Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Precis som jag kom ihåg det är tvåan snäppet bättre än ettan. Det intressanta i storyn om The Bride är dels hur hon tränar sig inför hämnden, dels hennes möten med sina före detta vänner. Detta är fortfarande en tidig Tarantino så allt är over the top men inte lika stilistiskt serietidningsmässigt som hans 6-8.

Scenerna mellan Uma och Michael Madsen respektive Uma och Darryl Hannah är filmiskt guld. Scenen med the Bride och den kvinnliga mördaren på ett hotellrum hade jag glömt och njöt av i fulla drag nu. Jag gillar också träningsmontaget hos The Master Pai Mei vilket i sin tur får en pay-off i "begravningsscenen" som för övrigt är en riktigt vidrig scen. Vad har vi på Quentin Tarantino och kvinnohat förresten? När går en regissör över gränsen från att det bara är hans filmkaraktärer som uttrycker hatet till att skaparen av verket också bör få en känga? Jag undrar stilla efter denna titt.

Den långa sista scenen på Bills hacienda är en bra scen, men den bryter av tonaliteten i filmen rejält. Jag vet inte om det var så lyckat. Men låt gå för denna gång. Den korta scenen just före när Uma träffar Michael Parks bordellägare Esteban var rejält creepy. Hans vidriga "lazy eye lids" kom över mig som en chock. Vilket skådespeleri!

Dessa två delar, volume 1 och 2, ska ses som en film, det är numera väletablerat. Och som sådan är den bra, men den andra halvan är lite bättre. Mycket underhållande överlag.

Betyg: 4/5

Reservoir Dogs (1992)

När systersönerna Måns och David var på besök under en helg för några veckor sedan spelade vi brädspel men det blev en hel del film också. På fredagskvällen såg vi True romance, klassikern som är regisserad av Tony Scott och manus skrivet av Quentin Tarantinos. Pojkarna älskade filmen och levde sig in i Terrence och Alabamas våldsamma äventyr. Vi började prata om Tarantino och därmed var steget inte långt till Reservoir dogs, Tarantinos regidebut.

När spelet var slutspelat var lördagskvällen fortfarande ung, allt för tidigt för middag. Vi hann då med att klämma Denis Villeneuve’s Arrival, en modern science fiction-klassiker. Pojkarna älskade den också. Vi hade ett intressant samtal om tidens oförståeliga form, ödet och Professor Hawking. Vi åt tacos.

Senare om kvällen serverades Reservoir dogs. Det var mycket länge sedan jag såg den senast. Det visade sig att jag hade glömt nästan alla scener från filmen vilket gjorde att det var en fröjd att återbesöka den. Jag kom ihåg inledningsscenen med ”Like a virgin”-monologen samt Michael Madsens mest galna scen, den med örat.



För pojkarna var detta dock en revolution. Måns hade sett Pulp fiction för första gången några veckor före och han var måhända lite mer förberedd på Tarantinos stil. David levde sig med i filmen och hade frågor och spekulationer som han fyrade av i alla riktningar. Jag och Måns skrattade och hyssjade om vartannat.

Och visst håller filmen än idag. Det känns tydligt att det är hans första film. Den är som lillebror till kommande mer fullvuxna filmer. Reservoir dogs är opolerad och våldsam. Det skiner igenom att den är gjord av någon med en stor talang och många idéer. Till skillnad från både True romance och Pulp fiction är Reservoir dogs inte fylld till bredden av kända skådespelare. Men vi får ändå se Steve Buscemi, Tim Roth och Harvey Keitel i högform. Michael Madsen är som en karikatyr på sig själv. Tänk hur en så ikonisk rolltolkning kan förvrängas av popkulturen över åren. Chris Penn är också ett känt namn. Jag har aldrig varit fult övertygad av honom. Han har dock varit med fler toppformen som True romance, Short cuts och Pale rider.



Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte filmen var lika spännande som jag kom ihåg den. Istället fann jag mig sitta och imponeras av Tarantinos regi och allmänna handlag. Fotot ser simpelt ut, nästan som en hemmavideo. Jag tror inte att budgeten var hög. Våldet är oväntat nedtonat. Förutom den blodpöl Mr Orange ligger i och Madsens behandling av den kidnappade polisen får man inte se speciellt mycket. Det mesta av det hemska sker utanför bild och det funkar lika bra det. Filmen upplevs som väldigt våldsam ändå. Pojkarna lever i en annan tid än när jag växte upp och jag tror att barn av denna tid är mer luttrade än vad vi var, men de uppfattade filmen som mycket våldsam i vilket fall. Allt ligger i hur en historia berättas. Våldsamheten i en film ska kanske inte endast mätas i antal sekunder med våldsamheter och blod? Svenska Censurbyrån RIP.

Jag tycker den håller men den levde ändock inte upp till minnena om filmen som genom årens lopp vuxit och förädlats med guldkant i nostalgin skimmer.

Jag ger Reservoir dogs fyra mullvaden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Hateful Eight (2015)

Jag hade den stora förmånen att få se Quentin Tarantinos nya film The hateful eight på specialvisningen av filmen På Rigolett i Stockholm. En extra lång version av filmen visades i fantastiskt 70 mm format. Tarantino har filmat i Ultra Panavision 70 och för det använt speciella linser som tydligen inte har använts sedan sextiotalet. Specialvisningen inleddes med en kort intervjufilm med Quentin Tarantino och skådespelare från filmen där det berättades lite om filmhistoria generellt sett och kameratekniken specifikt. The hateful eight är den endast elfte filmen i filmhistorien som filmats med Ultra Panavision 70.

Som bioupplevelse var detta en av de bästa på mycket länge. Jag, Johan, Christian och Patrick såg filmen vid lunch på trettondagen. Det blev som en klassisk westernmatiné. Visningen var utsåld och alla på plats verkade vara genuint intresserade av filmen. det var en hövlig publik och jag såg inte en enda person som satt och messade på mobilen under visningen. det känns ganska ovanligt nu för tiden.

Filmen inleddes med en overture, ett inledande musikstycke. Till musiken visades en stillbild på duken. Musiken tycktes hålla på i evigheter men till slut drog filmen igång. Efter 105 minuter av de 190 var det intermezzo, en 20 minuter lång paus. Innan filmen återupptogs var där ett nytt musikstycke. Detta påminde mig om en av de första bioupplevelserna jag någonsin haft då jag som ung pojke såg Ben Hur av alla filmer, en film som också är mycket lång och som hade paus i mitten. Ben Hur är också en av de få filmer som spelats in i Ultra Panavision 70.

Filmens extrema storlek och kameratekniken sägs vara extra bra för spektakulära shots från utomhusscenerier. Perfekt för western som ofta utspelas ute på vidderna. Filmen inleds med några smärtsamt vackra bilder över ett snöbeklätt landskap. Tyvärr utspelas dock den största delen av filmen inne i en liten stuga. Jag kan inte än att tänka att Quentin ändå försatte en chans där. Varför allt bekymmer med de gamla linserna och tekniken om han ändå skulle filma en majoritet av filmen inne i rummet, som om det vore en teaterscen?

The hateful eight är den andra western Quentin gjort på kort tid. Den förra var givetvis Django Unchained. Även om jag gillade Django håller jag nog H8 som en tyngre och mer seriös film. Jag måste se om båda för att våga uttala mig om vilken som är bäst. Django känns lite mer lättsam, trots dess bistra ämne. Den påminner mer om Pulp fiction i feelingen där våldet är lite ytligare och mer glättigt. H8 är en stenhård film och känns riktigt elak. Det har nog en hel del med att göra med det extrema våldet och att ingen i hela filmen som har mer än några få raders dialog är god. Alla jävlar i denna film är hatiska och elaka. samtidigt som jag kan hylla filmen som en magnifik skapelse med hög konstnärlig ambitionsnivå, kan jag också känna mig lite trött på att alla var så eländigt hatiska.

