Undersektionen American independents har alltid varit min favoritsektion på filmfestivalen. Tyvärr verkar de prioritera den mindre och mindre. I år var det bara tio filmer i sektionen. Jag undrar lite i vilken riktning festivalen utvecklas. Sektionen Asian Images har redan tagits bort och sektionen Twilight Zone är kanske också i farozonen. Håller Stockholms Filmfestival på att transformeras till Göteborgs Filmfestival med idel tråkiga men "viktiga" filmer, där woke går före underhållningsvåld? Jag gillar genrefilmer och har alltid hyllat Stockholms Filmfestival för deras vitala val av udda och annars svåråtkomliga genrefilmer.Nåväl, i år blev det bara två filmer ur American independents för mig och båda var riktigt bra. Mickey and the Bear är ett drama, en riktigt socialrealistisk film om en ung tjej som lever med sin svårt traumatiserade och psykologiskt döda far. Mickey fyller 18 och går på sista året på high school. Hon har konstnärlig talang, men uppvuxen i white trash trailer med en missbrukande far ser framtiden inte ljus ut. Detta är en historia om att bryta sig fri. Pappan Hank är en krigsveteran från Irak som missbrukar psykofarmaka och alkohol.
Jag hade på något sätt fått för mig att detta skulle vara mer av en dramakomedi, men det var endast det första. Inte så mycket verklighetsflykt eller munterheter här inte. Men båda skådespelarna är mycket bra. Camila Morrone spelar Mickey med den äran och James Badge Dale spelar pappan Hank, björnen.
Camila Morrone är en ny bekantskap för mig. Hon är en etablerad modell, plastbarn* till Al Pacino och dejtar Leonardo DiCaprio. Hon är van med miljöer som är diametralt motsatt de Mickey rör sig i. Mycket stark skådespelarinsats här. Jag hoppas få se henne i fler filmer i framtiden.
Under hela filmen sitter jag ock hoppas att de inte ska hamna i klichén med att pappan ska förgripa sig på dottern. Det är gjort så många gånger i filmer av detta slag. Det är en av de vanligast tricken manusförfattare tar till för att ta i från tårna och visa det hemskaste. Jag skulle för en gång skull vilja bli överraskad av att de inte kör med den...
Såg filmen med Christian och vi var båda överraskade över att filmen var såpass mörk, men jag tror vi båda var nöjda också. Jag gillade filmen trots allt och Mickey var en mycket bra huvudperson.
Betyg: 3/5
*) Camilas mamma är ihop med Al Pacino men de är inte gifta.
Läs också Christians tankar om filmen och visningen.
Håller med i det mesta, inklusive det där med indiefilmer som ju borde vara en självklarhet på festivalen. Så känns det iaf som det varit tidigare.
SvaraRaderaAtt Camila var ihop med DiCaprio läste jag också i efterhand. Helt okänd för mig sedan tidigare, men övertygar absolut. Kanske var jag lite hård mot filmen då jag dels förväntade mig något lite annat, och dels för att jag lätt jämför med Leave No Trace och Katie Says Goodbye som är bättre. Men klart stabil film är det allt.
Tack för en trevlig bioupplevelse ihop. Jag var inställd på något mer lättsamt så för mig handlade det om att justera min mentala mottaglighet. När det väl var gjort flödade filmen in i mig. Jag gillar den mycket.
RaderaTyvärr ser det inte så ljust ut med framtiden för festivalen. Har den kanske blivit för stor? Har festivalen blivit det som folket bakom den ville utmana när de startade den? Vet inte, men jag upplever den inte lika intressant eller bra som den var fram till för några år sedan... :-(
Vad gäller festivalen så är det väl dels att man själv förändras och upplever saker annorlunda, men också att filmvärlden förändrats rätt ordentligt. Som din kompis Scorsese påpekat kör man mer säkra kort och det gör väl SFF också.
RaderaJag tror också att amerikansk indiefilm lider av att man har fastnat i ett visst uttryckssätt som lärs ut på filmskolan. Amerikanska studenter är väl rätt ökända för att vara risiga på att ifrågasätta och tänka kritiskt. Därför de är beroende av invandring för innovation, även inom konsten. Något överdrivet kanske. :)
Jag tror absolut inte att SFF är för stor. Ambitionsnivån är snarare lägre än för tio år sedan, när man ville bli en av de stora prestigefyllda festivalerna. Det kan snarare vara så att festivalen är så liten att det blir väldigt personberoende. Tidigare hade man nog personer som glatt scoutade film på festivalen i Busan, men så är det kanske inte längre.
Slutligen jobbar man envetet för att få upp andelen kvinnliga regissörer, vilket förändrar utbudet. Det alienerar förstås de som vant sig vid tidigare utbud. Synd att det är ett nollsummespel, så inte alla bara kan få mer.
@Carl: återkommer i frågan med ett sammanfattningsinlägg nu på lördag. Klart att det är personberoende och jag utgår från känslan jag får av festivalen för egen del, och då gäller allt från filmutbud, tillgängliga biografer och känslan från alla andra som går på festivalen, den så svårbeskrivna "festivalkänslan". Hade ingen aning om att festivalen jobbar envetet med att styra om utbudet till högre andel kvinnliga regissörer, men om de väljer sitt utbud efter kön istället för kvalitet är det klart att det kan märkas på fallande kvaliteten till slut... Men i detta fall är det kanske ok att ändamålet helgar medlen.
Radera