The Falcon and the Winter Soldier - miniseries (2021)

 

Vad var det bästa med MCU's tv-serie The Falcon and The Winter Soldier egentligen? 

Det måste varit att mina förväntningar på kommande serier togs ner ett rejält steg (bra!), samt insikten att jag inte gillar all de släpper ut helt okritiskt (skönt!). Men tyvärr var detta den sämsta tv-seriesäsongen alla kategorier jag sett på mycket länge.

Till att börja med handlar den om två av de minst intressanta från Avengers-gänget. Jag hade hoppats att serien skulle visa varför de kunde vara intressanta men icke, men det blev snarare tvärt om. 

Efter att WandaVision gjort mig förundrad, nyfiken och eggad av leken med formen och stilen blev The Falcon and The Winter Soldier en stor besvikelse. Istället för nya former blev det en ointressant, torr, blasé smörja där Feige och ekonomerna försöker tjäna pengar på de viktiga frågor som behandlas i samhället i vår samtid. Men de gjorde inte frågorna rättvisa genom att erbjuda något nytt, varken i format eller innehåll. 

Actioninnehållet var uselt mestadels. De flesta scener var dåligt genomförda där scenerna kändes mer kaosartade än snyggt filmade bad ass action. Orimligheter som att Sam Wilson slogs mot super soldiers som om han vore lika stark. Hur funkade det egentligen? Kontinuitetsproblem med vad skölden gör och inte gör. Skulle inte den absorbera all kraft som trycks in i den och "ge tillbaka"? Verkar funka olika i denna serie jämfört med filmerna i alla fall. Hur funkade det egentligen? 

En massa frågor om oväsentligheter rumlar runt i mitt huvud istället för att serien drar in mig i världen som spelas upp.

Men sämst av allt var ändå handlingen. Den ytterst trista och menlösa skurken Karlis syften och motiv var så grumliga att alla försök att skapa en dynamisk och komplex situation där Sam både besegrar och sympatiserar med henne blev till pannkaka. Vet inte om man ska skratta eller gråta men i efterbehandling om serien med ett annat fan visade det sig att vi hade uppfattat Karlis politiska mål helt olika. Det är uselt berättande, mina vänner. Sen fann jag Sams "fina" tal i sista avsnittet vara så smärtsamt övertydligt och patetiskt att skämskudden kom fram.

Serien var överhopad med ointressanta karaktärer. Lustigt nog fann jag endast några biroller vagt roande. Helmut Zemo i Daniel Brühs skepnad var ganska festlig i sin stora vinterrock. Han påminde om en överdriven main villain från Bondvärlden och jag gillade Brühls överspel. 

Julia Louis-Dreyfus som Valentina Allegra de Fontaine spelade på samma sätt över och gav mig några leenden i alla fall. Mer av henne vill jag ha. 

John Walker, som spelas av Wyatt Russell, var inte en favorit egentligen, men hans karaktär gav i alla fall något tuggmotstånd. Det fanns något intressant i en karaktär som vill göra rätt, men som inte klarar av det. 

Slutgiltigen kändes Emily VanCamp först bara som en cameo för att roa fansen, men den lilla post credit scenen efter sista avsnittet öppnade upp för något spännande. Vad vet jag inte.

Och till slut kokade säsongen ner till att The Winter Soldier gick i terapi, och Sam Wilson våndades i fem avsnitt över att ta på sig ansvaret som Captain America. Tyvärr var det inte speciellt intressant att se honom vela fram och tillbaka.

Kan inte undgå att tänka på hur kort tid det tog för Tony Stark att bestämma sig att "bli" Iron Man...

Men så är ju Robert Downey Jr liiiite mer karismatisk än Anthony Mackie också, eller hur va? 

Fan, bra film det där. Första Iron Man! Dags att se om filmserien än?

Betyg: 1/5

MCU rewatch: Ant-Man (2015)

Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.

Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Captain America: The Winter Soldier (2014)

Detta var en film jag älskade redan när jag sett den för första gången och den har sannerligen inte tappat efter en omtitt. The Winter Soldier har en perfekt tonalitet för en superhjältefilm. Den är seriös i botten och har riktiga stakes med karaktärer som jag kan tro på och framför allt gilla. Samtidigt har den en lagom portion "glimten i ögat" som jag tycker är så viktigt i dessa i realiteten i orealistiska filmer.

