Bowie had a few themes he often returned to such as the outsider alien, mortality and insanity. In 1974 he took it one step further and released a concept album - "Diamond dogs". Recorded less than a year after Pink Floyd's masterpiece "The dark side of the moon" it is not hard to imagine that he might have been influenced by Floyd.
Bowie was at the time interested in doing a musical piece on George Orwell's novel "Nineteen Eighty-Four" but he was denied the rights by Orwell's widow. Instead "Diamond dogs" became a story in a dystopian post-apocalyptic setting loosely based on "Nineteen Eighty-Four" as well as the writings of William S. Burroughs.
I like to listen to the album as a self contained unit, from start to finish. It holds fewer songs that pop up as stand alone pieces. Instead there are two powerful musical suites. The obvious is on side A with "Sweet thing"/"Candidate"/"Sweet thing (Reprise)". The second is the whole side B except for the first song: "We are the dead"/"1984"/"Big brother"/"Chant of the ever circling skeletal family".
The "Sweet thing" suite is presented as one long song on the 2008 release "iSelect", a rare best of album curated by David himself .
The album is to me the bridge between his glam rock days to the soul music of "Young Americans" and the lurking Thin White Duke in the shadows. The powerful ballad "Rock 'n' roll with me" could have easily found a place on "Young Americans".
The intro with the short "Future legend" mimics many conceptual albums. After the ouverture the album launches into the first of two rockers on the first side. "Diamond dogs" and "Rebel rebel" are up-tempo rockers and the latter is still a fan favourite at live shows. They are great as rockers, but to me I do like the more complex and slower songs on the album as much if not more.
Deep in the suite on the second side we find the song "1984". I guess Orwell's wife couldn't stop David to call his song a general number! It is crazy! Just like a theme song to a cheezy seventies tv show about bandits and detectives.
So how good is it? Everything is super subjective of course, but to me it's a step down from the terrific "Aladdin sane" from the year before. This album feels better produced but the best songs don't stand out to me as much.
CODA är ett coming-of-age drama om sjuttonåriga Ruby (Emilia Jones) som vuxit upp med mamma, pappa och storebror som alla är döva. Det som komplicerar saken lite är att Ruby själv kan höra och hon älskar musik.
Filmen har en specifik men samtidig enkel kontext. En films handling är ju som bekant endast grunden att stå på. Frågan om hur bra eller dålig en film som denna blir bygger på hantverket och känslan hos de som var inblandade i filmen. Manusförfattare, regissören och skådespelarna tillsammans med en massa andra specialister i konsert för att få fram det bästa de kan.
Och här har de sannerligen lyckats. Detta är en hjärtevärmande och tänkvärd film. Den blir varken smörig, överdriven eller kufisk på det svårsmälta sättet. De träffar tonaliteten perfekt.
Filmen känns som de bästa American independent-filmerna som jag träffat på på Stockholms filmfestival genom åren. Den tar god tid på sig att berätta en innerlig historia. Den ryggar inte för svåra ämnen eller situationer, men den har hjärtat på rätt ställe. Filmer som denna blandar dramatiska känslor, vardaglighetens bekymmer med humor sömlöst. Filmen flödar fram organiskt och är en ren njutning att titta på. Den har inte några gapflabb-scener men den bjuder på glimten i ögat. Speciellt Rubys mexikanska musiklärare Bernardo Villalobos, förträffligt spelad av Eugenio Derbez, får mig att njutningsfullt minnas Rodrigo De Souza i "Mozart in the jungle" (Gael García Bernal).
Rubys familj har en fiskebåt på den amerikanska nordöstra kusten, i Gloucester, MA, någonstans i närheten av Boston. De har det mycket knapert ekonomiskt och ses som utbölingar då de inte kan prata med sina grannar, men familjen är tajt och de bor i en underbar miljö. Familjens yngsta, Ruby, har dock fått ta ett orimligt stort ansvar som översättare sedan ung ålder. Inte det lättaste att finna sig själv när alla är så beroende av hennes hörsel...
Emilia Jones gör Ruby bra och det är en lättnad att höra att hon verkligen kan sjunga. Det är spännande att uppleva hur varierat hon framför samma sång, både som osäker och självmedveten om att hennes uttal var "fult" när hon startade skolan, och senare med full styrka efter hon hittat "sin röst".
Hennes föräldrar spelas lustfyllt av Marlee Matlin och Troy Kotsur där den senare fått en birollsnominering för en Oscar. Brodern spelas av Daniel Durant och alla tre som är döva i familjen spelas av döva skådespelare, något som ger filmen en extra krydda.
