S5 togs så i mål med sex avsnitt där det sista, hela seriens sista avsnitt, var ett dubbelavsnitt. Jag har uppfattat att denna säsong är en vattendelare precis som 1883 till viss del är. För mig är det dock ingen tvekan, jag är ett stort fan av båda.
Visst, 1883 är svårt att slå, omöjligt till och med kanske, men jag fann andra delen av S5 överlagt bra och det sista avsnittet otroligt bra. Har någonsin ett sista avsnitt för en serie gjort alla fans nöjda? Jag var nöjd denna gång.
Efter en rivstart i första avsnittet puttrade säsongen på till vi kom till det sista avsnittet. Här lyckades Taylor Sheridan med det mesta jag hade kunnat önskat mig. Vi fick ett mysigt avsked med alla cowboys, nere i "the Bunkhouse". Vi fick också äntligen en avslutning på seriens långa följetong mellan Beth och Jamie. Brutalt som sig bör.
Vissa av avskeden var kanske lite smöriga, och det var lite udda med Sheridans manus då det gäller Travis Wheatley, som ju spelas av Sheridan själv. Travis var inte så lite överdriven, hehe. Jag funderar på om han ville balansera det stora vemodet med lite over the top humor...
Japp, denna serie var inte som the Rise and Fall of the Roman Empire, här var det the Fall of the Dutton Empire för hela slanten. The Rise-delen behandlas kanske i prequels. Men vi fick slutet som var lovat i alla fall!
Javisst, jag som såg 1883 lite tidigare än publiceringsordningen har gått och väntat länge på slutet som avslöjades klart och tydligt i sista avsnittet av 1883 då Spotte Eagle (Graham Greene) berättade för James Dutton om dalen de kallade Paradise. Han sa då att James och hans familj kunde bo där men att hans folk skulle få tillbaka dalen om "sju generationer" vilket James accepterade. 20 år per generation... 1883 plus sju generationer är cirka 2023... mycket "on brand" för Taylor Sheridan för övrigt.
Sista avsnittet var fantastiskt. Vi fick ett ordentligt avsked till alla i "the found family". Karaktärerna spreds vind för våg, Det extra långa avsnittet innehöll också en hel del thriller-spänning. Men framför allt var det en känsla av vemod. När de monterade ner ranchens logga kändes det ända in i hjärtat. Bra serier som denna kryper ju in under huden på en.
Helt plötsligt fick jag en känsla. Om det var på grund av musiken, smäktande stråkar med ett piano som påminde mig om "The Funeral". Eller om det var just det där med the found family som tog avsked, och ranchen som var som en båt, som ett rymdskepp. Plötsligt kändes det som att avsnittet var precis som jag skulle önskat att sista avsnittet av Firefly efter fem fulla säsonger skulle ha varit i ett parallellt universum.
Scenen cirka 71,5 minuter in i avsnittet när Rip gick genom det tomma stallet, tittade sig omkring en sista gång för att sedan dra igen de stora skjutdörrarna kändes som att det var Mal som gick en sista gång genom ett tomt Serenity. Det kändes som en bookend-scen till scenen när Mal första gången ser och går in i Serenity i "Out of Gas". Jag kommer aldrig kunna beskriva vad jag älskade med sista avsnittet av Yellowstone. Men, kanske, kanske, någon som ser Firefly i dess mest magnifika briljans som jag gör, kan kanske, kanske, ha en aning om vad jag menar.
Här är det ranchen och dess symboler som stod för något, som höll samman familjen genom generationer av blod, svett och tårar. I Firefly var det skeppet Serenity. Ranchen stod för friheten för James Duttons arvingar, James som stred på sydsidan i inbördeskriget. Precis som Mal gjorde, precis som Serenity stod för friheten Mal sökte... Jag ska inte dra analogin för långt, men jag började i mitt huvud matcha in karaktärerna i Yellowstone med deras motsvarighet i Firefly. Matchar inte perfekt, långt därifrån, men i mitt huvud finns där ett släktskap.
Sista scenerna var otroliga, dammig i rummet. Ungdomarna som välte gravstenar var en extra tungt men lyckligtvis röt Mo till och rättade upp dem. Alla i släkten Dutton som vilar där bör få vila i fred.
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar