Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.
I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.
1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."
Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.
Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier!
Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!
Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne. Alexs resa var i kontrast horribel och hon dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den.
Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilket var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!
Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.
De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.
Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet.
Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her.
Alex (1923): Took you long enough.
Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.
Betyg: 2/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar