Neil Young, London (2019)

Neil Young and The Promise of the Real + Bob Dylan and his band, Hyde Park, London fredagen den 12:e juli 2019

Men vad är detta? Jag har ju glömt att skriva om sommarens stora konsertupplevelse. Nåväl, i mitten av juli drog jag och Sir Per över till London för att gå på den stora konserten i Hyde Park med Neil Young och Bob Dylan med flera. Detta skulle bli den trettonde konserten jag sett med Neil varav Sir Per varit med på åtta av dem.

Det blev en under förutsättningarna bra resa. Dagarna före konserten strosade vi mest runt i stan och kollade i skivbutiker. Jag hittade bland annat en japansk vinylutgåva av Journey through the past som jag var mycket nöjd med. Vi bodde nära norra delen av Hyde Park vilket var där konserten skulle hållas.

Trots att de boende i område har protesterat emot "oljud" från parken får man arrangera en handfull av den största varianten i parken och ett gäng av mindre storlek. Detta var en av de få största arrangemangen. De hade avgränsat ett stort område, ungefär lika stort som Way Out West-området i Göteborg. Där fanns tre scener på området där den största var "The Old Oak Stage", vilken var en av de vackraste scenerna jag sett.



Det var ett tidigt inträde men vi valde att anlända på eftermiddagen för att fokusera på de två huvudshowerna, Neil Young and The Promise of Real samt Bob Dylan med band. Väl inne på området insåg vi hur långt bort de flesta stod. Lyckligtvis hade vi Gold Circle tickets och kunde med ett leende på läpparna gå in nästan allra längst fram. Därifrån såg vi bra. När vi skulle köpa tishor, mat eller dryck fick vi gå ut i det stora området bland alla vanlisar och området var verkligen brutalt stort! En del stod säker en kilometer från scenen! Det fanns gigantiska skärmar utplacerade ute i publiken för de olyckliga.

Runt om i området fanns det ett stort antal mat och öltält med varierande logistik på kösystemet. När vi skulle köpa öl skojjade de till det och hade tre personer som hanterade kön bredvid oss och ingen som behandlade vår kö. Uppfriskande experiment! "Lugn och fin nu, vi är på semester..."

Efter alla förband hade spelat klart kom Neil så äntligen in runt sextiden. Det var ovanligt att se honom spela näst sist! Något som han också verkade tycka. Hans show inleddes med tre låtar i rad från Ragged glory vilket var helt underbart. Senare spelade de ytterligare en låt från skivan!

Neils konsert var helt ok, efter de inledande sångerna tappade de i tempo lite för att avsluta starkt. Det var som alltid en bra show, Neil levererar ju som känt alltid. Showen var dock inte i närheten av den i Dalhalla 2016 som jag och Sir Per avnjöt tillsammans. I Hyde Park spelade Neil tre sånger som jag inte sett live förut så jag var tämligen nöjd.

Under extranumret inledde Neil den fantastiska Roll another number mitt i solljuset. Han kom inte så långt in i låten. Texten lyder: "It's too dark to put the keys in my ignition...". Efter denna första textrad avbröt han låten och utropade att det var för ljust för att spela den sången! LOL. Sedan kastade de sig in i en kaotisk Piece of crap istället. Fun for all around.

Efter Neil's konsert var jag i princip nöjd med dagen men vi skulle givetvis stanna och se Bob också. Vilket visade sig bli en helt bisarr upplevelse. Jag antar att die hard fans som sett hans kända låtar till leda kanske uppskattade denna konsert men för mig som novis var det inget bra alls. Bob och hans band spelade alla låtar i en slags monotont rockabillytempo som tog bort låtarnas individuella melodier. Jag har ju ändå lyssnat en del på Dylan men jag kände inte igen en enda låt förutom de där jag kände igen textrader. Till exempel Blowin' in the wind som jag hört så många gånger kändes igen mot slutet då jag råkade uppfatta några kända textrader.

Problemet med Dylan nu för tiden är ju att han i princip inte kan sjunga. Han bräker fram texterna i ett slags mumlande med skrovlig röst. Helt bisarrt. Sir Per som hade sett fram emot Bobs show mer än jag hade ett förvildat uttryck i ansiktet, förvirringen var total.

Bob tilltalade aldrig publiken och satt mest bakom en stor flygel och spelade. Han gick fram till scenkanten två gånger och ställde sig i en slags pose och blickade ut mot publiken som om han sa här är jag och sedan gick han tillbaka och gömde sig bakom pianot. Hans band var dock mycket bra rent musikaliskt.

Både Neil och Bob är egensinniga gamla gubbar som gör som de vill. Ingen av dem prioriterar att "gulla" med publiken, men vi hoppades ändå att de skulle köra åtminstone en låt ihop. Men icke. Det blev inget med det. Eat a peach.



Neil Young set list:

1. Mansion on the hill
2. Over and over (första gången jag såg den live)
3. Country home
4. Everybody knows this is nowhere (första gången jag såg den live)
5. Alabama
6. Walk on (första gången jag såg den live)
7. Winterlong
8. Words
9. Heart of gold
10. From Hank to Hendrix
11. Old man
12. Throw your hatered down
13. Love and only love
14. Rockin' in the free world
15. Like a hurricane
16. I've been waiting for you
17. Roll another number (ofullständig)
18. Piece of crap

Bob Dylan setlist:

1. Ballad of a thin man
2. It ain't me, babe
3. Highway 61 revisited
4. Simple twist of fate
5. Can't wait
6. When I paint my masterpiece
7. Honest with me
8. Tryin' to get to Heaven
9. Make you feel my love
10. Pay in blood
11. Like a rolling stone
12. Early Roman kings
13. Girl from the north country
14. Love sick
15. Thunder of the mountain
16. Soon after midnight
17. Gotta serve somebody
18. Blowin' in the wind
19. It takes a lot to laugh, it takes a train to cry