Filmen kom ut mitt emellan första och andra Avengers-filmerna och man skulle mycket väl kunna kalla den för The Avengers 1.5. Självklart handlar den om Captain America, Steve Rogers, men vi får flera andra karaktärer som är kopplade till Avengers som Black Widow, Nick Fury, Falcon, Bucky, Agent Hill samt Peggy och Sharon Carter.



Strukturen påminner mycket om sjuttiotalets konspirationsteorithrillers vilket vi pratade om i Shinypodden. Det ger filmen en grundad känsla och bröderna Russo har på ett perfekt sätt blandat actionscener med långsamma karaktärsbyggande scener som är helt underbara. Jag gillar att vi får se Nick Fury mer än bara som ett figur som hoppar in i någon extrascen här och där. I denna film får vi se flertalet SHIELD-agenter in action som Maria Hill och Sharon Carter.

Filmens mest rörande scen är den mellan Steve och en gammal sängliggande Peggy Carter. Känslan av förlorad tid är stark i mig.

Som filmens titel antyder handlar filmen om The winter soldier. Steves barndomskompis Bucky har blivit hjärntvättad och "förbättrad" av ryssarna med Hydra någonstans i bakgrunden. Som skurk är Bucky lite mer komplex än hur det normalt sett är i filmer som denna. Allt är inte svart eller vitt och det är så mycket bättre så. Historien om Bucky tas upp igen i nästa Captain America-film och den är en av de mest intressanta i MCU.

Den allra bästa relationen är dock den mellan Steve och Natasha. I och för sig är MCU inte en filmserie där romantiska relationer får speciellt stort utrymme, men om jag fick önska mig ett par som skulle få varandra är det Cap och Widow. De har en underbar personkemi och passar väl ihop helt enkelt. I Ultron får vi se dem samarbeta igen och där återkopplas det en hel del till scener från denna film. Kontinuitet mellan filmerna i serien adderar till den sammanslagna känslan!



Ingen MCU-film med självaktning utan bombastiska actionscener! Ofta kan dessa scener vara lite tråkiga och risken att man zonar ut är stor. I denna film har de dock lyckats mycket väl. Först och främst är flera av scenerna lite mindre i ambition och skala, tänk actionscenerna när de är som bäst i Bourne-trilogin. Men framför allt undviker Russos en orgie av cgi och de klipper inte sönder scenerna heller.

Det finns många favoritactionscener i denna film vilka alla också är bland de bästa i hela MCU; Avengers attackerar lastfartyget, Fury jagad under svettig biljakt, Rumlows team försöker ta Cap i hissen, Cap och Widow mot Bucky på motorvägen samt när Hydra tar över SHIELD. Den avslutande scenen när Avengers attackerar helicarriers är dock bombastisk och överdimensionerad. Fajten mellan Cap och Bucky påminde mig dessutom lite om Mals fajt mot The Operative i slutet av Serenity, den i den senare filmen led dock inte lika mycket av att vara för uppsvälld.

Som helhet var filmen precis lika stark som jag mindes den, om inte starkare. Jag ger Captain America: The Winter Soldier en sådär fyra-fem Smithsonians av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Lyssna på Shinypodden när vi pratar om filmen i avsnittet James Buchanon "Bucky" Barnes.

Ant-Man (2015)

Det är klart man vill se alla filmer från Marvel Cinematic Universe och därmed var Ant-man ett givet val. Jag var inte jättepepp inför denna film, men den hade överraskat lite på bloggarna. Det verkade som att vissa gillade den mer än vad jag väntat mig. Men det som oroade mig mest var att den verkade vara en renodlad komedi.

Marvel-filmerna är ju inte alla helt lika i tonen. Några få är ganska torrt allvarliga och seriösa superhjältefilmer som till exempel den första om Captain America. De flesta Marvel-filmerna är lyckligtvis actionkomedier. En viktig sak att tänka på är dock att världen som beskrivs och dess karaktärer ändå tas på fullt allvar, mitt bland alla skämten. Exempel på dessa är Iron man- och The Avengers-filmerna. Sen har vi på senare tid fått filmer som är mer fokuserade på humor och galenskaper.

