Haywire (2011)

Gina Carano är bad ass som superagenten i Steven Soderberghs agent- och actionthriller från 2011. Jag vet inte varför jag missade denna när den var ny för filmen var ju faktiskt riktigt bra. Caranos Mallory skulle ju kunnat bli något av en kvinnlig Bond. Men nej det verkar ju för galet, eller hur? En kvinna som Agent 007. :-)

Filmen är snyggt gjord och riktigt najs under hela speltiden. Det stora problemet som jag kan känna är att filmen bara visar en del av historien. Det finns en massa intressanta saker som hänt före filmen startade och en hel del spännande och avslutande action som händer  under och efter filmens slut. Det där med att börja mitt i en actionscen och sluta mitt i en annan scen kan vara bra, om det genomförs perfekt, men jag kände att det drog ner denna film lite. I just detta fall hade det kanske varit bättre med ett historia som hade en start och ett slut. Nu kändes det lite spekulativt, lite prettovarning på orsakerna till detta konstnärliga grepp. Jaja, det vi fick se var bra i alla fall.

Gina Carano är jättebra i huvudrollen och vi får se idel kända alfahannar och gamla silverryggar i birollerna. Channing Tatum som dansade och åmade sig igenom den förra filmen jag skrev om är med här igen. Dessutom ser vi Michael Fassbender, Michael Douglas, Antonio Banderas och så den lite veke och ständigt överskattade Ewan McGregor. En av de mest trivsamma stunderna var med Bill Paxton som Mallorys pappa. Paxton är fin.

Synd att inte Soderbergh följde upp denna film för jag hade nog gärna sett ytterligare ett äventyr med Mallory Kane. Nu blev denna film mycket underhållande för stunden men den lämnade inte några bestående intryck efter sig. Därmed blir det en stark trea!

Betyg: 3+/5

MCU rewatch: Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp knyter an till den övergripande handlingen i MCU extremt lite trots att det är den tredje sista filmen i Infinity-sagan. Det är väldigt trist tycker jag. Filmens höjdpunkt kommer i en "mid-credit scene" när Scott Lang åkt in i "the quantum realm" och Hope, Hank och Janet dödas av Thanos och vittrar till damm. Den scenen knyter ihop denna lilla komedi med den större sagan, men det är "too little, too late" om du frågar mig.

För övrigt är detta en komedi med fokus på familjerelationer och lite strössel av kärlek på toppen. Detta är "extremely minor" MCU i min bok. Om Spider-Man var "minor" måste ju detta bli "extremely minor". Spider-Man hade alla fall med Tony Stark i en någorlunda stor roll för tusan.

Filmen är ganska lustig i partier, men jag överraskades inte av filmens tonalitet lika mycket som vid första titten. Nyhetens behag har falnat lite och filmen växte inte som jag (såklart) hade hoppats. Filmens action kändes snarare lite mindre intressanta till och med. Kvar står de komiska kvaliteterna och en bra villain i Ghost. Om hon nu ens är en villain. Hon känns mer som en potentiell allierad till the Avengers. Jag har ju som jag tjatat om inte läst serierna men jag tror att Ant-Man faktiskt ingick i de ursprungliga Avengers. Kan ha fel. Storyn om Ghost var intressant. Den skulle lika gärna ha kunnat platsa i tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D. Det var den typen av problem som behandlades i den serien.

Jag älskar FBI-agenten Jimmy Woo (Randall Park). Luis (Michael Peña), Kurt (David Dastmalchian) och så Scott Lang (Paul Rudd) är också underhållande. Humorn är denna films styrka men trots det är den helt klart en av de svagaste filmerna i MCU. Yup, jag gillar trots allt Rudd i rollen, men han balanserar på gränsen att vara för överdrivet klämkäck hela tiden. Jag tror att scenerna med hans dotter var bra för att det visar på en lite mer allvarlig Scott Lang. De behövs för att balansera upp hans mer goofiga sida.

Evangeline Lilly som the Wasp tycker jag inte är lika bra. Jag får inte en distinkt känsla från henne, hon förblir blek och undflyende i mitt huvud. Trist, speciellt om hon kommer få plats i sista filmen. Michael Douglas och Michelle Pfeiffer gör inget extra av sina roller. Som de skådespelarveteraner de är, är de både självklara men också lite tråkiga val.

Stan Lee hade två cameos om jag inte missminner mig. Som alltid kul och lite rörande att se.

Ant-Man and the Wasp är en film som borde får en tvåa men som vid rätt humor kan vara underhållande nog för en svag trea. Men jag landar nog ändå i en stark tvåa efter denna omtitt.

Betyg: 2+/5 

Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp är den tjugonde filmen i Marvel's Cinematic Universe. Grattis filmserien! Filmen avnjöts i goda vänners lag. Under efterföljande middag satt vi; jag, Johan och Markus, och myste över hur lättsam och kul filmen var. Vi kontemplerade också hur viktigt det var med filmseriens kontext och bakgrund för just denna film. Om den stått helt på egna ben hade jag kanske inte tyckt att den var mer än en kul underhållning för stunden, men nu har den inte bra kopplingar bakåt till den första Ant-Man, den knyter an till Civil War och Infinity War också. Som jag ser det blir alla filmer i serien starkare för att jag gillar serien som helhet.

Vi gick in till denna film med ett antal frågor. Vad hände med Scott efter Civil War och varför syntes han inte i Infinity War? När skulle denna film utspelas? Före, under eller efter Infinity War? Knappast inte efter för det är en för "liten" film för att kunna ta hand om allt som Infinity War lämnade efter sig. Men kanske parallellt? Och hur skulle det då påverka filmen att hela Jorden var i fara? Och mer specifikt, hur skulle de hantera det som sker i det absoluta slutet av Infinity War? Dessutom undrade jag om de på något sätt skulle blicka framåt mot Captain Marvel, nästa film som kommer ut mellan denna och nästa Avengers.



Vi får ju svar på det mesta av ovanstående frågor på ett eller annat sätt. Ant-Man-filmerna är de minsta av de små filmerna inom MCU och så är det fortfarande. Inga större trådar från serien avslutas eller ens behandlas i en film som denna. Istället bjuds vi på en lättsam familjekomedi med Scott, Hope, Hank, Luis och de andra. Filmen bättrar på det mest jämför med sin föregångare. MCU är en serie där flera av uppföljarna är bättre än de tidigare filmerna, men inte alla.

Hur ser det ut egentligen med den saken? Vilka är de bästa inom serierna inom Marvel's Cinematic Universe? Mina favoriter är; Iron Man 3, Thor 1 eller 3 beroende på humör, Captain America 3 (även om 2 är superb också), Guardians 1, Avengers 3 och 1 samt Ant-Man 2 nu då...



Här i Ant-Man and the Wasp umgås vi med flera kul karaktärer. Skönast är FBI-agenten Jimmy Woo, snacksalige Luis samt Scott och dottern Cassie (en barnskådis som funkade). Av någon konstig anledning tyckte jag att både Paul Rudd och Michael Peña var roligare i denna film än i den förra. De var kanske inte lika överdrivet "over-the-top"? En av de roligaste scenerna var när Scott blev förminskad till halv storlek på dotterns skola, scenen då han gömde sig i en blå hoodie. Jag skrattade utan att kunna hejda mig. Det är ovanligt.

Dessutom måste jag höja att detta är den första film i MCU som haft en kvinnlig hjältes namn i titeln. The wasp får flera bra actionsscener vilket är trevligt... När tusan får vi en film om Black Widow? Det är long over due... Dessutom #2 så har denna film en mycket spännande kvinnlig villain i Ghost. Hon slår skurken i första Ant-Man på fingrarna utan problem.

Detta var "minor MCU" för att göra travesti på Bernard Berkman men det duger ändå för en trevlig biokväll med vännerna.