På tal om hat så används "the n word" extremt mycket i denna film, inte lika mycket som i Django men mycket nog ändå. Till skillnad från när jag såg Django fann jag det lite störande denna gång. Inte för att jag är personligen känslig utan för att det kändes som att det överdrevs och användes som någon form av statement och då blir det inte bra. Det är samma sak som när filmer är för pk, det tjänar ett annat syfte än att göra filmen bättre. Här var det som att Quentin var pk fast tvärtom.

Vad kan jag säga om filmen då? Bioupplevelsen var magnifik. Filmen var också otroligt bra under första halvan. Fram till pausen och intermezzo var jag i filmiska himmelen. Under andra delen, den något kortare, avslöjades tämligen snabbt "who did it" eller som i detta fall var "who is was". Och när man fått veta vem som var vem i den lilla skaran som var inblåsta i stugan försvann lite av magin i filmen. Under middagen efter filmen kommenterade vi om detta och jämförde filmen som en monsterfilm som allt som oftast är som mest spännande innan man får se monstret. När det väl är ute i det ljusa blir monstret inte lika skrämmande längre. Så var det med mystiken i denna film.

Jag gillade dock alla skådespelarinsatser och jag var helt inne i filmen och till fullo engagerad. Under filmens gång landade mina sympatier, den jag "hejjade" på, hos Kurt Russels John Ruth, Samuel L Jacksons Marquis Warren, han som spelade diligensföraren OB och till slut Walton Goggins Sheriff Chris Mannix. castingen av Goggins var extra briljant då han endast spelat lömska typer tidigare (som jag sett i alla fall). Jag hade inte mycket till övers för Jennifer Jason Leighs Daisy Domergue. Hon var äcklig men hon spelades aldrig upp som ett oskyldigt offer så trots den minst sagt ovärdiga behandlingen hon fick utstå var jag inte speciellt olycklig för det. Jag var egentligen inte speciellt olycklig för någons öde i filmen, förutom OB faktiskt. Det var en "lustig" effekt av att alla karaktärer av rang i denna film var onda, usla och äckliga.

Nej, ta mig tusan, detta var en bra film, en mäktig film, men den kommer inte bli en favoritfilm. Den kommer säkert upp på årets "bästa filmer"-listan, men mer av intellektuella skäl än rent känslomässiga.

Jag ger The hateful eight fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Missa nu inte att läsa vad killarna tyckte om filmen. Hatade de den eller kände de kärlek?
Jojjenito
Movies-Noir

Bond, James Bond: Die Another Day (2002)

Bond nr 20: Die another day

Utgivningsår: 2002
Regissör: Lee Tamahori
Locations: Nordkorea, Hong Kong, London, Havana, Island

Plot: Bond blir tillfångatagen av nordkoreanerna på ett uppdrag och hamnar i ett 14-månaders tortyr camp. Han tradas till väst men misstros. M tror att han har knäckts under tortyren och börjat läcka information. För att rentvå sitt namn måste Bond ta saken i egna händer och ta reda på vem som förrådde honom är samt kämpa ner ett gäng unga krigsälskande nordkoreanska militära hetsporrar.

Cast
James Bond - Pierce Brosnan
Jinx Johnson - Halle Berry
Gustav Graves - Toby Stephens
Miranda Frost - Rosamund Pike
Zao - Rick Yune
General Moon - Kenneth Tsang
M - Judi Dench
Moneypenny - Samantha Bond
Q - John Cleese
Damian Falco - Michael Madsen
Raoul - Emilio Echevarria
Verity - Madonna


Revy
Jag kan inte neka till att jag var väldigt spänd inför omtitten av denna film. Jag hade inte sett den på en sådär tio år. I kommentarer och diverse bondfilmsomröstningar hade det framgått tydligt att denna film inte hyllas direkt, många verkar ranka den mycket långt ner på listan. Jag gillar ju Brosnan en hel del och de tidigare filmerna har fallit väl ut i omtitten så jag undrade hur denna skulle stå sig.

