Shinypodden Special är tillbaka. Niklas och Henke har gjort en djupdykning i det fantastiska musikåret 1983. En tidsresa 40 år tillbaka i tiden. Musik är härligt.
Lyssna på vårt samtal där vi snackar om våra tio favoritalbum och en massa mer.
Avsnittet kan också fungera som en introtävling för lyssnarna!
Vilka album gillade vi allra mest? Lyssna ända till slutet så får ni veta.
Kommentera gärna våra val nedan.
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
No Hard Feelings är en bitvis mycket rolig barnförbjuden romantisk komedi. Filmen innehåller både ett lustfyllt smutsigt språk och full framsidesnakenhet. Lite överraskande faktiskt om jag ska vara ärlig.
Pitchen kan ha varit en romantisk komedi där det är kvinnan och inte mannen som är äldre, som skyr relationer som pesten, som drar så fort den andre säger "I love you" och som knullar runt som en besatt.
Här är det Jennifer Lawrence i rollen som hunken Maddie. Lawrence bjuder på sig själv och är mycket rolig under filmens första hälft, innan det ska bli lite mer känslosamt och ömt. Hennes mycket yngre "offer" Percy spelas av den musikaliskt begåvade Andrew Barth Feldman.
Handlingen sätter upp det mesta av det roliga. Percy är en intelligent men blyg tonåring som snart ska dra till college, närmare bestämt det prestigefyllda Princeton. Hans föräldrar Allison och Laird är beredda att gå långt för att "ge" sin son lite livserfarenhet innan han åker iväg till college med vilda fester och annat farligt.
Föräldrarna är mycket lustiga. Laura Benanti och framför allt Matthew Broderick briljerar som överbeskyddande så kallade "helicopter parents".
Mycket roligt i partier och en underbar film att se direkt efter den tråkiga Asteroid City (se förra veckans revy). Denna film blev ett snäpp bättre av det.
Betyg: 3/5
The Whale är en av förra årets bästa filmer. Brendan Fraser gör något av en bejublad återkomst till "the limelight". Han spelar en groteskt överviktig lärare som leder sina undervisning via datorn från hemmet. Han jobbar remote permanent. Sanningen är att han aldrig lämnar sin lägenhet.
Fraser är otrolig i denna film. Hans skådespeleri sker via ögonen, rösten och hans fina själ som lyser igenom den gigantiska ”fat suit” han bär på. Den döljer allt annat av hans kroppsliga skådespeleri.
Filmen är ett psykologiskt drama om en man som sörjer och om vad han gör mot sig själv. Begreppet att tröstäta får nya dimensioner i denna film.
En stor del av filmen behandlar hur Charlie bemöter och behandlas av sin tonårsdotter Ellie. Hon bär på en stor ilska över pappans illojalitet mot henne. Charlie har dock en god vän i sjuksköterskan Liz som i princip håller honom vid liv.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad filmens budskap kan vara, men jag upplever den som djupt mänsklig helt enkelt. Skådespeleriet av Brendan Fraser och Hong Chau är bländande och de gör tillsammans att filmen inte känns så tung som den på pappret verkar vara. Filmen blir snarast en hyllning till livet trots dess svåra ämnen.
Sadie Sink som Ellie är helt ok, men hon är inte en av mina favoritskådespelerskor. Men hon spelar arg och elak tonåring bra i vilket fall.
Det kan kännas utmanande att ta sig an en film som denna, men för de som besitter modet finns en guldklimp här att finna.
Betyg: 4/5
Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.
Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.
Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...
Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.
Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.
Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?
För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?
Betyg: 2/5
Detta är en av förra årets bästa filmer som inte är så lätt att skriva om men som är bra när man ser den och ännu bättre under efterbehandlingen när filmens handling sjunker in hos åskådaren.
Sophie är en ung vuxen som tittar på hemmafilmer från när hon och pappa Callum var på semester i Turkiet. Sophie var elva år och pappan skulle snart fylla 31. Filmen är en kontemplativ betraktelse om uppväxt, relationen till föräldrar, psykisk sjukdom och depression.
Den vuxna Sophie förstår saker om sin pappa som elvaåringen inte kunde eller borde förstå. Kameran växlar mellan nutiden med Sophie som tittar på videobanden och scener från semestern många år tidigare, dels som en fluga på väggen, dels när vi åskådare ser vad kameran filmar. Klippningen av filmen är fantastisk och något av en nyckel till att filmen är så bra. Det känns som att man glider in och ut ur Callums och Sophies världar. Vi ser händelserna från bådas och ingenderas perspektiv.
Filmen är lika lättsedd som komplex. Den är hela tiden intressant men det händer inte mycket. Däremot ruvar en dov och hotande känsla av mörker över hela historien. Till och med när Callum och Sophie har de allra mest ömma stunder tillsammans känns det som att dödsavgrunden är där just utanför bilden.
