Les Parapluies De Cherbourg (1964)

Vemod.

Första titten slutade med att jag somnade från filmen efter en halvtimme. Andra titten slutade med att jag somnade från filmen vid samma ställe. Tredje titten, jubel och klang, då tog jag mig igenom hela filmen.

Vad är detta undrar du nu kanske? Låt mig backa några steg. Månadens filmspanartema har det pockande namnet En filmutmaning. En slumpmässig vald filmspanarkompis har fått i uppdrag att ge mig en filmutmaning. Jag har också givit en annan filmspanare en filmutmaning, mer om det nedan.

Utmaningen skulle bestå i att ge den framlottade filmspanaren i uppdrag att se en film som han eller hon normalt sett inte skulle valt själv. Vi ville utmana varandra att pröva nya vatten på filmhistoriens oceaner. Det skulle vara så trevligt att ge en kompis i filmspanargänget en överraskande och positiv filmupplevelse.

Min utmanare blev alltså Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Hon gav mig utmaningen att se Jacques Demy's Les parapluies de Cherbourg från 1964. Detta är en musikal, eller till och med en modern opera på film. All dialog sjungs!

Grälla färger.

Nyfikenheten var givetvis mycket stor inför avslöjandet vilken av vännerna som skulle välja film åt mig samt vilken film det skulle bli. Jag skulle nu indirekt få en liten aning om vilken filmsmak min omgivning uppfattat att jag har. Det är nog ingen hemlighet att jag gillar sf-film, action, komedier och gärna amerikanska indyfilmer, eller blockbusters för den delen. Vissa visste nog också att jag aktar mig för en viss typ av spökfilmer, och jag är innerligt tacksam för att det inte blev någon för väl vald skräckis som valdes för mig.

Istället gav Sofia mig en musikal! Och en romantisk sådan. Och en bitterljuv sådan. Jag som såg och skrev om Singin' in the rain inom ett annat tema vi hade i våras (Tema Film om film). Jag som älskar bitterljuva romantiska filmer.

Jag hade faktiskt hört lite om filmen på podden Filmspotting. De körde ett musikalmarathon och filmen ingick där. Eftersom den störtsköne Sam var lyrisk över filmen var jag lite frestad över att se den någon gång, men det hade inte blivit av än. Tack Sofia för att du med din spark i baken fick mig att se denna klassiker till slut.

Mor och dotter i paraplybutiken.

Men när jag satt mig ner för att se filmen blev jag dock helt förvirrad först. All dialog sjungs! Starka färger bländar åskådaren som om man hamnat på ett konstgalleri och en enkel men innerlig historia spelas upp. Precis som med stumfilmerna som jag sett i projektet Decennier tar det ett tag att ställa in sig för en helt ny typ av filmsort jämfört med de moderna filmer jag är så van att se. Les parapluies de Cherbourg är mer som en tavla än en film. Den förmedlar en känsla genom sina färger, musik och sång. Filmens egentliga handling får stå i bakgrunden, den är inte så viktig. När den kända titellåten sjungs för första gången ryckte jag till som om jag fått en liten elektrisk stöt. Sången är ljuvligt vemodig.

Historien är enkel, ett drama i tre akter med fem karaktärer. Geneviève, en ung 17-årig tjej är förälskad i den 20-årige Guy. Geneviève spelas av en ung och vacker Catherine Deneuve. Hennes mamma är inte positiv till den fattige mannen utan vill att dottern ska gifta sig med den rike affärsmannen Roland istället. När så Guy blir inkallad till armén, detta sker under fransmännens krig i Algeriet på 50-talet, skiljs Guy och Geneviève åt i två år. Och just innan Guy lämnar Cherbourg blir Geneviève gravid. Det är som taget ur något gammalt drama från det antika Grekland, eller Shakespear för den delen. Kommer Geneviève vara sin livs kärlek Guy trogen, eller kommer mammans övertalningskampanj och ekonomisk trygghet som Roland ger vinna? Hjärta eller hjärna?

Avskedet.

Mot slutet av filmen stegras känslan av förvåning. Förvåningen byts ut mot förvissning. Och förvissningen kulminerar i en sorgsenhet. Filmen har två ansikten. Den större första delen är "den glada clownen", smålustig på grund av sitt färgsprakande bildspråk och för de sexiotalsinspirerade sångerna. Det andra ansiktet är "den ledsna clownen", en abrupt förändring av stämning och allvar. De sista två, tre scenerna i filmen kan vara bland de mest smärtfyllda och bitterljuva jag sett på länge.

Jag har svårt att känna av vad jag tycker om filmen. För att vara en kärleksfilm tycker jag att Geneviève och Guy's relation underbyggs för dåligt. Kände jag något för dem i filmens inledning? Nej, deras kärlek gick inte igenom bildrutan. Därmed blev dramatiken under act 2 inte speciellt intensiv. Det är inte förrän i act 3 som filmens sanna själ kommer upp till ytan, speciellt slutet, speciellt scenen i snön. Det är en magisk scen, en scen man kan skriva bittra kärleksballader om.

Två tredjedelar av filmen är en transportsträcka, mer som en musikvideo med sextiotalsmusik. Slutet är sedan lite överraskande helt fantastiskt. En pay off i stora mått och de som hållit sig vakna blir rikligt belönade. Svårt med betygsättningen av en så ojämn och annorlunda filmupplevelse. Men den får helt klart ett positivt betyg. Än är den inte en personlig favorit för mig, men jag kan se att den kan vara det. Bli det?

Jag ger Les parapluies de Cherbourg tre bensinstationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, vem gav jag en filmutmaning åt då? Jo, Lena från Moving Landscapes. Kila över till henne och se vad hon tyckte av den film som jag gav henne i uppdrag att se. Hon fick en saga med lite våld och lite romantik. En film från min Topp 10-lista alla kategorier...

Kolla sedan in vad alla andra som deltog i tema fick för present;
Erik från Har du inte sett den?, Except fear, Flmr, Filmitch, Jojjenito, Johan och Markus från Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Mode + Film, Fiffis Filmtajm.