Det största problemet jag kom ihåg med filmen är den EXTREMT fåniga osynliga bilen som Bond får av Q. en sådan sak kan förstöra en hel del, i värsta fall en hel film. Denna gång kunde jag bortse från denna fadäs lite enklare, då jag inte blev lika överraskad. Men tyvärr är inte filmen så bra i övrigt heller. Men det börjar bra, inledningen är mycket stark. Att Bond åker dit och sitter fast hos nordkoreanerna i över ett år och efterföljande skakiga relation med M är briljant. Men tyvärr följs detta inte upp med en bra skurk och istället får vi allt för mycket smörja. Genetisk experiment som gör att folk ser ut som någon helt annan? Osynliga bilar? (Nåja, jag kan kanske inte helt förlåta dem för det). Konstiga dräkter med ström i? Brinnande flygplan som inte störtar? Det blir bara för mycket.

Die another day är absolut inte så dålig som många förmedlat här på bloggen, men den är sannerligen ingen höjdare heller. Vad den är, är att den är otroligt ojämn.

Prologen: 8

Mycket stark prolog. Bond förlorar! Inget käckt skämt. Visst "saved by the bell", men till vadå? En ettårig date med giftiga skorpioner, både av mänsklig sort och insektssort. Jag gillar förstås inte att de surfar in till stranden. Orimligt! Men resten av prologen är mycket bra. Man måste tillstå att Bond sannerligen inte är feg i sina uppdrag. Vad tänkte han göra? Ta över hela nordkoreanska armén?

Bondlåten + Titelsekvensen: 7

Madonnas låt är riktigt djäkla bra. Det känns som att folk inte tycker att detta är en riktig bondlåt? Varför? För det första är det en riktig bondlåt för att det är en bondlåt. I like. Men här har vi framför allt en otroligt bra titelsekvens där vi både får se stilistiska och snygga bilder men också så mycket bättre då vi får se handling. Tortyren på Bond spelas upp framför våra ögon; skendränkningar, elektrisk tortyr, isvatten, eld och ack så många svarta blanka skorpioner. Allt övervakat av en iskall koreanska... Bond har det inte lätt med sina kvinnor.

Storyn: 4

Storyn är helt bakvänd. Vad är det storskurken vill göra? Oklart. Ska han använda GoldenEye 2 för att vinna krig? Samtidigt har han ett multinationellt företag och hur mycket pengar som helst... Finns det inte något lite mindre långsökt att ta sig för om han vill straffa Väst? Istället är Bonds personliga resa intressantare, men tyvärr fokuserar de inte på den i filmen. Hela grejjen att Bond blivit förrådd av en kollega fumlas bort. De gjorde en mycket bättre film om det nyligen, Tinker Tailor Soldier Spy tror jag den hette... Nej, storyn är inte det bästa med Die another day.

Bondskurkarna: 4

Vem var den store skurken? Gustav Graves eller spolingen till nordkoreansk överste? Den andra var ju lite lätt patetisk. Men Graves var inte mycket bättre. Jag älskade fäktningsscenen och det är en bra start att de låter skurken vara en äventyrlig snubbe, men han känns inte seriös eller elak nog.

Den glittrande Zao då? Vi får ju några actionscener ut av honom också, men han tillför inget i galleriet över favoriter. Nej, då är givetvis Miranda Frost den klart intressantaste av skurkarna i denna film. Jag tyckte det skavde med Pike i den rollen redan första gången jag såg filmen. När jag några år senare såg henne i An education såg jag hur otroligt rolig och begåvad hon är. Jag hade gärna sett henne mer i Die another day och att hon skulle varit Bonds huvudsakliga motståndare, det var ändå hon som dömde honom till 14 månaders helvete. Istället gick de för en klassisk "cat fight", mellan Frost och Jinx. Mjau.

Bondbruden: 8

Halle Berry kliver upp ur vattnet med kniv på bältet som en annan Ursula Andress. Och visst är hon läcker som få... Snygga lökar... Va, sa jag det högt? Nej, vänta nu. Jag menar, Halle Berry är en mycket bra skådespelerska och en fin människa. Hrmmmm. Vi går vidare!

Tyvärr känner jag ingen kemi mellan Bond och Jinx. Det är som att de vet om att de är med i en bondfilm och förväntas att kommunicera via one-liners. Det blir stelt och krystat. Poserande. Detta gör att Halle Berrys sexighet inte kommer till sin rätt. Det är något som saknas, något som inte riktigt fylls helt ock hållet, något som förblir lite halvslakt.

