Wild Hogs (2007)

Jag såg Wild hogs med min kompis Anders. Filmen är inspelad i New MExico där Anders med familj bor och vi såg filmen på den vackra och trevliga Filmstaden i Råsunda. Som jag minns filmen var den mycket lustig. En komedi och road trip om fyra medelålders kompisar som vill återvinna sin ungdoms glansdagar och åka på road trip på sina hojjar. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H Macy sörjer för stjärnglansen i rollbesättningen. Erfarna herrar med god tajming passar bra för denna komedi.

Tyvärr visade det sig att mina minnen från filmen var skeva. Jag gissar att filmupplevelsen sträktes av det trevliga sällskapet, kontexten med de natursköna scenerierna från New Mexico och den fina biografmiljön. Filmen var i alla fall inte riktigt lika bra vid denna omtitt.

Typ av humor?

Detta är en renodlad komedi som mestadels spelar med sansad och situationsdriven komedi men pyntar med lite crazykomedi som när Dudley krockar med sin hoj stup i kvarten. Filmen har inte så värst mycket annat att bjuda på förutom en gnutta antydan till romantik.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Både filmen och humorn är av "jaha"-kvalité. Det är "helt ok" men inte mer. Moderna komedier som också är av slaget road trips som We're the Millers (2013) och Vacation (2015) är mycket bättre. Till och med actionkomedin RED (2010) slår denna på fingrarna i både humor och filmkvalité.

Manus vs. skådespelare

Manus är det största problemet med denna film. Det är som att manusförfattaren råkade hamna bredvid Billy Crystal på någon hotellbar och därefter trodde sig kunna skriva en Billy Crystal-komedi. Nej det kunde du inte. Se på America's sweethearts istället för denna film!

Skådisarna gör ett tillräckligt bra jobb för att man i alla fall inte behöver jaga dem för att kräva lönen tillbaka. Men knappt mer. Tim Allen är givetvis den i kvartetten som har mest närvaro och hjärta. Istället roas jag lite mer av några biroller som spelas av Stephen Tobolowsky (sheriffen), John C. McGinley (highway patrolman), Marisa Tomei (skönheten) och såklart Kyle Gass (sångaren).

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Vad kan sensmoralen i denna film vara? Kanske att man inte får sega till sig som medelålders och tappa sina gamla intressen. Man ska fortsätta att göra det man brinner för!

Två stereotyper: Vi har den tuffe killen som egentligen är en liten pojke som bara vill göra sin pappa glad. Den som alltid överskattade Ray Liotta spelar tuffingen Jack. Vem pappan är får förbli en hemlis.

Sen har vi förstås den skrikande frun som kör med sin man. Martin Lawrence's Bobby har en extremt jobbig fru som spelas av Tichina Arnold. Ja, givetvis inte lika jobbig som Will Smiths fru i Enemy of the state, ni vet hon, Carla King, som nästan på helt egen hand förstör den bra filmen?

Tre troper:

a. Den första är att tekniknörden Didley krockar och snubblar sig igenom filmen. Ok, jaja, vi förstår, tekniknördar är inte machomän.

b. "Losern" som huvudperson. Alla fyra är "loosers". Woody är bankrutt och hans fru till supermodell har lämnat honom, Bobby är misslyckad författare och tvingas arbeta som toalettrengörare, Dudley är en klumpig nörd och Doug är läkare, som i (tand)läkare...

c. Det finns alltid kaktusar i öknen. Eller?

Favoritkarakärer?

Highway patrolman i John C. McGinley är suverän. Klart underhållande som den avundsjuke bögen. Sheriffen Charlie i Stephen Tobolowskys skepnad är lika underhållande som han är hunsad av mc-gänget. Marisa Tomei är som alltid bedårande. Har dock inte så mycket att göra som Maggie, förutom dansa logdans med Dudley. Kyle Gass! Vilken dåre!

Trivia

Maggie's Diner was built in Madrid, New Mexico for the film, but the producers were asked to leave the building standing, when filming was complete. It is now a gift shop, that sells Wild Hog and Del Fuego souvenirs.


The characters are based on a criticism made by George Carlin in his HBO special George Carlin: You Are All Diseased (1999), when talking about Harley-Davidson themed restaurants.

Omtittningspotential?

Nja, kanske inte så mycket nu längre. En gång är ingen gång, två är jättemånga?