Filmens bästa scen är skolkörens höstkonsert och det väntade, men otroligt effektiva, greppet av regissören. Dövhet och musik som huvudingredienser i en fantastisk scen. Och mot slutet får "Flashdance" en utmaning i bästa auditionscen på bioduken.
Jag älskar denna film!
Betyg: 4/5
Trivia:
Filmen gjorde succé på Sundance 2021 och Apple köpte rättigheterna efter en vildsint budgivning. Filmen är en remake på den franska filmen La Famille Bélier från 2014. Till sist är filmen trippelnominerad till bästa Oscar för bästa film, bästa manlige birollsinnehavare samt bästa adapterade manus. Den väger nog lite lätt för att vinna bästa film, om Akademin inte blir kluven och mellanalternativet vinner, á la "Argo". Men det vore kul om Kotsur vann. Akademin kan ju ibland gilla lite kufiska och excentriska typer.
Ricky Gervais serie "After Life" är en dramakomedi om en man som sörjer sin frus bortgång i cancer. Den blandar ett djupt mänskligt drama med igenkänningshumor, upprörande sekvenser med dråpligheter som får en att skratta. Det är lika delar tårar som skratt och jag fann den uppfriskande och helande.
Den tredje och sista säsongen kom tyvärr inte upp i samma nivå som de två första säsongerna. Gervais fokuserar väldigt mycket på bifigurer som annonsförsäljaren Kath, fotografen Lenny, postmannen Pat, hoardern Brian och Junes lite överviktiga som James. Tyvärr känns säsongen lite som en "freak show". Inte idealiskt när tonaliteten pendlar så vilt.
Av säsongens sex avsnitt sticker i alla fall två avsnitt ut. Det andra avsnittet är säsongens klart bästa. Vi slipper de mest taffliga och pinsamma sekvenserna, som de med Kaths dejtande. Avsnittet är väldigt roligt och hade klart passat i någon av de tidigare säsongerna.
Här i den tredje säsongen lär sig Tony att acceptera Lisas död. Han verkar kunna förhålla sig till sitt nya liv bättre och börjar till och med hjälpa de vänner han har nära sig. Han skapar något positivt med pengarna från Lisas livförsäkring.
Sista avsnittet är mycket speciellt, inte minst med tanke på sista scenen där Gervais tar serien i en helt ny riktning. Har Tony blivit en ängel? Oklart. Personligen tror jag att scenen visar hur de alla tre kommer dö någon gång. Först Lisa, sedan Brandy (good girl) och till sist Tony själv. Jag hoppas bara att han kan leva ut sina dagar med tillfredsställelse och något som kan liknas vid lycka.
Allt som allt var det inga problem att se igenom säsongen. De är alla mycket korta. Men den var inte lika bra som föregångarna.
I really can't stand this album. I don't want to bring you down, but there it is.
Bowie at the height of his powers and he wastes it on a covers-album? I fins it boring that he puts his time with second hand songs, in the peak of his creative flow. Maybe he needed to blow off steam? Maybe that could be an answer to the state of his mind.
Bowie apparently wanted to celebrate the bands he listened to in the sixties. I can relate, but put those song on b-sides of singles! Who is this album for? Older guys that experienced the sixties? I am not one of those.
I am not a big fan of British pop music of the sixties in general. I love The Beatles and Pink Floyd but no more. The Who is utterly boring, all too simplistic for my taste, but then again, I always loved a complex song like “Time” more than the simple rocker as “Rebel rebel”, to reflect over two Bowie songs. This album is in the very bottom of my ranking of Bowie albums, I am sorry to say.
There were apparently some plans to do a similar covers album with American artists from the sixties, a “Pin ups 2”. That I would have been much more interested in. I can easily find many more interesting American bands from that decade, with Neil Young first in line. Yes, I know he is Canadian, but anyway. I like the California rock scene, outlaw country and mellow yacht rock from the era. Bowie didn’t follow thru on this idea, not the first or last time he didn’t complete a project, but he added songs on later albums that could have easily ended up on “Pin ups 2”. One example is Neil Youngs “I’ve been waiting for you” from his debut album “Neil Young” from 1969 that we get on the 2002 album “Heathen”.
Back to the record we actually got. The only two songs I really can stand are Pink Floyd’s “See Emily play” and The Mersey’s “Sorrow”. Both are quite nice. But the best cover from the era is the b-side of the “Sorrow” single, “Port of Amsterdam” by Jacques Brel. The first time I heard it was on the “cash grab” album “Rare” released in 1983, as a follow up to the immensely popular “Let’s dance”. I love the port, the fish heads and the rotten teeth.
As a complete album on its own this is rubbish. I can’t imagine I will play it all through many times in my life again. Maybe never.