Först kom Guardians of the galaxy och nu då Ant-man. Av dessa två skämtfilmer som leker med publikens tålamod att acceptera töntiga och "orealistiska" koncept gillade jag Guardians klar mer. Visst är mycket i Marvels filmer orealistiskt om man jämför med vår verklighet. Det jag menar med "orealistiska" koncept  är inom Marvel universumets ramar och logiska lagar.

När inte ens skaparna bakom Ant-man tar sina karaktärer på allvar blir jag inte lika engagerad som jag kanske borde blivit. Paul Rudd var lite för klämkäck och obekymrad för att jag skulle ta hans karaktär på allvar. Och Evangeline Lilly var ännu sämre. Jag satt hela filmen och väntade på att hennes karaktär skulle ta av sig peruken i en stor reveal eftersom hon så uppenbart hade en peruk på sig. Men det hände aldrig, det var tydligen så de ville hon skulle se ut. Michael Douglas som brukar vara så stabil var ganska blek och den stora skurken (den skallige från House of cards S1) var inte det minsta karismatisk. När han försvann in i sin gula dräkt blev han helt ointressant.

Men ändå, det är något speciellt med denna värld som Marvel håller på att bygga på och det är svårt att inte bli åtminstone vagt underhållen. Den bästa scenen var typiskt nog den där den enda från The Avengers vi fick se i denna film dök upp. Och då var det till och med den minst intressante Avengern, Falcon. Att hans scen blev den bästa säger något om nivån på denna film jämfört med de övriga. Den andra scenen jag måste lyfta var givetvis när iPhonen började spela Plainsong från The Cure's album Disintegration. Mycket rolig scen. Suveränt album för övrigt också.

Jag ger Ant-man två små, små gubbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hurt Locker (2008)

Well, at least I'm in the right place, right?

The Hurt Locker, vinnare av 2009 års "oscars" för bästa film, bästa regi (för första gången till en kvinna - Kathryn Bigelow) samt bästa manus. Jag såg verkligen fram emot denna film. Och den är mycket, mycket bra. Inte en femma, inte än i alla fall. Vem vet den kanske kommer ligga och gro till sig... Filmen handlar om ett litet team med specialister som desarmerar bomber i Irak-kriget. Den är mestadels inspelad med en handhållen, ibland skakig, kamera. Du kommer rakt in i händelsernas centrum på ett nästan overkligt sätt. Det är gastkramande spännande ibland, och jag kände en fläkt av den maktlöshet som soldaterna måste känna när de är på väg ut på ännu ett uppdrag (med ganska stora chanser att klara sig med livet i behåll).
Skådespeleriet är genomgående mycket bra, speciellt huvudpersonen som spelas av Jeremy Renner, en blivande stjärna måntro? Dialogen är avskalad och känns tämligen realistisk, inte för att jag är en militärexpert, men ändå. Precis som i en av de bästa krigsfilmerna från de senaste åren, Ridley Scotts Black Hawk Down, förmedlar filmerna en stark närvarokänsla och därmed den höga anspänningen. Det känns helt enkelt verkligt. Vad som är så fantastiskt bra med The Hurt Locker är att filmmakarna inte alls skriver åskådarna på näsan. Väldigt mycket av viktiga sekvenser i filmen visas, istället för berättas med dialog, eller än värre - med "voice over". Kanske fick filmen alla dessa "oscars" just för att den inte behandlar publiken som idioter? Betyget blir en klockren fyra och jag kommer inte sänka det imorgon! En femma får den inte, då krävs något mer personligt anslag. Dessutom tror jag inte att The Hurt Locker är en film som kan/ska ses om och om igen. För den som undrar så är detta inte en "politisk" film som diskuterar om det är rätt eller fel för USA att vara i Irak, den handlar om en liten grupp individer, punkt slut. Däremot händer det saker, på båda sidor, som får en att tänka om man vill det...

Betyg 4/5