Slutomdöme

Är filmens roligaste scen när den homosexuelle motrocykelpolismannen flörtar med John Travolta i dammen?


Betyg: 2/5

Molly's Game (2017)

Damn vad jag gillar Jessica Chastain! Jag kallar henne ”den rödhåriga” och menar det på ett kärleksfullt sätt. Jag har stor respekt för henne som skådespelerska då hon är en av de bästa vi har just nu.

Här spelar hon Molly Blom i en historia som bygger på sann historia. Molly var en duktig freestyleåkare som nästan slog igenom på internationell nivå. Hennes bror Jeremy skidade i OS några gånger. Genom livets irrvägar hamnade Molly på tabloiderna av en helt annan orsak. Hon ledde lagliga och olaglig pokerspel med stormrika och extremt kända spelare både i Hollywood och på Manhattan. Till slut tog hon för stora risker, överträdde gränsen mellan lagligt och olagligt och åkte till slut dit i en stor härva där FBI jagade den ryska maffian i New York!

Filmen är skriven och regisserad av den smarta dialogens mästare Aaron Sorkin. Jag älskar allt som oftast hans serier och filmer. Jag gillar att se smarta personer prata om komplexa saker. I denna film debuterar han som regissör med mycket gott resultat. Molly’s game får bli 2017 års The big short som den intellektuella filmen på topplistan från filmåret.



Poker och varianten Texas Hold’em är ett spel som bygger på matematik, statistik, sannolikhet plus spelarens förmåga att tolka och läsa av motståndarnas beteende runt bordet. Det är INTE ett spel som bygger på slumpen som DN fastslog i en katastrofal artikel om poker för några år sedan.

Texas Hold’em bygger på att känna till odds och spela sina pengar i lägen då man som spelar får så höga odds på spelet att det ger vinst i långa loppet. Om du får fem gånger pengarna och vinner varannan gång ska du satsa, men om du dubblerar dina pengar men vinner endast en gång av fem ska du inte satsa.

Man måste inte vara expert på poker för att kunna uppskatta Molly’s game men jag tror att en del av spänningen i filmen går förlorad om man inte förstår något om pokerspelet. Annars handlar filmen i hög grad om Molly och hennes roll i härvan FBI utredde (som inte handlade om hennes pokerkvällar utan om några av dem som besökte hennes spel). Vi får också följa hennes relation med sin advokat som spelas av Idris Elba. Han är en riktigt bra skådis som har en kraftfull personlighet som går rakt igenom bioduken.



Molly Bloom verkar vara en mycket intressant person om man nu kan lita på filmen. Hon var principfast och ärlig i en miljö med mycket stora summor pengar och en snabb omsättning. Addera sedan stora egon, kända personer och en hel del droger och man får en mycket destruktiv miljö som attraherar fel folk. Att lyckas i en sådan miljö är en bedrift. Det är också spännande att se hur hårt FBI pressade henne, och deras metoder för att nå sina mål. Skyldig eller oskyldig har inget med frågan att göra, bara vinna eller förlora. Precis som i ett pokerparti för övrigt. FBI är inte bara den gode Agent Cooper!

Jag älskade känslan i filmen och håller den i samma nivå som pokerfilmernas moder Rounders.

Jag ger Molly’s game fyra flop, turn och rivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen slog sig in på min topplista över 2017 års bästa filmer.

Pulp Fiction (1994)

När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Reservoir Dogs (1992)

När systersönerna Måns och David var på besök under en helg för några veckor sedan spelade vi brädspel men det blev en hel del film också. På fredagskvällen såg vi True romance, klassikern som är regisserad av Tony Scott och manus skrivet av Quentin Tarantinos. Pojkarna älskade filmen och levde sig in i Terrence och Alabamas våldsamma äventyr. Vi började prata om Tarantino och därmed var steget inte långt till Reservoir dogs, Tarantinos regidebut.

När spelet var slutspelat var lördagskvällen fortfarande ung, allt för tidigt för middag. Vi hann då med att klämma Denis Villeneuve’s Arrival, en modern science fiction-klassiker. Pojkarna älskade den också. Vi hade ett intressant samtal om tidens oförståeliga form, ödet och Professor Hawking. Vi åt tacos.