My rating: 2/10
Side A: 1.Rosalyn (The Pretty Things cover) 2.Here comes the night (Them cover) 3.I wish you would (The Yardbirds cover) 4.See Emily play (Pink Floyd cover) 5.Everything’s alright (The Mojos cover) 6.I can’t explain (The who cover)
Side B: 1.Friday on my mind (The Easybeats cover) 2.Sorrow (The Merseys cover) 3.Don’t bring me down (The Pretty Things cover) 4.Shapes of things (The Yardbirds cover) 5.Anyway, anyhow, anywhere (The who cover) 6.Where have all the good times gone (The Kinks cover)
Best songs: “See Emily play” and “Sorrow”. But really "Port of Amsterdam".
Men för helvete! Välj en tonalitet och håll dig till den, Matt.
Matthew Vaughn blandar flera filmer i en och det blir till en salig röra som skär sig å det grövsta. Stora delar av filmen är en actionkomedi i samma slag som de två tidigare Kingsman-filmerna. Men nästan lika stora delar är seriösa inslag som vill påvisa hur hemskt krig är. Det finns sannerligen filmer som behandlar den frågan både bättre och med den seriositet ämnet i sig berättigar.
Vaughn och hans team kommenterar också monarkin, patriarkatet och imperialismen. "Fina" tankar som tyvärr levereras övertydligt och helt utan finess. Intressanta frågor som gärna får behandlas i film, men var sak på sin plats. Det är som att göra gräddtårta med falukorv i, det smakar inte bra i kombination.
Filmen slår också ett slag för hur överlägsna kvinnor är männen med en besserwissig Gemma Artherton. Det blir smärtsamt att se henne leverera den ena cringiga repliken efter den andra. Jag som trodde att Matt Vaughn var en bra regissör, men han visar här att det var helt fel. Kan vara så att han skrivit för mycket på manus denna gång och att han kanske är bättre med någon annans manus? Vem vet?
Gemma Arthertons skicklighet som skådis döljs under den dynga manus och regi står för. Samma gäller Ralph Fiennes och Djimon Hounsou. Deras fina skådespelarinsatser dränks i gödsel. Jag har dock svårt att bedöma Harris Dickinson i rollen som sonen Conrad då hans karaktär är så ofantligt dåligt skriven, övertydlig och imbecill. En av filmens få riktigt roliga scener var när Conrad överraskande sköts i huvudet på en meters håll av en av hans soldatkompisar. Good riddance. Skönt att bli av med den jäveln.
Rhys Ifans spelar Rasputin och han verkar ha fått en viss uppskattning på the internets. Jag tycker dock att karaktären är så överdriven att det bara blir fånigt. Hans "dans" i den stora fajtscenen var inte ens underhållande. Jag trodde först att det var vår egen Peter Stormare som spelade Rasputin men så såg jag att han var för smal...
Detta är en prequel till de tidigare två filmerna i franchisen. Som sådan var den vek. Det stora internationella "Spectre"-liknande nätverket de fajtades emot sattes inte upp speciellt bra. De lekte med kända namn ur historien som i "Forrest Gump", men i denna film ledde detta grepp snarare till en överkryddad soppa. De kastar in historiska med namn som Princip, Rasputin, Mata Hari, Lenin, Hitler, Erik Jan Hanussen och Franz Ferdinand utan att bry sig om historien. Det blir fattigt och skrattretande istället för kittlande och spännande.
Skurkarnas chef , "The Shepherd", var som förväntat helt underväldigande. När den "unikt karismatiske" ledaren föll av berget, hoppade titeln utan kommentar vidare till nästa skurk i ledet. Kändes fattigt och inte speciellt väl förankrat. Lazy writing.
Tåget de åkte med några gånger såg fint ut. Det drar upp betyget lite...
Nä, detta var för svagt. Varken kul, spännande, engagerande eller tänkvärt. Om den bara varit mer underhållande hade den röriga tonaliteten inte betytt så mycket. Nu lämnades jag med en känsla av waste av resurser och tid.
Nu skulle revyn egentligen ha kunnat vara över, men jag ska bjuda på några fler rader.
Detta är som sagt ett drama helt utan biljakter, övernaturligt eller ens ett fasligt brott. Filmen är en adaption av en novell av Haruki Murakami, vilket var en av lockelserna för mig.
Den är också lite hajpad nu inför Oscarsfestligheterna då den fått fyra tunga nomineringar; bästa film, regissör, internationella film samt manus på annan förlaga. Jag tror den kan ha chansen på flera av priserna. Den får gärna vinna bästa film då den är klart bättre än de senaste årens vinnare. Den skulle bara slås på fingrarna av en enda vinnarfilm sedan 2010 som jag ser det, den otroliga Spotlight.
