Dream Scenario (2023)

Dream scenario är en ganska intressant film som är ganska underhållande. Nic Cage spelar en man som börjar dyka upp i folks drömmar. Han är en halvtaskig forskare som jobbar som lärare på ett universitet och till en början blir han igenkänd, berömd och populär. Sedan börjar drömmarna förändras då han blir våldsam i drömmarna. Och över en nattsömn blir hans många fans världen över inte lika glada längre. Skiten träffar fläkten.

Nic Cages Paul är en ordinär man, en helt vanlig människa med svagheter som vi människor ofta har. Han är lite fåfäng och lapar därmed i sig av berömmelsen när den dimper ner i hans knä. Han har också ambitioner inom sin forskning men han prokrastinerar och idéer rinner ofta ut i sanden. Istället känner han sig bestulen på hans bästa idé av en forskarkollega och detta kränker honom svårt. Som hjälte i en film är han något av en anti.

Ja, men detta var ju lite intressant. Men tyvärr skrapade filmen bara lite på ytan om detta spännande drömfenomen. Filmen verkar egentligen endast vara intresserad av detta som en liknelse till att bli berömd på sociala medier och vad som händer när det omvända händer och monstret vänder sig emot dig - cancelled! Den frågan är också intressant, men jag kände aldrig att filmen var speciellt lämpad för att problematisera just den frågan. Då filmen blandade något magiskt eller sci-fi med ett verkligt problem som finns här och nu blev det varken hackat eller malet. Trots att sci-fi är väl lämpat för allegorier funkade det inte i detta manus.

Däremot hade det varit kul om den brytt sig mer om drömmandet och allt vad det betyder. Men icke. Det finns många bra filmer om Drömmen och det närbesläktade Minnet. Två ting som hjärnan kan göra lustiga saker med. Vi har Blade runner och dess uppföljare som ofta kommer upp så snart det handlar om intellektuellt intressanta filmer om drömmar, medvetande och själen. Sen har vi förstås crème de la crème av filmer i denna genre, Eternal sunshine of the spotless mind. Det är dags att se om den rackaren snart. 

Vår gamle vän Hitch har flera filmer om drömmar eller minnet. Jag minns särskilt Spellbound eller varför inte Vertigo! Tarsem Singh erbjuder lite modernare alster i The Fall och The Cell. Båda ljuvliga filmer om vad som kan hända i hjärnan hos oss människor.

Dream scenario blir en sådan där film som bara nästan når fram till mig. Likt en dröm förfaller den vag och utom räckhåll för mig hur jag än försöker nå fram till den...

Jag var inte helt betagen av filmen men jag hade kul när jag såg den och jag var hela tiden ganska nyfiken. Tyvärr var tredje akten filmens klart svagaste, något som många idédrivna sci-fi-filmer lider av, och den avslutningen talar emot filmen. Såvitt jag minns det i alla fall.

Nic Cage var helt ok, precis som alla övriga skådespelare, men endast Michael Cera stod ut i en liten roll. Allt annat var ljummet. Betyget blir helt ok.

Betyg: 2+/5

Shinypodden Special: Best Albums of 1985, part 2

Idag släpps andra delen av Shinypodden Special om de bästa albumen från 1985. Nu kommer vi äntligen få veta vilka album som var de mest minnesvärda från året. Och nej, det är inte The Smiths.

Länk till intervjun med Fish om Kay, kvinnan han skrev Misplaced Childhood om.

Niklas nämner ett liveframträdande från 1987 där Kate Bush har med sig David Gilmour. Ni hittar länk till det klippet i inlägget Veckans låt som publicerades igår.

Poddavsnittet hittar du där poddar finns, eller via länken här.

Veckans låt

Shinypodden Special intresserar sig just nu för albumåret 1985. Det andra avsnittet med top 5  kommer ut imorgon! 

En av 1985 års låtar fick bli Veckans låt nämligen Running up that hill av gudinnan Kate Bush.

Här har vi låten i dess puraste form, den officiella musikvideon dessutom, sedärja:

Under podden pratar Niklas om liveversionen då Kate spelar med sin välgörare David Gilmour. Jag fascineras av frisyren på bassisten. Quelle spectaculaire!

SPOILER ALERT Niklas!

Under 2022 seglade låten upp till topp på listorna på grund av dess flitiga användande i Stranger Things, season 4. Över 35 år efter dess release! Jag lämnar er med that scene...

Det är för övrigt något liknande detta The Wheel of Time skulle sett ut som när vi möter Ba'alzamon under inledningen av sagan. Dårarna som gör tv-serien är tyvärr så usla man kan vara...