Medhjälparna: 4

Det är väl någon snubbe som hjälper Bond i Havana? Var han viktig? Jag finner ingen riktig medhjälpare. Michael Madsen's figur var bara bisarr, vad tusan gjorde han där? Nej, istället är det det gamla gardet man litar på. John Cleese har ju tagit över efter den gamla Q och nu har han tagit namnet också. Q alltså. Men Cleese passar inte alls i rollen. Han passade bättre som Nearly Headless Nick. M är med lite och hennes scen med Bond just när han frigivits var intensiv. Man är konsekvent med hennes stenhårda natur. Både M och Bond förtydligar att han inte borde utväxlats. M är hård, så hård, allt sammanstrålar mot Skyfall.

Intressantast blir därmed Miss Moneypenny. Efterson de tydligen ville ha Die another day som en light-science fiction låter de Bond träna i någon slags maskin som tar dig in i en virtuell värld. Det skulle vara lite chockerande att se Moneypenny skjuten i träningsscenen. Men jag kommer ihåg att jag inte för en sekund trodde att Moneypenny var död när jag såg scenen för första gången. Däremot tog det ett tag att avkoda kärleksscenen mellan Moneypenny och Bond mot slutet. Det var nog filmens humoristiska höjdpunkt.

Actionscenerna: 5

Det finns en scen som jag älskade. Det är fäktningen mellan Graves och Bond under överseende av Verity och Frost. Det var en riktigt bra actionscen, från samma skola som Bourne-filmerna. Det ser verkligt ut, det ser jobbigt ut. De blöder, de flämtar och de svettas. En garde!

Andra halvan av filmen är risig, allt efter den osynliga bilen introducerats, ungefär 1.06.24 in i filmen (satan, där är den igen, den där bilen). Jag nickade till och med till under de dödligt tråkiga scenerna från ishotellet. Vad händer? Varför händer det? Betyder det något? Brinner planet? Motorerna faller av men Bond och Jinx är fortfarande därinne utan en skråma och planet flyger fortfarande. Åhoj.

Gadgets: 2

En ring som vibrerar så att glas går sönder. En klocka som kan detonera en bomb. Och så några lite mindre lyckade... En surfbräda med vapen, en bomb och ett satellitsystem i sig. Till sist... Monstrositeten

Quotes: 7

En del smarta citat, en del roliga, men ojämn leverans av dem. Känslan infinner sig inte fullt ut.

James Bond: Saved by the bell.

Chinese masseuse: I'm Peaceful Fountain of Desire, the masseuse.

Jinx: Ornithologist, huh? Wow. Now there's a mouthful.

Jinx: Are you always this frisky?


Miranda Frost: I know all about you - sex for dinner, death for breakfast.


James Bond: You burned me, and now you want my help?
M: Did you expect an apology?


Verity: I see you handle your weapon well.
James Bond: I have been known to keep my tip up.

Graves: Care to place a bet, Verity?
Verity: No, thanks. I don't like cockfights.


Miranda Frost: I take it Mr. Bond's been explaining his Big Bang theory?
Jinx: Oh yeah, I think I got the thrust of it.

James Bond: Vodka martini, plenty of ice... if you can spare it.

Jinx: Wait, don't pull it out. I'm not finished with it yet.
James Bond: See? It's a perfect fit.
Jinx: Uh-hm. Leave it in.

Sista scenen: 7

Efter Moneypennys lilla stund med Bond ser vi den riktiga Bond som leker gömma diamanten med Jinx. En avundsvärd position. Observera Halle Berrys skratt precis i slutet av scenen. Mums.

Jakt i udda fordon
Denna gång får vi en jakt i svävare. Mycket upplyftande!

Sammanfattning

Bra första halva men katastrof under andra halvan. Känns det igen? A view to a kill? Diamonds are forever? Die another day är bättre än sitt rykte, långt sämre än vad den kunde blivit och till slut en ok film.

Totalsumma: 56
Betyg: 2+

Trailer
Trailer
Trailer (man made)
Die another day (muisc video)