Filmen är långsam och den är lång. Förtexterna kommer redan 40 minuter in i filmen. Vi får följa Kafuku som sörjer sin fru som hastigt gick bort i sjukdom två år tidigare. Han är en skådespelare och regissör som bjudits in av Hiroshima kulturfestival för att sätta upp Tjechovs Onkel Vanja. Väl på plats får han en privatchaufför av festivalen, den unga Misaki. Hon har också sorg att bearbeta.
Jag fann hela historien fascinerande. Jag ville spendera mer tid med den äventyrliga Oto och låta mig förföras av henne och hennes äventyrslust likt alla andra. Jag fann teateruppsättningen otroligt intressant, där skådespelarna talade olika språk och där flera av dem inte ens kunde förstå varandra på grund av språkbarriären. Och jag älskade filmens slut, vidöppet för tolkning av vad vi beskådat. Jag är övertygad om att åskådaren tar med sig sina egna livserfarenheter i tolkningen av historien.
Jag gillade alla karaktärerna i filmen; han och hon, Oto och koreanen och frun och de övriga. Jag gillade den gamla röda Saaben som passade så väl in för dem.
Jag gillar japansk film. Jag gillar miljöerna och människorna. Kafuku och Misaki var coola. Oto var cool. Ibland finns det inget mer att säga. En stark fyra!
"Six men came to kill me one time. And the best of 'em carried this. It's a Callahan full-bore auto-lock. Customized trigger, double cartridge thorough gauge. It is my very favorite gun."
Detta citat kommer från Jayne när han presenterar sitt favoritvapen "Vera" för Captain Mal Reynolds i avsnittet "Our Mrs. Reynolds" i "Firefly". Jayne blev attackerad av en liten samling herrar men gick vinnande ur striden. Det finns något härligt med filmer eller serier om de bästa av de bästa inom våld.
Serien "Reacher" ger oss just detta. Vi har ju sedan tidigare två filmer med Tom Cruise i huvudrollen där framför allt den första var riktigt najs. Tom är knappast den störste och biffige av filmstjärnor och detta tyckte fansen av Lee Childs böcker inte alls om. Här i serien spelas han av muskelberget Alan Ritchson.
Han är ny för mig, Alan Ritchon, men jag gillar hans stil. Vi får en tystlåten figur som jag inledningsvis uppfattar som en person med social inkompetens. Men desto längre serien löper ser jag en enstöring som helt enkelt inte pratar så mycket om han inte har något vettigt att säga.
Det är alltid trevligt när en karaktär passar bilden som läsare av förlagan tänkt sig i huvudet. Reachers fysik är också något som nämns ett flertal gånger, men det är inte endast som en "fan service" då den har en väsentlig roll i storyn också.
Serien är bra! En polisutredning i en liten håla utanför Atlanta, Georgia, är i centrum. Reacher "råkar" befinna sig i staden och då det blir en personlig sak för honom slår han sig samman med två av stadens okorrumperade snutar.
Vi bjuds på lika delar grävande polisarbete, våldsamma sekvenser där ofta Reacher bli attackerad av en liten samling herrar och ett treparts "buddy cop" dramakomedi. Willa Fitzgerald och Malcolm Goodwin spelar de två största birollerna och de är väldigt bra. Actionscenerna är korta och effektiva vilket höjer serien. Reacher är skicklig men inte en superhjälte vilket gör att man upplever högre "stakes". Skurkarna är grisiga i sitt våldsutövande men serien ryggar trevligt nog inte tillbaka för det, och detta är barnförbjudet.
Överlag en väldigt bra serie som jag tittade mig igenom under tre kvällar i rad. Det är lätt att bli sittande, "bara ett avsnitt till"...
Listen to the album is such a treat. A few seconds into the first song “Watch that man” and I get goose bumps running up my arms. I am flung back through time to my childhood’s summers out on the island Tjörn on the West Coast of Sweden. I am walking on the narrow sloping path through the gnarly pine trees towards the warm cliffs down at the waterline for yet another dip in the salty ocean. My friends close behind. In the trees the air is still and hot, like the inside of a sauna. Down at the ocean the air is fresh.
It was the best of times. “Aladdin Sane” was played over and over again on the TDK AD cassette tape. On the flip side I had “Diamond Dogs” but we loved “Aladdin Sane” the most…
I love this album and it feels cemented in my mind. It’s such a treat to sit down and listen to it from start to beginning. Time slows down when I hold the large foldout cover of the LP and stare into Ziggy’s face. Truly one of his top 3 album covers.
“Watch that man” is a straight forward rocker, not the most interesting song on the album but a great lead off track. It also, apparently, unlocks all that nostalgia. “Aladdin sane” is a little bit of a challenge. It took me many years to love this complex song, the jarring experimental melody, the jazz piano almost progressive in nature. Nowadays, I really love it. The rest of side A is as good, borderline superb.
