Jag gillar Jim Jarmusch och denna film är en typisk Jarmusch-film. Det handlar om känsla, känsla, känsla.
Handlingen är sekundär, om ens det. Karaktärerna och känslan är det jag gillar. Tom Waits är helt underbar som Zack. John Lurie som Jack är bra men försvinner lite i Waits skugga. Till dessa två straighta karaktärer har vi filmens comic relief Bob spelad av den italienske älskvärde Roberto Benigni.
De tre hamnar i finkan. De två tuffingarna Jack och Zack för brott de inte begått och den sprallige och vänlige Bob för ett dråp han har begått! Mycket lustig set-up för resten av filmen.
Via en härlig sång om glass och ett prison break som vi helt slipper bevittna ser vi de tre hjältarna traska omkring i den amerikanska söderns träskmarker.
Filmens är kul och underhållande att se. Den känns också som att den har en hel del att säga och den kommunicerar mer med mitt undermedvetna och min mage än mitt intellekt och min hjärna. Sådana filmer är välkomna, de också.
Betyg: 3+/5
Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.