Jag ger Ant-Man and the Wasp tre coola bilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Ant-Man (2015)

Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.

Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ant-Man (2015)

Det är klart man vill se alla filmer från Marvel Cinematic Universe och därmed var Ant-man ett givet val. Jag var inte jättepepp inför denna film, men den hade överraskat lite på bloggarna. Det verkade som att vissa gillade den mer än vad jag väntat mig. Men det som oroade mig mest var att den verkade vara en renodlad komedi.

Marvel-filmerna är ju inte alla helt lika i tonen. Några få är ganska torrt allvarliga och seriösa superhjältefilmer som till exempel den första om Captain America. De flesta Marvel-filmerna är lyckligtvis actionkomedier. En viktig sak att tänka på är dock att världen som beskrivs och dess karaktärer ändå tas på fullt allvar, mitt bland alla skämten. Exempel på dessa är Iron man- och The Avengers-filmerna. Sen har vi på senare tid fått filmer som är mer fokuserade på humor och galenskaper.

Först kom Guardians of the galaxy och nu då Ant-man. Av dessa två skämtfilmer som leker med publikens tålamod att acceptera töntiga och "orealistiska" koncept gillade jag Guardians klar mer. Visst är mycket i Marvels filmer orealistiskt om man jämför med vår verklighet. Det jag menar med "orealistiska" koncept  är inom Marvel universumets ramar och logiska lagar.

När inte ens skaparna bakom Ant-man tar sina karaktärer på allvar blir jag inte lika engagerad som jag kanske borde blivit. Paul Rudd var lite för klämkäck och obekymrad för att jag skulle ta hans karaktär på allvar. Och Evangeline Lilly var ännu sämre. Jag satt hela filmen och väntade på att hennes karaktär skulle ta av sig peruken i en stor reveal eftersom hon så uppenbart hade en peruk på sig. Men det hände aldrig, det var tydligen så de ville hon skulle se ut. Michael Douglas som brukar vara så stabil var ganska blek och den stora skurken (den skallige från House of cards S1) var inte det minsta karismatisk. När han försvann in i sin gula dräkt blev han helt ointressant.

Men ändå, det är något speciellt med denna värld som Marvel håller på att bygga på och det är svårt att inte bli åtminstone vagt underhållen. Den bästa scenen var typiskt nog den där den enda från The Avengers vi fick se i denna film dök upp. Och då var det till och med den minst intressante Avengern, Falcon. Att hans scen blev den bästa säger något om nivån på denna film jämfört med de övriga. Den andra scenen jag måste lyfta var givetvis när iPhonen började spela Plainsong från The Cure's album Disintegration. Mycket rolig scen. Suveränt album för övrigt också.

Jag ger Ant-man två små, små gubbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

King Of California (2007)

Charlie: In questions of science, the analysis of 1000 is not worth the humble reasoning of a single individual! Galileo.

Denna film tänkte jag se redan på 2007 års Filmfestival men den fick inte plats i mitt schema. Jag tror att min gode vän Frasse någon gång nämnde att den var en skön film. Jag kan ha fått den indikationen från någon blogg nära mig också. I vilket fall gav jag den en chans nu. Den var faktiskt första film ut till och med. Detta är en liten, liten, fin, fin film. Den målas med ytterst små penseldrag, inga överdrifter här inte. Evan Rachel Wood spelar den tonåriga Miranda som växt upp med sin psykiskt instabile far. Mamman drog åt fanders när flickan var ung och har inte synts till på ett tag. Pappan Charlie spelas av en skäggprydd Michael Douglas.

Snyggt skägg!

Filmer om psykisk ohälsa och hur det påverkar människor runt omkring är lika känsliga och fragila som människorna de berättar om. Det är lätt att det blir melodrama eller för konstgjort och overkligt. Andra filmer från Filmfestivalen som behandlat psykisk eller fysisk sjukdom som jag sett är Smart people, 50/50, The Sessions och Adam. De är alla sköna filmer och några är riktigt bra. King of California är också en bra film även om den kanske ger en lite mer junior än senior känsla, i filmsammanhang. Detta är regissören Mike Cahill's första och hittills enda film. Den lovade gott och han skulle säkert kunna göra en än bättre film nästa gång.

Personligen höll det inte riktig ända hem för mig trots allt. Evan Rachel Wood är en av de där "kalla skådespelarna" som jag så ofta har lite svårt med. Hon underspelar sin Miranda något våldsamt, inga tonårsutbrtt här inte, bara ledsna ögon. Michael Douglas är däremot mer varm än kall men även han underspelar så gott det går när man spelar en manodepressiv överintelligent fånge i ett för litet liv.

Filmen bjuder på en angenäm resa i det lilla California, långt från de stora kända städerna och gatorna. Och den har ett starkt slut. Jag var mycket nöjd över filmen, men den är inte topplistevärdig.

Jag ger King of California tre drömmar om ett annat liv av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Last Vegas (2013)

Archie: Boy these vodka Red Bulls are strange. I feel like I'm getting drunk and electrocuted at the same time!

Dagen efter den helt förstörda filmupplevelsen på SF Filmstaden i Kista såg jag två mysiga filmer i hemmets lugna vrå. Dels var det decennier-filmen Lady and the Tramp vilken var kort som ett maffigare tv-serieavsnitt. Jag hade möjligheten att se en film till. Valet föll på en annan mysig film, Last Vegas.

Fyra gamla gubbar åker till Vegas för att fira att en av dem äntligen ska gifta sig. Gamla konflikter kommer upp till ytan, livssanningar inses och nya framtidsutsikter fås. Detta med en ganska trivsam dialog och några erfarna skådespelare som trots att de kanske inte förtar sig ändå levererar hög kvalité.

Kvartetten vi får följa är en bunt ganska kända skådisar. Där är den av cancern utmärglade Michael Douglas, en som alltid butter och vresig Robert De Niro, Gud själv - Morgan Freeman och Kevin Kline som jag alltid blandar ihop med Michael Keaton. Till dessa giganter har vi också den ljuvliga Mary Steenburgen och side-kicken Jerry Ferrara.

Last Vegas är en romantisk dramakomedi. Skämten är mer snälla än utmanande och filmen har nog inga ambitioner att ifrågasätta "kulturen" som beskrivs, som i en mer seriös film som Spring breakers till exempel. Inga risker tas i en film som Last Vegas. Samtidigt är det överlag ganska bra skådespeleri och jag var underhållen och nyfiken på filmen genom hela speltiden. Jag satt inte och kollade klockan hela tiden och det är ett bra betyg i sig.

Det jag gillade mest med filmen var samspelet mellan de fyra huvudpersonerna, speciellt Kevin Kline var rolig. Ja, så var det, han gjorde mycket av filmen. Snyggt skägg också. Trots att det var helt vitt. Scenerna om triangeldramat mellan Steenburgen, De Niro och Micke Douglas skulle väl stå för filmens nerv men de var tämligen slätstrukna. Däremot var Jerry Ferrara i rollen som ung spoling som blir lurad att tro att de fyra gamla vännerna var från maffian riktigt kul.

Det finns något lustigt med fyra äldre herrar som partajjar som om de vore 25. Och här finns en hel del yngre damer med på festerna så filmen är antagligen både icke-pk och sexistisk, men vad sjutton är inte det nu för tiden? Jag roades i alla fall över scenen då de fyra gubbarna mutar sig till att bli domare i en bikinitävling. Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar förfärade utrop från ivrigt spejande moraltanter.

Allt som allt var detta en perfekt film för mig, som balsam för själen. Det ska vara en njutning att se film, inte en kamp mot ett ligistgäng med efterföljande huvudvärk (eller värre).

Last Vegas, för er som vill drömma er bort till den absurda staden Las Vegas och umgås med några välkända ansikten för en kort stund.  Jag ger Last Vegas tre gamla hundar av fem möjliga.

Betyg: 3/5