“Drive in Saturday” may be the second-best song on the album but damned me if it is not my personal favourite. Again the strong memories from my childhood. It is somewhat melancholic but it packs a great melody. “Panic in Detroit”, the slow burning rocker with unrelenting drums. David almost sounds bored when he sings. “Cracked actor” may be the ultimate Bowie song from the seventies with the edgy lyrics, the melody, the instruments, the singing. It’s a blast.
The second side is great but a little more uneven. “Time” must be the best song from the album. It’s dramatic and theatrical. David’s singing is among his best all time. It is getting better and better the more you listen to it. The song is of course brutally good live. A song that heavily influenced Swedish singer Magnus Uggla I would think. “Livets teater”!
“The prettiest star” is somewhat of a filler. But you can never go wrong with hand claps! And you must love the bap-bap by the backing singers. The only real miss on the album is the never to be missed cover song. This time it’s Stones’ “Let’s spend the night together” that gives me the hives. No value at all to me. Why? How? Why?
“The Jean Genie” is a great slow rocker, a staple for live shows. Also a favourite of mine. One of many songs on the album with interesting lyrics. The last song “Lady Grinning soul” is like a companion to “Aladdin sane” and “Time” with the flowing piano, the mysterious atmosphere and more advanced musical theme. A great ending to the album.
Song for song it may not be the best bunch of Bowie songs, stand alone, but collectively as an album it is up there among my top 3. Of course, it gets a bonus by force of nostalgia, but that is how it should be with music you have loved your whole life.
My rating: 9/10
Side A: 1.Watch that man 2.Aladdin sane (1913-1938-197?) 3.Drive-in Saturday 4.Panic in Detroit 5.Cracked actor
Side B: 1.Time 2.The prettiest star 3.Let’s spend the night together (cover of the Rolling Stones song) 4.The Jean Genie 5.Lady grinning soul
Best songs: “Drive-in Saturday”, “Time”, "Aladdin sane", “Cracked actor” and “The Jean Genie”
Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.
Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.
Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.
Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.
Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.
Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.
Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.
Betyg: 2/5
Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?
"Old Henry" är en långsamt berättad minimalistisk western. Precis som i Clintans mästerverk "Unforgiven" inleds den i myllan med hårt arbetande bönder för att långsamt utvecklas till en studie i människans kapacitet till våld.
Skriven och regisserad av den för mig helt okända Potsy Ponciroli känns detta som en typisk filmfestivalfilm och den var också med på hösten filmfest i Stockholm. Jag fick tips om filmen av Joel och som sådant var det jättebra. För oss älskare av genren finns det inte jättemånga nya filmer att välja på!
Om regissören var okänd spelades dock filmens två huvudantagonister av välkända ansikten. Tim Blake Nelson spelar den gamle bonden och Stephen Dorff den mycket elake skurken. Konflikt uppstår när en man som jagas av det elaka gänget söker skydd hos bonden och hans son. En stor pengapåse har också en central roll i fajten.
Vi får en meditativ betraktelse över svårigheterna att undfly sitt rykte, önskan att ge sin son ett bättre liv, historiens makt och pengabegär som lämnar ond bråd död efter sig. Detta är en liten film som bjuder på några överraskningar och en intressant och engagerande historia från start till slut. Mycket pang-pang för pengarna så att säga. Till slut.
Jag gillar filmen och alla som gillar genren borde uppskatta den också.
Här en gammal klassiker som jag inte skrivit en specifik revy om än. Den gick på tv under julhelgerna och som den mysiga komedi den är drogs jag in i filmen.
Handlingen är välkänd men jag har alltid haft lite svårt att förstå hur filmen egentligen funkar. Varför Phil hamnar i tidsloopen antar jag att man inte behöver veta, men hur kom han ur den egentligen? Trots att jag måste sett filmen en handfull gånger redan satt jag denna gång också och var nyfiken inför slutet. Det verkar som att han kommer ut den helvetiska loopen genom att genuint bry sig om någon annan än sig själv. Eller är det kanske "true love" som räddar honom? Hehe, damn, fortfarande inte riktigt, riktigt klart som korvspadet.
"Helvetiska loopen"? Ja, visst måste det ses som helvetet att tvingas återuppleva samma dag om och om igen in i oändligheten? Så känner jag i alla fall. Hur ska detta ställas mot vår dödlighet, vår fria vilja och livets mysterier om att ingen vet vad nästa dag har i sitt sköte?