Senare om kvällen serverades Reservoir dogs. Det var mycket länge sedan jag såg den senast. Det visade sig att jag hade glömt nästan alla scener från filmen vilket gjorde att det var en fröjd att återbesöka den. Jag kom ihåg inledningsscenen med ”Like a virgin”-monologen samt Michael Madsens mest galna scen, den med örat.



För pojkarna var detta dock en revolution. Måns hade sett Pulp fiction för första gången några veckor före och han var måhända lite mer förberedd på Tarantinos stil. David levde sig med i filmen och hade frågor och spekulationer som han fyrade av i alla riktningar. Jag och Måns skrattade och hyssjade om vartannat.

Och visst håller filmen än idag. Det känns tydligt att det är hans första film. Den är som lillebror till kommande mer fullvuxna filmer. Reservoir dogs är opolerad och våldsam. Det skiner igenom att den är gjord av någon med en stor talang och många idéer. Till skillnad från både True romance och Pulp fiction är Reservoir dogs inte fylld till bredden av kända skådespelare. Men vi får ändå se Steve Buscemi, Tim Roth och Harvey Keitel i högform. Michael Madsen är som en karikatyr på sig själv. Tänk hur en så ikonisk rolltolkning kan förvrängas av popkulturen över åren. Chris Penn är också ett känt namn. Jag har aldrig varit fult övertygad av honom. Han har dock varit med fler toppformen som True romance, Short cuts och Pale rider.



Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte filmen var lika spännande som jag kom ihåg den. Istället fann jag mig sitta och imponeras av Tarantinos regi och allmänna handlag. Fotot ser simpelt ut, nästan som en hemmavideo. Jag tror inte att budgeten var hög. Våldet är oväntat nedtonat. Förutom den blodpöl Mr Orange ligger i och Madsens behandling av den kidnappade polisen får man inte se speciellt mycket. Det mesta av det hemska sker utanför bild och det funkar lika bra det. Filmen upplevs som väldigt våldsam ändå. Pojkarna lever i en annan tid än när jag växte upp och jag tror att barn av denna tid är mer luttrade än vad vi var, men de uppfattade filmen som mycket våldsam i vilket fall. Allt ligger i hur en historia berättas. Våldsamheten i en film ska kanske inte endast mätas i antal sekunder med våldsamheter och blod? Svenska Censurbyrån RIP.

Jag tycker den håller men den levde ändock inte upp till minnena om filmen som genom årens lopp vuxit och förädlats med guldkant i nostalgin skimmer.

Jag ger Reservoir dogs fyra mullvaden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Station Agent (2003)

The station agent är en renodlad dramakomedi av American independent-slag. Det är mer ett drama än komedi men jag smyger in den här för att den är så bra. Filmen har en mycket otydlig handling och jag kan förstå att Tom McCarthy hade svårt att hitta producenter som var villiga att hosta upp med pengar för filmen. Filmen är skådisen McCarthys första film och han har skrivit manus och regisserat.

Filmen lever på sin fantastiska känsla. Vi får följa hur tre mycket oförväntade och olika människor blir kompisar. Vi har den självvalda enstöringen Fin. Han är dvärg och har tröttnat på att alltid bli driven med och att alla glor. Vi har konstnärinnan Olivia som drabbats av djup sorg då hon förlorat sin son och därefter lämnat sin man i krisen som hon fortfarande genomgår. Sen har vi den levnadsglade och varme kubanske kaffeförsäljaren Joe. Det är en underbar trio som jag gärna spenderar tid med, både i glädje och sorg.



En film utan speciellt påtaglig handling och som bygger på feeling åste ha rätt skådespelare. Peter Dinklage var här före Game of Thrones inte alls lika känd. Med en välrakad haka och en ungdomlig uppsyn spelar han sin Fin med återhållsamhet. Hans frustration över hur folk i gemen behandlar honom är tydlig och ibland krackelerar fasaden. Men han är väldigt bra och detta kan kanske varit en av de roller som gjorde att han fick giget i GoT?

Patricia Clarkson är filmens drottning. Hon underspelar sin djupt deprimerade Olivia till perfektion. Scenen när hon betraktar den unge mannen som spelar fotboll med sina två barn är fantastisk. Hon bryter ihop under tystnad mitt framför ögonen på oss.

