Reservoir Dogs (1992)

När systersönerna Måns och David var på besök under en helg för några veckor sedan spelade vi brädspel men det blev en hel del film också. På fredagskvällen såg vi True romance, klassikern som är regisserad av Tony Scott och manus skrivet av Quentin Tarantinos. Pojkarna älskade filmen och levde sig in i Terrence och Alabamas våldsamma äventyr. Vi började prata om Tarantino och därmed var steget inte långt till Reservoir dogs, Tarantinos regidebut.

När spelet var slutspelat var lördagskvällen fortfarande ung, allt för tidigt för middag. Vi hann då med att klämma Denis Villeneuve’s Arrival, en modern science fiction-klassiker. Pojkarna älskade den också. Vi hade ett intressant samtal om tidens oförståeliga form, ödet och Professor Hawking. Vi åt tacos.

Senare om kvällen serverades Reservoir dogs. Det var mycket länge sedan jag såg den senast. Det visade sig att jag hade glömt nästan alla scener från filmen vilket gjorde att det var en fröjd att återbesöka den. Jag kom ihåg inledningsscenen med ”Like a virgin”-monologen samt Michael Madsens mest galna scen, den med örat.



För pojkarna var detta dock en revolution. Måns hade sett Pulp fiction för första gången några veckor före och han var måhända lite mer förberedd på Tarantinos stil. David levde sig med i filmen och hade frågor och spekulationer som han fyrade av i alla riktningar. Jag och Måns skrattade och hyssjade om vartannat.

Och visst håller filmen än idag. Det känns tydligt att det är hans första film. Den är som lillebror till kommande mer fullvuxna filmer. Reservoir dogs är opolerad och våldsam. Det skiner igenom att den är gjord av någon med en stor talang och många idéer. Till skillnad från både True romance och Pulp fiction är Reservoir dogs inte fylld till bredden av kända skådespelare. Men vi får ändå se Steve Buscemi, Tim Roth och Harvey Keitel i högform. Michael Madsen är som en karikatyr på sig själv. Tänk hur en så ikonisk rolltolkning kan förvrängas av popkulturen över åren. Chris Penn är också ett känt namn. Jag har aldrig varit fult övertygad av honom. Han har dock varit med fler toppformen som True romance, Short cuts och Pale rider.



Om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte filmen var lika spännande som jag kom ihåg den. Istället fann jag mig sitta och imponeras av Tarantinos regi och allmänna handlag. Fotot ser simpelt ut, nästan som en hemmavideo. Jag tror inte att budgeten var hög. Våldet är oväntat nedtonat. Förutom den blodpöl Mr Orange ligger i och Madsens behandling av den kidnappade polisen får man inte se speciellt mycket. Det mesta av det hemska sker utanför bild och det funkar lika bra det. Filmen upplevs som väldigt våldsam ändå. Pojkarna lever i en annan tid än när jag växte upp och jag tror att barn av denna tid är mer luttrade än vad vi var, men de uppfattade filmen som mycket våldsam i vilket fall. Allt ligger i hur en historia berättas. Våldsamheten i en film ska kanske inte endast mätas i antal sekunder med våldsamheter och blod? Svenska Censurbyrån RIP.

Jag tycker den håller men den levde ändock inte upp till minnena om filmen som genom årens lopp vuxit och förädlats med guldkant i nostalgin skimmer.

Jag ger Reservoir dogs fyra mullvaden av fem möjliga.

Betyg: 4/5