Do the Right Thing (1989)

"Today's weather hot."

Detta kan mycket väl vara en sådan där film som jag såg försent helt enkelt. Spike Lees Do the right thing är en film som länge legat på min skämslista över klassikers som jag ännu inte sett. Men nu när den dök upp i Måns undervisning var det dags för mig att dra av det plåstret. Filmen är med på ett otal bästa-listor inklusive Sight&Sound "best films of all time" så jag hade väldigt höga förväntningar när jag slog mig ner med en sherry i handen för att avnjuta detta drama om rasmotsättningar i Brooklyn en osedvanligt varm söndag någon gång i slutet av åttiotalet.

Tyvärr möttes jag av en hysterisk film, filmad och klippt som en MTV-video med en cast som skrek sig igenom filmen. Karaktärerna framför kameran rör sig konstant och vid sidan av Spike Lees Mookie lär vi knappt känna en enda karaktär under hela filmen. Istället ser vi den ena stereotypen efter den andre passera revy. Skrikandes.

Nykomlingen Rosie Perez skriker mest av alla. Tyvärr visar det sig att hon behandlades allt annat än ok av regissören Lee vilket minskar min kritik emot henne insats. Den kändes oharmonisk och det Måns berättade om "behind the scenes" om övergrepp under inspelningen kan mycket väl förklara varför det blev så.

Spike Lee gör mestadels "viktig" film med tydliga politiska budskap och denna hamnar tydligt i det facket. Filmen presenterar mer en situation, ett problem, än en komplett historia. Han går inte in på djupet eller kommer nära karaktärerna och deras liv. Alla har komplexa bakgrunder som leder dem fram till vad de är när filmen utspelas men Lee verkar inte bry sig speciellt mycket. Istället får vi förenklade stereotyper som spelar ut sina roller som marionettdockor som ska fylla manusets behov. Tyvärr känns hela filmen så tillrättalagd för dess budskap att jag tappar intresset. Inte för att budskapet är fel eller oviktigt. Men om jag vill veta mer om sådan kollar jag på nyheterna eller läser om problematiken. Filmen känns också mycket amerikansk, som många av Lees filmer gör, och det är ok men jag blir inte lika engagerad som när jag får en köttig karaktärsstudie serverad. Tror till och med att denna films budskap passar bättre som dokumentär.

Filmen är dock bra gjort på många sätt. Den har en "look and feel" som är omistlig. Varma röda färger och skrikande folk på gatan. Under filmtitten kändes det som att hela filmen var inspelad på en "film stage" i LA, men jag ser i efterhand att det mesta filmades "on location" i Brooklyn. 

Favoritfigurerna var Samuel L Jacksons radio DJ Love Daddy och den gamle Da Mayor förträffligt spelad av Ossie Davis. 

Om man ska se en film om en varm dag i NYC föreslår jag Sidney Lumets Dog day afternoon med Al Pacino och den bäste John Cazale...

Betyg: 2/5

Jag och Måns diskuterar filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här.

Shinypodden Filmskolan: Do the right thing

 

Vi har äntligen kommit fram till det berömda tredje avsnittet och denna vecka pratar vi om två filmer. Först ut är Jane Campions The Piano från 1993. Jag såg den när den gick på bio och tyckte at det räckte så. Måns står för detaljerna och han kan påminna om hur många fingrar som klipptes av. Samtalet handlar om valet mellan två våldtäktsmän, huruvida filmen är en feministisk film och om slutet är bra eller ej.

Veckans andra film är en klassiker, Spike Less Do the right thing. Detta är en film som ofta dyker upp på listor över de bästa filmerna någonsin och det var också en "blind spot" hos mig. Nu fick jag äntligen tummen ur rumpan och tog mig an den. Måns var lyrisk men jag föll inte pladask efter första titten. Vi pratar om huruvida den är våldsbejakande eller inte och jag listar några filmer som jag påmindes om under titten.

Prenumerera på Shinypodden eller lyssna på avsnittet här.

The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)

Detta är en kul film, en bagatell javisst, men den var underhållande och sådant gillar jag. Nicolas Cage spelar sig själv. Han är en skådespelare på dekis som letar efter en film som kan leda till hans stora comeback. Plötsligt får han ett jobberbjudande från Europa. Han flyger iväg till Mallorca och möter där Javi (Pedro Pascal) som är ett fan och som vill göra film med Nick. Med sig på resan har Nicolas sitt alter ego Nicky Cage, en elakare och mer synisk version av sig själv. Givetvis är inte allt som det verkar och Nicolas och Javi tas ut på dråpliga äventyr.

Detta är humor, meta och hjärtliga blinkningar till snart varenda hörn och vrå av Cages långa karriär. Desto fler av hans filmer du sett desto mer belönad kommer du bli. Jag satt och njöt mest hela tiden. Filmen lever på sin humor och kvickhet. Det är nostalgi från en resa genom Cages filmhistoria, men filmen lever lika mycket på personkemin mellan Cage och Pedro Pascal. De har en skön vajb dem emellan. Ibland blir de roligt så att jag skratta rakt ut men oftast sitter jag och ler njutningsfullt.

Jag såg filmen i filmrummet tillsammans med Måns och det adderade helt klart till myset. Detta är en film som man med fördel kan se med vänner. Det är kul att hjälpas åt att fånga referenser till Cages filmografi och det är sannerligen inte en film som man måste sitta helt tyst för att inte störa grannen. En skön film helt enkelt. 

Betyg: 3/5

Bonnie and Clyde (1967)

Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.

Sameblod (2016)

Sameblod var en svensk snackis 2016 men jag missade att se den då. Eller jag valde inte att gå och se den på bio i vilket fall. Men nu dök den upp bland filmerna under introduktionsdelen av filmstudierna som Måns går och därmed var det dags.

Filmen är mycket bra gjord och jag blev glatt överraskad att dialogen och skådespelarnas framförande av den kändes naturlig och inte som om det stel dialog från teatervärlden, ett problem som ibland hemsöker svenska filmer. 

Men min upplevelse av filmen blev ändå något enahanda. Den är fylld av misär, förnedring, rasism, äcklig rasbiologi från Uppsala och hjärtesorg. Jag led mig igenom filmen. Men den är stark! Stark film, stark budskap. Tyvärr blev det dock enformigt, lite för mycket "one note". Jag hade önskat att vi fått en strimma hopp eller någon annan vinkel som balanserade upp filmen. Det är svårt att sätta fingret på vad det kunde varit men jag känner saknaden i vilket fall.

Både filmens "bookends" och huvudstory från 30-talet var hjärtskärande. Elle-Marjas farväl till sin döda syster var extra tungt och hennes ångest över hennes livsval var genomträngande. Men också hela filmen däremellan var en tuff sittning. Den unga Elle-Marjas livsöde vilket grundade sig i ett samhälle som inte behandlade henne likvärdigt, inte gav henne chanser till att leva det liv hon kunde. Tyvärr var också hennes egen familj del av problemet. De förväntade sig att hon skulle följa traditionerna och inte söka akademisk utbildning. Deras brott var en sträv illojalitet mot henne. 

Filmens hemskaste scen var inte den vidriga och förnedrande scenen när hon var tvungen att klä av sig naken och fotograferas utan det var scenen när hon så stolt frågade de svinaktiga tonåringarna i grannskolan om de skulle få besök från Uppsala också. Hon var stolt och uppspelt inför besöket. Amanda Kernell sätter upp sekvensen mycket effektivt och får exakt den känslomässiga reaktion som söktes. Hennes belysning av missförhållande är effektiv, men den är också enkel och utan fördjupning. Jag inbillar mig ibland att en lite mer komplex beskrivning av ett missförhållande kan få en än större effekt. Ibland är kanske behovet att framföra ett viktigt budskap för starkt och budskapet kan bli förenklat för att alla ska förstå. Alla måste förstå! 

Skådespelarna var överlag bra med extra plus till Maj-Doris Rimpi i huvudrollen.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden Filmskolan då jag och Måns pratar ingående om filmen.