Bill Murray är riktigt bra i rollen som Phil, men utan bra biroller kommer han inte långt. Chris Elliott som fotografen Larry är bra, men han kommer inte upp i samma nivå som i "There's something about Mary". Stephen Tobolowsky gör dock antagligen sin livs roll som försäkringssäljaren Ned. Och så har vi Phils kärleksintresse Rita spelad av Andie MacDowell. Hon är något speciellt här. Som vanligt må jag tillägga. Hon är så ljuvlig och älskvärd att jag inte har några problem alls att tro på Phils känslor. Hon är verkligen bra på att spela Kvinnan filmens manliga huvudroll åtrår och suktar efter. Hon gör rollen i "Four weddings and a funeral" där hon lockar Hugh Grant, men hennes allra bästa version av detta måste vara i "St Elmo's fire" där hon driver Emilio Estevez till vansinne.
Men filmens stjärna syns inte ens på duken! Detta är en ren "masterclass" när det gäller klipping. Visst har filmen ett ljuvligt manus, men tänk så mycket av humorn som ligger i den perfekta tajmade klippningen. Morgonrutinen och mötet med Ned är kanske filmens höjdpunkter och de bästa exemplen på briljansen hos Pembroke J. Herring. Detta måste varit den första gång jag nämnt en klippare här på bloggen! Jubel.
Romantiken och det mänskliga djupet är dock inte på samma nivå som de bästa i genren (romantiska komedier).
Men låt oss lyfta dess styrkor. Detta är en superrolig film helt enkelt, som dessutom har influerat vår moderna popkultur på ett sätt som endast de bästa av de bästa gör.
"Ziggy played guitar, jamming good…" “Ziggy Stardust” is an iconic album. It’s one of the best glam-rock albums ever and it’s on the short list for my albums that I have listened to the most in my life. It is filled with great songs, almost no weak points all through. All that said, I am still a little bit conflicted over exactly how great it is…
Maybe I have listened to it too much, but I feel it may have faded a little. When I rate albums the sense of how much I urge to put it on the turntable is important. But then again, the other side of it is all the nostalgia. Ziggy has faded a little when it comes to eagerness, but it still rates high on the nostalgia. It was one of the first albums by Bowie I got, and it seems like it has always been there in my life. Now it is like a worn-out old friend.
As an album “The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” is a rather big step forward compared to “Hunky dory” when it comes to production and ambition. It has a fuller sound and feels overall more cohesive. It feels like they were a band. Bowie in a band? Unfortunately, that’s something we later learned was a very bad idea…
Another change that comes with the band and the fuller sound is that there is much less focus on the piano. Rick Wakeman is almost gone, he may have played only on a song or two, and Mike Garson hasn’t joined the band yet. This, I feel, is on the not so positive side.
The album is said to be a concept album, but very loosely if so. It would be about an androgynous rock star who acts as a messenger for an alien being, at the time of the doom of our world. It is about space, aliens, apocalypse and insanity. All the usual subjects Bowie was interested in. Ziggy as a kind of Messiah? Yes, I am on board.
The first side is kicked off with “Five years”. It is faded in, a great intro like “Space oddity”, it feels earnest and David has a desperate tone in his voice. It’s a very good lead off song. “Soul love” is the perfect companion to the sombre “Five years”. A love song, it’s a little lighter and give us a slightly happier David.
The third song “Moonage daydream” is the first of my favourites. "I’m a space invader." The song was used to great effect in a spacey scene in “Guardians of the Galaxy, vol 1”. I love the guitar in the intro. Now and then Mick Ronson got it right!
“Starman” is another classic. Do you see how impossibly dense this album is? Again with the sci-fi theme. Maybe we can see it as Ziggy’s “Life on Mars?”? It is one of my favs. The last song on the first side is the only filler on the album, the cover of the Ron Davies song “It ain’t easy”. Random curiosity to my ears.
What a stellar first side! But nevertheless, the second side is stronger! “Lady Stardust” is a softer melancholic song, “Star” the up-tempo rocker that was so fun live and “Hang on to yourself” is another fan favourite, this time with the fun lyrics and hand clapping. The typical proto-punk rock song.
“Ziggy Stardust” must be the most well-known song from the album. The guitar is classic, again well-done Mick Ronson. David’s singing is with clear eyes and a full heart. One of the best songs in David’s whole career. And it is almost equalled by the penultimate song “Suffragette City”. This is one of my favourites now when I am getting older. It was always a blast on the live stage.
The album is finished off with David’s early career magnum opus “Rock’n’roll suicide”, a song about depression and the fall from grace. It meant the end of the Ziggy era when he played it at Hammersmith Odeon on the last show of the Ziggy tours. It is a perfect ending, starting slow with an acoustic guitar and building up to a crescendo. Album ended.
