Asps... Very dangerous. You go first.
Det var en sommardag 1981 då jag som vanligt var nere på stranden och meckade med segelbåten som den något äldre Per kom nedför backen och började berätta om den nya filmen han sett. "Den är helt otroligt bra fast den har ett töntigt namn, bry er inte om namnet", sa han. Filmen var "Jakten på den försvunna jakten".
Originaltiteln är inte like fåning kanske, "Raiders of the lost ark", filmen som cementerade Harrison Ford som en av de stora äventyrsfilmshjältarna. När jag såg filmen häromveckan var jag nyfiken på hur den skulle stå sig. Hur har den åldrats, och går det att se den utan att drabbas av nostalgifrossa?
Svaret på den andra frågan är att det går inte att se filmnen utan en ständigt närvarande nostalgisk känsla. Det behöver inte vara ett dåligt tecken men eftersom filmen inte är helt fräsch blir det en blandad känsla. Om filmen skulle kommit ut i år skulle den givetvis inte röna lika stora framgångar som på 80-talet. Den är lite fånig i vissa delar, och inte så lite "orealistisk". När Indy gömmer sig på u-båten är en klassiker bland lata lösningar av manusförfattare. Generellt sett är humorn lite åt det farsartade hållet, vilket inte brukar innebära lång hållbarhet.
Men filmen har kvar mycket av den charm som gjorde den så populär. Inledningsscenen med Indy i indiangrottan är en av filmhistoriens bästa intron, till en film och en serie filmer, och samspelet mellan Indy och Marion håller än idag. Dessutom måste man ju gilla skurken i filmen, den onde nazisten Major Arnold Toht. I övrigt är persongalleriet ganska vekt. Att en av filmens mest ikoniska scener kom till på grund av att filmteamet hade ont om tid är en lustig liten trivia. Det är scenen där Indy skjuter den svärdviftande skurken på marknaden. I manus var det planerat en stor fajt, men de låg efter med inspelningen och Harrison Ford föreslog att Indy skulle bruka pistolen. Kul.
Hur ska man då betygsätta denna film, idag? Som femtonåring skulle jag ge den en solklar femma, men nu ger jag "Raiders of the lost ark" tre mycket stabila guldstatyetter av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Svårt det där med nostalgi men jag tycker nog att den håller än idag. Det verkade ha roligt när filmen gjordes och det smittar av sig.
SvaraRaderaÅhå, jag har hört att Ford var krasslig och därför inte skulle ha orkat ta sig igenom den avancerade svärdskoreografi som var planerad. Men visst är den en klassiker, både med och utan nostalgi.
SvaraRaderaSofia: Aha, den händelsen har redan blivit en legend! Som alla legender utvecklas de och får ett eget liv. Jag hörde det från en kompis, men jag har ingen aning om han hade koll egentligen.
SvaraRaderaJag tror jag såg min version i någon dokumentär, så det borde ju ha någon slags bäring. Kanske. Apropås vekt persongalleri förresten, jag är rätt förtjust i Salah även om man nu kan ifrågasätta varför karaktären måste spelas av en britt. Eller dvärg/ent om man nu föredrar det...
SvaraRaderaSofia: dokumentär slår "kompis sa..."
SvaraRadera