Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Saboteur (1942)

Veckans Hitchcock-film är spionthrillern Saboteur från 1942. Med denna film återvänder Hitch till en väl känd struktur, den med en oskyldig man som jagas samtidigt som han löser ett mysterium för att rentvå sitt namn. Under resan får han, först motvilligt, hjälp av en så kallad Hitchcock-blondin.

Problemen med filmen är flera, närmare bestämt tre större saker. Skådespelarna i huvudrollerna är inte de mest charmerande och lite platta, manus är inte speciellt spännande och genomförandet känns allt för episodiskt, eller fragmentariskt. Scener är staplade efter varandra utan att filmen som helhet har ett driv nog som krävs i denna typ av spänningsfilm.

Det finns med det sagt dock en hel del som är riktigt bra i filmen. Jag älskar flera enskilda scener, scener som jag gärna sett varit ännu längre. Det känns som att Hitch har haft en massa idéer som han tryckt in i denna film, det blev kanske för mycket då helheten upplevs som splittrad.

Favoritscener är när Barry och Pat stöter på ett cirkusfölje. De är mycket underhållande; det mänskliga skelettet, den obligatoriska skäggiga damen, The Major och de siamesiska tvillingarna som ligger i fejd med varandra. Mer tid med dem hade önskats. Andra noterbara scener är när Barry liftar med en snacksalig lastbilschaufför, mötet med den blinde gamle mannen och det Bondlika mötet med skurkarnas arrogante överkucku.

Filmen har också några noterbara scener ut teknisk synpunkt. Tidigt i filmen när branden på fabriken startats av Frey får Hitch till en osannolikt snygg scen med svart rök som bolmar in i bild. Det är som taget ut de bästa filmerna från den tyska expressionismen. Konstigt nog är resten av filmen mer ordinär i sitt foto. Lite synd att Hitch inte filmade mer likt scenen med röken.

Filmens ikoniska scen är slutkampen mellan Barry och Frey uppe på toppen av Frihetsgudinnan. Hitchcock har för denna scen utvecklat ny filmteknik, något som han verkar ha gjort i många av hans tidiga filmer. Denna gång är det scenen när Frey faller mot sin död. Hitch lät skådisen sitta på en pall som roterar så att skådisen kan spela att han roterar i luften när han faller. Sedan lät han kameran filma samtidigt som han drog upp den i en vajer med hög hastighet så att det ser ut som att Frey faller ner. Vet inte om Hitch var först i filmhistorien men det är så det presenteras i den för övrigt mycket intressanta dokumentären om filmen som finns på dess blu-ray utgåva. Skådespelaren Norman Lloyd som spelar Frey är värd för dokumentären och han har en massa kul info och anekdoter från filminspelningen.

Lite blandat, några saker som kunde gjorts bättre, men också en hel del bra saker som säkert kommer växa vid omtitt.

Betyg: 3/5

Jag och Frans pratar om filmen i Shinypodden, ni hittar hemsidan här.

Sofia har också sett filmen och hon bloggar om den idag, läs hennes text här.