Der Himmel über Berlin (1987)

Himmel över Berlin är Wim Wenders lyriska hyllning till mänskligheten och humanismen. Inspelad i Västberlin några få år före muren föll vilket sätter tonen i filmen. 

Vi får följa de två änglarna Damiel och Cassiel som vakar och beskådar människorna. De har befunnit sig på platsen sedan långt innan människor dök upp på Jorden. Damiel är less på att vara ängel och vill bli människa. Han vill få vet hur det är att hålla ett äpple i handen.

Filmen inleds i svartvitt och går över till färgfilm först när vi får se sekvenser ur människors perspektiv. Änglarna lever ett svartvitt liv, ett fattigare liv som om i två dimensioner. Människorna med alla våra svagheter, misär, ondska men också skönhet, musik och mänsklighet lever det fullare livet, i färg och i fyra dimensioner. Priset vi betalar är i tid, vår tid här på jorden är ändlig. Men det är också tydligt för mig att bilderna i svartvitt är renare och vackrare, när filmen går över till färg ser det skitigare och slabbigare ut. Människan.

Detta är en fin och artistisk film. Den inbjuder till kontemplation. Wenders klipper in dokumentära bilder från elände och misär ur mänsklighetens historia. Det är svårt att inte se det andra världsrikets fasor och det efterföljande kalla kriget i filmen.

Filmen har dock oemotståndligt vackra sidor också. Damiel vakar över Marion, den franska trapetsartisten på en sunkig cirkus. Kärlekshistorien dem emellan är ljuvlig. Musiken har också en framträdande roll. Marion och hennes kollegor festar till musik i en härlig scen. Än mer inbjuden blir jag när vi får se Nick Cave & the Bad Seeds live på scen. Filmen spelades in några få år efter han släppt sin första platta. Filmen kommer till liv under den sista akten.

Inledningen är tämligen långsam och utdragen. Den kan närmast beskrivas som seg och jag hade ärligt talat svårt att hålla mig vaken under vissa partier när änglarna dök ner i den ena filosofiska funderingen efter den andra. Absurt nog klockar inledningen in på 90 minuter. Sedan blir Damiel människa och allt händer på en gång. Det är givetvis ett sätt för Wenders att beskriva hur länge änglarna utfört sitt kall, men det kräver att publiken verkligen är på tårna för att hänga med så långt in i filmen.

Filmen är härligt nog inte tom på humor, den krydda som ofta höjer en film inte minst inom dramagenren. Hör har vi Peter Falk som spelar sig själv på ett skådespelarjobb i Berlin. Han är en föregångare till Bill Murrays karaktär i Sofia Coppolas Lost in translation. Falk är helt underbar i denna roll och bjuder till och med på en liten tvist i slutet som jag låter de av er som inte sett filmen än upptäcka själva.

Betyg: 4/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Fimskolan, lyssna här.

Filmen heter Wings of desire på engelska.

Shinypodden Filmskolan: Himmel över Berlin

I det andra avsnittet av Filmskolan snackar vi om Wim Wenders Himmel över Berlin, Amanda Karnells Sameblod och Arthur Penns Bonnie and Clyde.

Kommentera gärna avsnittet nedan. Hette ängeln verkligen Otto eller var det inte skådespelaren egentligen? Något annat vi missade eller fick fel?

Prenumerera på Shinypodden eller lyssna på avsnittet på Spotify eller här. 

Decision to Leave (2022)

DECISION TO LEAVE

Konsten att göra en kärleksfilm utan dialogen "I love you". Park Chan-woos nya film Decision to leave är en lågmäld och långsamt berättad polisthriller. Den är långt från hans utstuderat våldsamma filmer likt genombrottsfilmen Oldboy från 2003.

Filmen följer den milde och moraliske polisen Hae-joon (Park Hae-il) som blir hopplöst förälskad i Seo-rae (Tang Wei), änkan till ett mordoffer som han utreder. Hon blir snart en av de mest misstänkta mördarna i utredningen.