Detta mina vänner är ett av de mest tydliga fallen med en film som växer när du efterbehandlar filmen, när vad som hände i filmen till slut, äntligen, går upp för dig. Just under titten fann jag den bra men inte så djup. Men efter titten har den vuxit och vuxit. Den är bitterljuv på många sätt och så sorglig att det nästan gör ont att tänka på den.
Paul Mescal som Callum och Frankie Corinthians som elvaåriga Sophie är båda lysande i sina roller. En riktig skådespelarnas film.
Betyg: 4/5
Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.
Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.
Filmen Oppenheimer visade oss hur mycket kraft det finns i atomer. Efter den lyckade filmen kändes det som att det var dags att ta mig an tv-serien Chernobyl som är regisserad av vår egen Johan Renck. Serien var mycket omtalad när den kom ut men det blev aldrig av att se den för mig förrän nu. Den har legat och givit mig dåligt samvete länge nog nu kände jag.
Chernobylkatastrofen är historiens största kärnkraftsolycka och jag var mycket nyfiken inför titten vilken inriktning serien skulle ha. Nu visade det sig att de valt att vara tämligen neutrala och gå in för att visa vad som hände ner till en så detaljrik nivå som de kunde. Det var ett bra val.
Serien är mycket välgjord där världsbygge och tidskänslan från Sovjetunionen under åttiotalet tas fram på ett fantastiskt sätt. Skådespeleriet med Jared Harris, Stellan Skarsgård och Emily Watson i spetsen är överlag mycket starkt.
Det är horribla scener från hur de gravt strålskadade brandmännen och personalen från kärnkraftverket led och dog av skadorna. Det är likaledes horribla scener från statsapparaten som ljuger, mörkar och skriver om sanningen för sitt eget bästa. Vad som är mest illa är lite svårt att ta in.
Riskerna med kärnkraften finns där, men om de kan bemästras är det ett effektivt alternativ. Lång diskussion om för och nackdelar med kärnkraften kontra andra alternativ får föras utanför denna blogg, men jag tillåter mig fundera lite på vad serien säger i frågan...
Serien kan givetvis tas som ett exempel varför kärnkraft inte ska användas, men det är minst lika mycket ett exempel på hur många saker som måste vanskötas och hur många mänskliga felbeslut som måste tas för att katastrofen skulle ske. Och dessutom hade de med en station att göra som var feldesignad och som inte hade inbyggda säkerhetssystem som de nämner i slutet av serien. På grund av snålhet hade Partiet valt bort säkerhetssystem som kapitalisterna i Väst hade investerat i.
Överlag en bister men mycket välgjord serie som är extra kul med tanke på svensk regissör och en svensk skådespelare i huvudroll.
Betyg: 3/5
Detta är en allmänt hyllad, ja till och med hysteriskt hyllad film av Martin McDounagh. Jag finner mig smått tveksam till reaktionerna för detta är inte en jättebra film. Den är fint förpackad och den kan verka vara bra, men är den verkligen det...?
Efter McDonaughs senaste film Four Billboards Outside Ebbing, Missouri var förväntningarna höga inför den nya filmen. Den omskrivs som en dramakomedi och just filmens komiska inslag lyfts ofta som dess styrka. Jag fann den inte en gnutta rolig eller komisk, inte ens fyndig under ytan. Istället fann jag filmen beklämmande och lågintensivt sorglig.
Filmen handlar om två korkade män. En svagbegåvad men vänlig man som varken förstår vad som händer runt honom eller vad hans handlingar betyder. Den andra envis långt över gränsen till det absurda som håller fast vid en fix idé några rundor för långt. Filmen är en allegori över kriget mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Som sådan är filmen stark, men som film är den tråkig och med tanke på filmens hyllningar mest frustrerande för mig.
Jag såg filmen hemma i filmrummet och häpnar när jag hör att publiken på filmfestivalen kiknade av skratt. Masspsykos? Publiken slog sig tydligen på knäna över hur roligt det var med den korkade Pádraic och den absurde Colm. Låt oss konstatera att detta är ett fall då filmens humor går mig över huvudet.
Vid sidan av Pádraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson) har vi en yngling som är ännu mer korkad, Dominic (Barry Keoghan). Lider ön av grav inavel kanske? Ger regissör McDounagh en känga åt de stridande parterna i Nordirland, att de är ett gäng inavlade idioter?
Siobhán (Kerry Condon) är den enda karaktären jag tyckte var rimlig. Hon tog sitt pick och pack och lämnade ön. Bra för henne.
Vad hade då den gamla häxan i svart för roll? The banshee? Något om döden får man anta. Hon översåg deras relation, hur den steg för steg dödades genom den ena oåterkalleliga handlingen efter den andra. Två gamla vänner som för alltid blir fiender. Precis som...
Nja, jag finner det inte roligt. Slå sig på knäna av skratt? Nej.
Betyg: 2/5
