höjdpunkt för mig. Kolla in när Jerry inte kan hålla sig för skratt vid 3:01 i klippet. LOL.

Vad tror jag då om konspirationsteorin? Kan man tänka sig att militärindustrin, armén och omoraliska politiker konspirerar mot en president som driver politiken i "fel" riktning? Japp, självklart! Är det troligt att militärindustrin, armén, CIA, Secret Service och omoraliska politiker dödade Kennedy och att ingen har läckt detta till pressen under 50 år? Nja, knappast va?

JFK som film är bättre än Dansar med vargar i alla fall. Båda är filmer från eran då Kevin Costner hade en aura av politisk korrekt sötsliskig världsräddare... Tänk Bono och Sting. Trist och blä. Filmen blir därmed trist och blä också. Nu blev jag sugen att se om The wolf of Wall Street istället...

Jag ger JFK två svaga bevisningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, mina konspirationsfilmfavoriter (inte en lista-lista men väl en mini-lista): The conversation, All the presidents men, The Pelican brief, Enemy of the state, Conspiracy theory, the Bourne-trilogy.

PPS, egentligen skulle mina filmspanarkompisar också skriva om konspirationsteorier, men jag vet faktiskt inte riktigt vem som har skrivit inläggen på deras bloggar just idag. Bilden i Jojjenitos header ser lite skrev ut, och faller inte skugga fel där på bilden? Kan det verkligen vara ett av Jojjes inlägg? Har hans blogg blivit kapad? JAG VET DET INTE!!!!
Jojjenito
Flmr
The velvet café
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on film
Filmitch
Mackans film
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema