Paterson (2016)

Paterson är Jim Jarmusch senaste film och detta är en typisk Jim Jarmusch-film helt utan handling förutom livet självt. Vi får helt enkelt följa huvudpersonen Paterson (Adam Driver) i hans liv under exakt en vecka, a slize of life. Från kl 06:15 en måndag morgon till kl 06:15 nästa måndag morgon. Paterson kör busslinje nummer 23 i staden Paterson, New Jersey. Han bor i ett litet hus med sin sambo Laura (Golshifteh Farahani) och hennes morrande engelske bulldog Marvin.

Paterson är busschaufför om dagen och poet resten av tiden. Han skriver i sin hemliga anteckningsbok även när han får tid under dagen. Laura gillar svart och vitt, är en rackare på att baka muffins och drömmer om att bli countrysångerska. Marvin och Paterson gillar inte varandra.

Detta är creme de la creme av Jim Jarmusch. Filmen har egentligen ingen handling men jag sitter ändå fascinerat och betraktar Patersons liv. Det är intressant även om det är svårt att sätta fingret på vad som lockar. Patersons poesi är säregen. Hans liv tillsammans med Laura och hans nemesis Marvin är mysigt att följa. Varje gång Paterson och Laura ger varandra en kyss börjar killen i paret bredvid mig kyssa sin flickvän. Det är annars en lågmäld stämning i hela filmen och den är allt som oftast mycket lustig på det där torra sättet som Jarmusch ofta är.

Adam Driver är mycket bra i denna film, men är han inte alltid väldigt bra? Den spirituella Laura spelas av den iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani. Henne far är en känd regissör. Hon påminner mig om Emmanuelle Chriqui.

Bilden av Paterson i uniform och fullkomligt överöst av tapperhetsmedaljer lämnas helt okommenterad. Han påvisar en kvickhet till handling när så behövs men filmen igenom för övrigt är han oerhört behärskad. Hans älskade Laura är däremot en manisk kreativ virrhjärna. Det är svårt att förstå deras relation och vad hon egentligen gör, men det är en del av mysteriet. Varför den japanske poeten?

Flera biroller passerar förbi; den olycklige indiske arbetsledaren, barägaren Doc, den kärlekskranke Everett, hans ex-flickvän Marie, den lilla flickan som skrev poesi. Alla är intressanta och Paterson ger dem rum att blomstra. Några av de roligaste scenerna är när Paterson överhör sina bussresenärers konversationer. Varför alla tvillingar?

Jag gillade filmen skarpt. Den är en typisk filmfestivalfilm och för mig kommer den att hamna bland toppen av Jarmusch filmer. Jag ger Paterson fyra blåa tändstickor av fem möjliga.

Betyg: 4/5