The Waterboys, Stockholm (2018)

The Waterboys på Cirkus, Stockholm, måndagen den 16:e april, 2018

Jag lyssnade otroligt mycket på The Waterboys när jag studerade i Uppsala. 1988 kom deras fjärde album Fisherman's blues ut och den snurrade på tallriken mest hela tiden. De tre första skivorna var mer rockiga men med Fisherman tog han ett bestämt steg in i folkrockrummet. Den efterföljande Room to roam från 1990 blev något av ett soundtrack till min uppvaktning och senare förhållande med M.

Nu för tiden släpper han inte lika många skivor. Det kan gå upp till fyra år mellan varje album och kvalitén har givetvis gått ner. Man får vara glad om det kommer ut en eller två riktigt bra låtar ur varje skiva nu för tiden. Det är så med många band man lyssnade på förr i tiden. Diminishing returns...

Nu är i alla fall Mike Scott och hans gamle vapendragare Steve Wickham plus en drös med musiker ute och promotar den senaste skivan, Out of all this blue. Bandet var helt ok. Bas, trummor och klaviatur sköttes bra. Däremot hade han med sig två tjejer i en kör som wailade sig igenom ett antal av de nya men också några av de äldre låtarna med ett fasansfullt resultat. Riktigt uselt. Obegripligt att han ville ha det så. Som Olof säger i podden är det oftast inte speciellt bra med adderad kör som är inne och smetar i våra gamla favoriter.

Konserten inleds suveränt med låtar från de fyra första skivorna. Han inleder med Medicine bow från tredje skivan This is the sea, sedan kastar de sig in i All the things she gave me. Efter en nyare låt körde de så We will not be lovers från Fisherman och rakt in i A girl called Johnny från debutplattan från 1983. Vid detta laget kunde jag knappt tro att det var sant. Kunde han göra en Neil och i princip skippa det nyare materialet och mestadels spela gamla och efterlängtade låtar?

Men nej, konserten gick snabbt över till nya låtar och tappade därmed i energi och tempo. Det var synd på en så stark start. Han tappade tydligt greppet om publiken. Jag och svågern stod på parkett och runt omkring oss var det bara någon enstaka galning som helt hängav sig och skakade på kroppen...

Inför en av de bättre från senaste skivan Nashville, Tennessee drog Mike en lång och kul anekdot om hur killen bakom klaviaturet kom med i bandet. Alla musikers är temporära gäster. Steve Wickham på fiol har varit med på både gamla och nya skivor. Men den enda som är och alltid varit The Waterboys är låtskrivaren, sångaren och gitarristen Mike Scott.

Efter bara nio låtar tog bandet en 25 minuter paus med ombyte av kläder. Jag och svågern gick upp och satt oss på läktaren. Det var fullt nere på parkett men läktaren var bara halvfull. Av kapaciteten på 1650 var det kanske 1200 i publiken?

Under andra setet spelades en akustisk och helt oigenkännlig version av Too close to heaven. Till det spelades When we go away, The raggle taggle gypsy samt The whole of the moon. Övriga var nya alster med den något lägre energin från publiken som belöning. Ljudet var fantastiskt när man satt i stolarna, mycket bättre än nere på golvet där det ändå var helt ok. Cirkus är en mycket bra arena för små och medelstora band.

Inför extranumret lämnade vi arenan för att få tag på taxi hem. Japp, nu är man i gubbträsket. Jag hade gissat på att han skulle spelat Fisherman's blues som extranummer men enligt the internets spelades tydligen Mikes favoritcover Purple rain som extranummer. Då känns det som att valet att ta en taxi var rätt val. Inget fel på Prince, men i detta fall gäller regeln att det alltid är tristare med en cover.

Allt som allt var det som alltid trevligt att bege sig ut på konsert och hänga lite med svågern, men som konsert kommer denna inte gå till historien. Den kommer inte in på min top 10 så att säga. Det var aldrig dålig och det inledande partiet var riktigt najs. Tyvärr fick jag aldrig gåshud på armarna. Däremot bjöds jag på en inre tidsresa till tiden i Uppsala när han spelade We will not be married. Och det är något i alla fall.

Setlist:
1. Medicin bow
2. All the things she gave me
3. If the answer is yeah
4. We will not be lovers
5. A girl called Johnny
6. Nashville, Tennessee
7. Still a freak
8. Man what a woman
9. Morning came too soon

Paus

10. The Christ in you
11. When ye go away / Dunford's fancy
12. Nearest thing to hip
13. Santa Fe
14. Too close to heaven
15. The raggle taggle gypsy
16. Long strange Golden Road
17. The whole of the moon

Extranummer

18. Purple rain