The Ziggy album is like a box of chocolates. The pieces might all be wonderful, but you won't eat a whole box in one go. You want to savor a few pieces at a time. It may be the same with this album. How can it not be a 10/10? Maybe I feel full, and sometimes only a song here and there at the time is perfect… And the obligatory internal time travel to my youth. I still ranked “Ziggy Stardust” at number six in my latest Bowie albums ranking.
In the “Five years” box it’s the Ziggy album that has got the “special treatment” with a second mix added. We get the 2003 mix by original producer Ken Scott. I have listened very hard to find the changes, the improvements. It is actually quite hard to hear any clear differences. I have even searched the Internets to read up on the changes, but most reviewers seem to say that there are very small differences between the mixes. If anything, David’s singing is a little clearer and pushed to the front, the drums are a little dryer and there’s maybe a fatter bass. I don’t even know if it is for real or only in my head! I can say though that the different mix doesn’t give me a different feeling from the album. It seems like the Bowie team will treat us with one album getting the "special treatment" per super deluxe box. This one might be one of the least necessary updates.
“Ziggy Stardust” will always be there. It is a part of the soundtrack to my life. But nowadays maybe I don’t put it on as often as I should?
My rating: 8/10
Side A: 1.Five years 2.Soul love 3.Moonage daydream 4.Starman 5.It ain’t easy (cover of the Ron Davies song)
Side B: 1.Lady Stardust 2.Star 3.Hang on to yourself 4.Ziggy Stardust 5.Suffragette City 6.Rock ‘n’ roll suicide
Best songs: “Moonage daydream”, “Starman”, “Ziggy Stardust”, “Suffragette City” and “Rock’n’roll suicide”.
My 2nd media: the Ken Scott 2003 mix, included in the Five Years (1969-1973) box.
Encore:
A wonderful live version of "Rock 'n' roll suicide" live i Philadelphia in 1974. Video is a fan made montage. One of the best versions of this song out there.
Herregud, vilken galen film! Den är sprängfylld av en bitsk ironisk syn på amerikanska politiker, sociala medier och fake news. I dagens samhälle behöver kanske filmmakarna vara extremt övertydliga med sitt budskap för att publiken ska fatta? Det känns dock lite trist då jag har en känsla av att filmen hade kunnat bli så mycket bättre, både som ett varningens finger, en reflektion över vår samtid och inte minst roligare om den inte varit så enkelspårig, överdriven och repetitiv med sina "bits".
Regissören Adam McKays film "The big short" var mycket bättre. Det är en film från 2015 som ironiserar över finansbranschen och bostadsbubblan. Inte heller den filmen försökte dölja sina ironiska inslag, men den gick inte till överdrift och filmen kändes mer dynamisk och därmed intressant.
Nu hade också "Don't look up" sina stunder så tiden var inte helt bortkastad. Scenerier i slutet av filmen kändes helt plötsligt äkta och filmen lämnade mig med ett stort vemod i hjärtat. Den sista middagen var filmens bästa scen!
Stor fokus läggs på den usla presidenten som spelas halvbra av ikonen Meryl Streep. Det är lika självklart som att björnen skiter i skogen att hon egentligen spelar Donald Trump. Jag funderade lite på om inte filmen vunnit på att istället skriva ett manus där Trump är president i USA och låta någon skådespelare som ser ut som "the Donald" spela honom. Men det kanske inte gick av rädsla för stämningar, dödshot eller vad vet jag... Istället kör de med en kvinnlig Trump-lik figur som "The President".
Men hur stor är risken att Trumps anhängare inte förstår vinken? För att inte tappa bort ens den mest korkade åskådaren gör de allt och lite till för att visa hur lik Trump hon är. Detta var mycket underhållande de sjuttioelva första gångerna de körde en variant på samma skämt, men efter ett tag blev det bara tradigt.
Av någon anledning kände jag mig inte riktigt nära filmens huvudpersoner. Där fanns ett avstånd. Det kan ha varit på grund av att mer eller mindre alla var stereotyper eller karikatyrer helt enkelt.
En en av karaktärerna stack dock ut: Mark Rylance som den vansinnige it-biljonären à la Steve Jobs var lika creepy som underhållande. Leonardo diCaprio var helt ok som Dr. Mindy, medan Jennifer Lawrence verkade sett sin medverkan mest som en "paycheck". Cate Blanchett var lustig.
Ah, detta var en ganska "hypad" film som inte riktigt nådde upp. Den behandlar en hel del viktiga frågor som miljöförstöring, den vettvilliga utvecklingen av sociala medier och andra galenskaper. Så det måste ju ses som bra om filmen får vingar och många tittare ser den. De som behöver se filmen kommer antagligen hata den!
Personligen kände jag mig bara lagom engagerad, lagom underhållen och lagom uttråkad. Den får en stark tvåa.
