Den här gamla klassikern från 1991 dök upp på tv under julhelgen och jag blev fast som man blir ibland. Det var evigheter sedan jag ens tänkt på denna film. Jag älskade den när jag såg den på bio "back in the day". Jag undrade om den skulle stå sig över tiden...
Nja, filmen skapade inte samma känslosvall som den gjorde förra gången. Den känns daterad i sitt anslag, inte tidlös som "riktiga" klassikers gör. "The Commitments" är som en tidig föraning om kommande succéer från nittiotalet om brittisk arbetarklass som "The full monty", "Brassed off" och "Trainspotting". Det känns nästan som att manusförfattare till "The full monty" kan ha haft denna film som förlaga i sitt skrivande...
Det dramatiska och bitterljuva i "The Commitments" funkar inte lika hårt på mig längre. Jag gillar dock karaktärerna med filmens huvudperson Jimmy Rabbitte (Robert Arkins) som den klarast lysande stjärnan. Däremot var jag inte överdrivet förtjust i Andrew Strong som den ohyfsade men talangfulle sångaren Deco. Jag har för mig att "man" tyckte han var jättebra när jag såg filmen med mina kompisar i Uppsala.
Det jag tar med mig vid denna titt är musiken och regissören Alan Parkers handlag. Han är bra på att regissera musik helt klart. Han gjorde ju också Pink Floyd's "The Wall", en film som är "viktig" för oss Floyd-fans. "The Commitments" kan avnjutas endast för den sköna soul-musiken och sagan om hur Jimmy sätter ihop bandet. Resten runt omkring är inte lika fascinerande i mina ögon.
Filmen är stark inom vissa aspekter, men levde ändå inte upp till mitt förädlade minne av den. Det är sannerligen inte självklart att en film man älskade för länge sedan fortfarande håller. Denna ramlade ner något pinnhål men den föll inte pladask på sitt ansikte i alla fall.
Betyg: 3/5
Trivia: Lustigt nog spelar Maria Doyle Kennedy en av de tre tjejerna i bandets kör. Henne såg vi nyligen som Ila, en av ledarna för The Tinkers i "The Wheel of Time".
