måndag 16 december 2019

Spellbound (1945)


Spellbound är en psykologisk thriller med Ingrid Bergman och Grregory Peck i huvudrollerna. Filmen har flertalet twistar och nedan text läses på egen risk för spoilers.

Ingrid Bergman spelar psykiatern Dr Constance Peterson som arbetar på en mentalsjukhus. Till sjukhuset kommer den tillträdande sjukhuschefen Dr Edwardes (Gregory Peck). Dr Petersen blir blixtförälskad i den vackre doktorn, han blir anklagad för mord och de båda flyr undan polisen och söker finna ut vad som hänt.

Filmen anses vara en av de första som behandlar psykoanalys i film. Dr Petersen försöker analysera vad som gjort att Dr Edwardes tappat minnet och varför han drabbas av episoder av sinnesförvirring då han se två streck mot en vit bakgrund.

Som åskådare skulle man antagligen behöva en doktorsgrad i psykologi för att kunna förstå hur Dr Petersen blir så orimligt hastigt förälskad i Dr Edwardes. Det kommer som en blixt från klart himmel och är tyvärr totalt oförtjänt. Resten av filmen bygger på att man som tittare helt köper deras relation. Dr Petersen är övertygad av hans oskuld in absurdum.

Tyvärr köper jag inte det Hitchcock säljer i denna film. Gregory Peck är svag i rollen som Dr Edwardes. Ingrid Bergman är något bättre men jag tycker inte att hon är speciellt bra heller. Jag gillade henne mycket i Casablanca så jag blir lite förvånad. Jag hoppas att det inte är mina känslor om henne som privatperson som påverkar. Sedan jag såg Casablanca har jag ju sett dokumentären "Jag är Ingrid" från 2015. Hon verkade ha varit en ganska vedervärdig människa faktiskt.

Filmens beskrivning av De Edwardes mentala sammaklappningar är också närmast skrattretande. De kan få honom att göra lite vad som helst, helt okontrollerat som det verkar. Ett slags frikort för Hitchcock att ha usel handling, han behöver inte bry sig för de där  anfallen kan ju vara vad som helst. Att den helt oskyldige Dr Edwardes skulle ta över rollen som ny chef för mentalsjukhuset och går omkring med en rakkniv och se mordisk ut helt random är några av filmens oförklarade mysterier.

Filmens största svaghet, vid sidan av den platta och ogrundade kärlekshistorien och allt det orimliga i manus, är att den är rejält trist. Jag hade svårt att hålla mig engagerad, intresserad och vaken under stora delar av filmen ända till filmens absolut sista minuter då vi får en mycket bra scen mellan Dr Petersen och Dr Murchison. Det var en riktigt najs Hitchcock-scen som jag faktiskt gillade skarpt.

Andra halvan av filmen hade också ett bra parti, då Dr Petersen och Dr Edwardes besökte Dr Alex Brulov. Han piggade upp lite, och filmen blev lite mer dynamisk när de tre spelade mot varandra. Rent handlingsmässigt gjorde det inte speciellt mycket för filmen, men det är värt att nämna i alla fall.

Nej. Detta var en kall och oinspirerande film som inte kom upp i den nivå som man kan förvänta sig av Hitch.

Min poddkompis Frans tycker dock helt annorlunda om filmen! Lyssna på vår podd där vi har säsongens första episka battle, hittas här.

Betyg: svag 2/5


För den intresserade finns fler tankar om filmen att läsa:





Hitch's cameo

Behind the scene, Ingrid bjuder Hitch på tårta



2 kommentarer:

  1. Intressant, och något överraskande att denna inte föll dig på läppen. Verkar som det ibland (eller ofta) blir så för dig när du känner att en film är kall. Flera gånger har jag märkt att jag då gillar filmen (alltså de gångerna vi inte varit överens och du påpekat att filmen varit kall).

    Kan självklart också tycka vissa filmer är kalla och inte säger mig något. Föredrar varma, mysiga filmer. Men många gånger kan motsatsen också funka fint :)

    Nu var det ett tag sen jag såg filmen, men gillade den och minns att jag tyckte både Peck och Bergman var duktiga. Bergman har jag aldrig riktigt gillat, hon känns oftast just kall. Men här vet jag att jag tyckte Peck kan ha fått ut mer av henne. Tillsammans med Gaslight och Casablanca är det nog rollen jag gillat mest av henne. Peck är oftast bra, gillar honom.

    Svag fyra till denna Hitchcock.

    http://moviesnoir.blogspot.com/2010/01/spellbound.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är nog en spaning som kan stämma. Att en film är kall en beskrivning som jag själv använder, även om det självklart är mycket mer komplext och mångbottnat än så. Jag använder begreppet som en sammanfattning av helheten.

      Jag gillade inte Bergman, fann Peck träig och manus under all kritik. Det blir inga höga betyg på det! :)

      Radera