När jag, Patrik och Daniel pratade om serien ställde Patrik en mycket relevant fråga: Varför gjorde man ens denna mini-serie? Dexter avslutades ju trots allt efter åtta mestadels framgångsrika säsonger för drygt åtta år sedan...
Jag tyckte själv att slutet vi fick 2013 var helt ok men jag höll också med om kritiken att det inte var fulländat. Och däri ligger nog anledningen till denna mini-serie om tio avsnitt som avslutar, sätter en rosett på, sagan om Dexter.
Miniserie fick namnet "Dexter: New blood", och det är lite lagom lustigt med tanke på Dexters "hobby". Men tillförde den så mycket egentligen? Jag påminner om Patriks fråga ovan. Det nya blodet kommer framför allt i form av sonen Harrisons återinträde i Dexters liv. Och nu som bångstyrig tonåring. Tyvärr tyckte jag inte att det blev så bra med sonen, det blev segt och mest frustrerande på grund av Dexters ovilja att prata med sonen. Att vara dålig på kommunikation ligger såklart i Dexters natur men det hjälpte inte att få miniserien att spritta av liv direkt.
Miniserien blev mer mörk och dramatisk jämfört med hur jag kommer ihåg ursprungsserien, som balanserade det mörka ämnet med en hel del humor. Nu var det nästa bara den lustiga podd-tjejen Molly Park som piggade upp med humorinslag.
Men överlag gillade jag att hänga med Dexter igen trots allt, och de allt för få gånger de utnyttjade den ikoniska musiken ryste jag till. Men det är också slående hur viktig miljön faktiskt var för den gamla Dexter-serien. Storstaden Miami, värmen, Dexters lägenhet nere i hamnen och havet. Allt detta adderade till mysighetsfaktorn och jag saknade dessa element mycket. Nu var vi utkastade i skogen, under vintern uppe i en liten håla i norr. Inte lika inbjudande het enkelt.
Miniseriens stora "villain" och andra "bumps in the road" var kul och värdiga motståndare till Dexter. Tyvärr drogs alltså tempot ner av sonen Harrisons inträde i Dexters liv. Det känns som att vi var klara med hans psykologiska resa och allt runt Harrison kändes mest som en onödig (?) omstart. Det blev "kaka på kaka". Däremot var slutet klart bättre än det vi fick 2013 och nu känns det som att Dexter som en nio säsong lång serie är klar. Så jag är ändå nöjd med miniserien och att de tog sig tiden att göra den.
Nu får vi hoppas att serien till slut får vila i frid och att de inte drar iväg med nån krystad spin-off eller liknande...
Den här gamla klassikern från 1991 dök upp på tv under julhelgen och jag blev fast som man blir ibland. Det var evigheter sedan jag ens tänkt på denna film. Jag älskade den när jag såg den på bio "back in the day". Jag undrade om den skulle stå sig över tiden...
Nja, filmen skapade inte samma känslosvall som den gjorde förra gången. Den känns daterad i sitt anslag, inte tidlös som "riktiga" klassikers gör. "The Commitments" är som en tidig föraning om kommande succéer från nittiotalet om brittisk arbetarklass som "The full monty", "Brassed off" och "Trainspotting". Det känns nästan som att manusförfattare till "The full monty" kan ha haft denna film som förlaga i sitt skrivande...
Det dramatiska och bitterljuva i "The Commitments" funkar inte lika hårt på mig längre. Jag gillar dock karaktärerna med filmens huvudperson Jimmy Rabbitte (Robert Arkins) som den klarast lysande stjärnan. Däremot var jag inte överdrivet förtjust i Andrew Strong som den ohyfsade men talangfulle sångaren Deco. Jag har för mig att "man" tyckte han var jättebra när jag såg filmen med mina kompisar i Uppsala.
Det jag tar med mig vid denna titt är musiken och regissören Alan Parkers handlag. Han är bra på att regissera musik helt klart. Han gjorde ju också Pink Floyd's "The Wall", en film som är "viktig" för oss Floyd-fans. "The Commitments" kan avnjutas endast för den sköna soul-musiken och sagan om hur Jimmy sätter ihop bandet. Resten runt omkring är inte lika fascinerande i mina ögon.
Filmen är stark inom vissa aspekter, men levde ändå inte upp till mitt förädlade minne av den. Det är sannerligen inte självklart att en film man älskade för länge sedan fortfarande håller. Denna ramlade ner något pinnhål men den föll inte pladask på sitt ansikte i alla fall.
Betyg: 3/5
Trivia: Lustigt nog spelar Maria Doyle Kennedy en av de tre tjejerna i bandets kör. Henne såg vi nyligen som Ila, en av ledarna för The Tinkers i "The Wheel of Time".