Filmens hjärta, stora stora hjärta, är Joe spelad av den som alltid fantastiske men ack så underutnyttjade Bobby Cannavale. Han är helt enkelt suverän i denna film. Joe ger sig inte inför alla avvisningar. Han är genuint intresserad och sjukligt social. Hans relation med Fin är så fin! Pun intended.

Typ av humor?

Nej, men detta är knappt en komedi ens. Det finns inga skämt som inte kommer sig ur organiska situationer som karaktärerna råkar ut för. Detta är så långt från en Jim Carrey eller Will Ferrell-komedi man kan koma. Inga pruttskämt, (nästan) inga dratta på ändan-skämt och ingen satir.

Jag skrattar dock högt några gånger. Mest rörande två scener med Olivia som usel bilförare. Ni som har sett filmen vet vad jag menar.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta en juvel, helt suverän. Som renodlad komedi är den dock mycket tunn. Nej, detta är en kantboll på att ens kunna kallas för en komedi. Ämnena den behandlar är verkliga, vuxna och seriösa på alla sätt. Detta är ett mycket bra drama helt enkelt och som alla bra dramer har den en viss portion humor också. Som livet självt. Men ingen fokus på humorn för dess egen skull alltså. De av er som vill se "skratta läppen"-humor eller "slå sig på knäna"-komedi får leta vidare.

Manus vs. skådespelare

Manus är bra men förståeligt svårsålt. Filmen lever upp i hantverket. Stämning, klippning, musik och skådespeleriet tar överhand. Manuset representerar en smal idé och så har McCarthy adderat en härlig dialog. Skådespelarna är jättebra. Jag gillar framför allt att Peter Dinklage, Patricia Clarkson och Michelle Williams i en biroll inte spelar över. Det finns flera känslomässiga situationer där de hade kunnat gå över gränsen flera gånger. Bobby Cannavale spelar en mer yvig karaktär men han gör det kontrollerat och i mina ögon spelar han inte över heller.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Det är bra att ha vänner!

Två stereotyper: dels har vi Olivias exman som spelas av John Slattery. Att denne John Slattery alltid spelar sådana sliskiga typer! Jag gillar inte hans stil. Det är sedan gammalt, sedan tv-serien Ed. Kommer ni ihåg? Han uppfyller här alla sterotypiska egenskaper hos ett jobbigt ex som är äcklig.

Sen har vi har två stereotypiska bonnläppar som i kallas "red necks". De hånar Fin för att han är dvärg och den ena är abusive i sitt förhållande med Michelle Williams karaktär. Hans IQ är lägre än skostorleken. De typerna är aldrig de vassaste knivarna i lådan.

Tre tropes:

a. Lonely together - filmens huvudtema, alla tre är ensamma men på grund av helt olika orsaker. De finner vänskap och sällskap hos varandra.

b. Glasögon är sexiga på bibliotekarien!

Joe: It's the librarian fantasy, man. Glasses off, hair down, books flying.
Fin: She doesn't wear glasses.
Olivia: Well, buy her some. It's worth it.

c. Ingen antagonist! Är detta en trope ens? De tre huvudkaraktärernas egna personliga problem utgör drivkrafterna i filmen. Det är kanske därför manusets handling känns så otydligt. Ingen tydlig antagonist skapar suddighet. Något att tänka på när man skriver manus.

Favoritkarakärer?

Jag älskar Joe mest. Nej, jag älskar Olivia mest. Ahh, nej jag älskar Fin mest. Nej Joe. Nej...

Trivia

Några random trivia bits från imdb:

The train depot in the film still exists in Newfoundland, NJ. It is a popular spot for train fans to take pictures of the Susquehanna trains as they travel north through New Jersey.

Tom McCarthy wrote the three main roles directly for the actors who ended up playing them. McCarthy has said in interviews that at the time of writing he was friends with Peter Dinklage, an acquaintance and colleague of Bobby Cannavale, and almost a complete stranger to Patricia Clarkson.

Omtittningspotential?

Ja detta är såklart en film man kan se om många gånger. Det är också en film som jag har gett till vänner som exempel på bra American independent-filmer som jag upptäckt via Stockholms Filmfestival.

Slutomdöme

Jag älskar denna film mer och mer desto äldre den blir. Nu har den legat och göttat till sig i huvudet och är en självklar femma. Suverän Am indy-drama.


Betyg: 5/5