Filmen är snyggt filmad och den tar sin tid att mödosamt ta sig fram till det fruktansvärda slutet. Jag var mer eller mindre förvirrad över handlingen hela filmen igenom. Den hoppar i tiden och gör allt för att hålla oss åskådare okunniga om vad som egentligen hänt och hur. Men trots detta pusseldeckarupplägg är mordens lösningar mer eller mindre oväsentliga. Detta är i första hand en djup kärleksfilm förklädd till en Martin Beck-deckare.

Jag gillade stämningen i filmen och saknade inte det extrema våldet speciellt mycket. Ibland funkar det bra men i en tät thriller som denna var det mer spännande att följa hur relationen mellan våra två huvudpersoner utvecklades på det mentala planet. Det var som en fajt dem emellan där jag varken förstod vilka stakes som låg i potten eller vilka verktyg de använde sig av. En hel del av filmens behållning kom till mig när jag tänker på filmen i efterhand.

Nu några ord om slutsekvensen...

Men först en varningens ord, spoilers ahead. WARNING! SPOILERS!

Båda två älskade varandra men det var omöjligt för dem att bli ett par. Hae-joon visade sin kärlek på ett entydigt sätt i sitt handlande. Hur Seo-rae visade det blev mer isande. Hon ville att hon skulle bli ett av hans olösta fall, aldrig glömd, för alltid sitta på hans vägg med foton på de olösta fallen...

Hae-joon kompromissar med allt han är som polis när han låter Seo-rae gå fri från mordet på hennes första make. Han gör våld på sina principer och hon vet att det var lika tydligt som att säga "I love you". Han ber henne att kasta den fördömda telefonen i havet så att den aldrig kan hittas igen. Hon gjorde inte det men efter det andra mordet gjorde hon det med sig själv istället. I en av filmårets mest ruskiga sekvenser låter hon sig själv begravas levande i sanden under havsytan. Som han hade instruerat henne... Hon försvann i havet för att aldrig bli återfunnen, Hae-joon kommer aldrig få veta vad som hände med henne. Starkt. Mörkt.

Betyg: 4/5

In the Mood for Love (2000)

In the mood for love var en film som länge stått i min hylla och längtat efter att bli sedd. Och nu när systersonen Måns startat läsa filmvetenskap och filmen var med bland filmerna de ser under introduktionsavsnittet var det så dags för mig att ta mig an filmen. Efter titten pratade vi om filmen i första avsnittet av Shinypodden Filmskolan.

Jag hade höga förväntningar på denna film, en film som ofta kommer högt upp i listor över de bästa genom tiderna. Men tyvärr blev jag inte så indragen eller engagerad i den bitterljuva kärlekshistorien som jag hoppats. Det kan ha att göra med oket av höga förväntningar, vem vet. Däremot tror jag inte att detta är en film som "sågs för sent", nej den är mer eller mindre tidlös så den ska kunna ses när som helst. 

Det är snarare Wong Kar-wais stil som håller mig på avstånd. Det är väldigt mycket stil över innehåll upplever jag. Jag som åskådare blir inte inbjuden i parets liv, vi förblir åskådare på avstånd. Vi ser de två huvudkaraktärerna lika mycket bakifrån eller på avstånd som att kameran bjuder in oss in i deras personliga sfärer. 

Skådespelerier är ypperligt med en otroligt vacker Maggie Cheung som Mrs Chan och en likaledes "dashing" Tony Leung som Mr Chow. Jag kan inte annat än jämför med en av mina absoluta favoritfilmer Brief encounter. Filmerna har mer eller mindre samma story, det handlar om oförlöst omöjlig kärlek, längtan, meningen med livet och platonisk kärlek. Men där In the mood for love håller oss som iakttar paret på en armlängds avstånd bjuds vi in till det innerst i Brief encounter. För mig var det i alla fall en enorm skillnad i filmupplevelse. 

Klippningen i In the mood for love var också ivrig, ibland över gränsen till för hetsig. Självklart ett artistiskt val som jag inte är god nog att bedöma rent filmtekniskt, men det tog mig ut ur filmupplevelsen som en distraktion av det slaget ibland gör. Det kommer inte på plussidan i slutsummeringen.

Intressant nog visar båda filmerna upp mästarklass i filmfoto. David Leans fyrtiotalsfilm är filmande i bländande vackert svartvitt foto, medan Wong Kar-Wais film är som en orgasm av starka färger som starkt påminner mig om David Lynchs filmer. Jag älskar båda filmernas foto och de bevisar att det är helt andra saker än valet mellan färg och svartvitt som avgör om en film är snygg eller ej. Den frågan är helt klart icke svartvit!

Ok, så jag blev inte "blown away" av In the mood for love. Istället lämnas jag att drömma om att Brief encounter dyker upp under filmstudierna senare i vår. Men vem vet?

Betyg: 3/5

Måns och jag pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan, lyssna här eller prenumerera på podden!

I lifvets vår (1912)

Denna svenska stumfilm ingick i Måns introduktionskurs på filmstudierna. Han och hans studiekompisar fick se filmen med livemusik framförd av en pianist. Som vi hörde Måns berätta i podden blev den en fantastisk filmupplevelse. Jag har själv hänförts av Victor Sjöströms The Scarlet Letter på Cinemateket där nyskriven musik framfördes live i salen, en mäktig upplevelse.

Men nu när jag såg I lifvets vår via youtube var det i en helt tyst version. Det blev en ny upplevelse och tyvärr inte en positiv sådan. Det var bisarrt svårt att hänga med och fokusera på filmen då den var helt tyst. Till slut satte jag på The Cures Disintegration på cd-spelaren när jag såg klart filmen. Det gick lite lättare med bakgrundsmusiken...

Det positiva är att detta är den tills nu äldsta spelfilm jag sett vilket var spännande i sig. Filmen var dock inte speciellt bra. Det är som en teater i tre akter med några få scener filmade utomhus. Kul att se gamla bilder från Stockholm. Jag tror att jag såg slottet skymta förbi i bakgrunden någon gång.

Handlingen är utmanande då den har inslag av incest som dessutom passerar helt okommenterat, dvs det verkar inte varit där för att problematiseras, det bara finns där. Det var väl andra tider då, drygt 110 år sedan. Filmens huvudperson är den vackra operasångerskan Gerda som återvänder till sin hemstad Stockholm och firar triumfer. Detta är filmens tredje akt. Vi får först följa henne som ung, cirka 7-8 år, då hennes mor dör i sjukdom och hennes biologiska pappa inte vill ha henne och hon hamnar i klorna på en elak kvinna som tvingar lilla Gerda ut på Stockholms gator för att tigga. Handlingen får en att tänka på Oliver Twist.

Under andra akten följer vi Gerda tio år senare då hon bor hos en vänlig dam och hennes son som är tio år äldre än Gerda ungefär. Denna del handlar om en falsk uppvaktare som Gerda nästan gifter sig med innan hon flyr förtvivlad över fästmannens otrohet.  

Till sist sluts cirkeln när Gerda återvänt till Stockholm ytterligare tio år senare. Hennes biologiska far känner inte igen henne och vill uppvakta henne. Ouch. Däremot känner hennes styvbror igen henne och han vill gifta sig med henne vilket också blir det lyckliga slutet.

Som sagt, filmens handling är svårförstådd. Jag väljer att se den som den vore en saga från det antika Grekland.

Filmen är helt ok för sin ålder men absolut inte mer. Egentligen var den ganska långtråkig och det hela hjälptes inte av att textkorten mellan scenerna var långa och förklarande och svåra att tyda. Versionen på youtube var textad på engelska vilket behövdes.

En intressant trivia om filmen är att alla de tre skådespelarna i de manliga huvudrollerna senare kom att bli kända regissörer. Vi såg Victor Sjöström som styvbrodern, Georg af Klercker som den biologiske pappan och Mauritz Stiller som den otrogne fästmannen.

Betyg: 2/5

Lyssna på mitt och Måns snack om denna film i Shinypodden.