Moonage Daydream (2022)

Som ett gammal Bowie-fan måste jag säga att Moonage Daydream var helt fantastisk. Jag har alltid gillat Bowie och min fascination för hans karriär och liv har bara ökat sedan han gick ur tiden 2016. När jag ser denna film blir det så tydligt att hans musik har sökt sig in i mitt innersta.

Filmen kan med fördel ses med hörlurar på och slå av textningen för bövelen så du inte blir spoilad på vilken sång som spelas. Det är ljuvligt att bara dras med och överraskas av låt efter låt som sköljer över en. Hela upplevelsen blir som en psykedelisk resa som om den vore regisserad av Salvador Dali.

Brett Morgens dokumentärfilm är egentligen inte en dokumentär utan snarare ett kollage där han låter Mr Bowie tala till oss från graven. Filmen är som en dröm man drömmer som vaken. Morgen ger oss ingen historisk kontext, berättarröst eller några nyinspelade intervjuer. Den består endast av arkivmaterial från livekonserter, tv-framträdanden, musikvideor och intervjuer med Mr Bowie.

Fokus ligger på 70-talet, de två stora turnéerna under 80-talet och de sista åren. Musiken hoppar fram och tillbaka lite men detta är framför allt en kronologisk berättelse. Morgen har fått tag på fantastiskt material för sin film. Vi får se den mytomspunna bortklippta sekvensen där Bowie gör en cover på Love me do under avskedskonserten 1973. Vi får se outgivet material från London under hans Isolar II-turné 1978. Filmen innehåller givetvis också en hel del från Let's dance och Glass Spider turenérna och det blir ett kärt återseende. 

Allkonstnären Brett Morgen har också mixat om flertalet låtar, strippade ner dem som Modern love, eller mixat ihop olika låtar som Memory of a free festival med Station to station. Generellt sett är det mycket bra mixat ljud och flera av live-upptagningarna låter bättre än tidigare släppta skivor. Quelle spectaculaire!

Mr Bowie var en filosof och han delar med sig av en hel del visdom i materialet vi får se, jag blir varm i kroppen och yr i huvudet mot slutet av den långa filmen. Bowie var en fin människa som hade insikter om många saker. Filmen avslutas fantastiskt och vi får två av hans allra mest ikoniska låtar över slutsekvensen av filmen. Dammigt i rummet så att det förslår...

En stark rekommendation till alla musikälskare i allmänhet och fans av Bowie i synnerhet. Betyget är givet.

Betyg: 5/5

Kimi (2022)

Kimi är en hich-tech thriller av Steven Soderbergh som blandar och ger med referenser till gamla godingar.

Zoë Kravitz spelar Angela som arbetar för ett teknikföretag. Hon analyserar dataströmmar från Kimi-prylar hos företagets kunder. Kimi är en Alexa-pryl. En dag hör Angela hur ett brott begås och hon börjar misstänka att hon hört ett mord på en kvinna. När hon anmäler detta till företaget blir det konstigheter och hon finner sig snart på flykt.

Pitchen för filmen skulle kunna vara att blanda Sandra Bullocks The Net med Hitchcocks Rear Window. Dessutom har de valt att Angela är en enstöring som knappt vågar gå ut från sin stora lägenhet, ett resultat av ett tidigare överfall samt att det är så folk lever under och efter covid-pandemin.

Detta är en trevlig liten science fiction-thriller som var underhållande och lite spännande under titten, men som senare var ganska lättglömd. Skådespeleriet är överlag helt ok från mestadels okända ansikten för mig. Jag vet inte om jag är så imponerad av Zoë Kravitz men hon är inte dålig, helt ok helt enkel.

Filmen kan vara ett alternativ om man gillar filmer om risker med teknikutveckling i en nära framtid. Angela arbetar i ett stort företag inom IT likt ett Google, Apple eller något av Elons alla projekt. Nöjd för stunden...

Betyg: 2/5

Shinypodden Special: Best Albums of 1985, part 1

Shinypodden Special är åter i luften. Äntligen!

Nu tar vi oss an de bästa albumen från 1985. Detta blir en härligt nostalgisk resa. Vi har också utvecklat programformatet med ett par förbättringar vilka en kommer direkt under inledningen av detta första avsnitt. Andra programmet kommer om en vecka.

Poddavsnittet hittar du där poddar finns, eller via länken här.

Veckans låt

Imorgon kommer första avsnittet av Shinypodden Special om bästa albumen från 1985 ut. Neil Youngs countryskiva Old Ways skulle ha platsat på min top 10, men eftersom jag inte vill spela hans låtar i podden (och därmed på Spotifys platform) erbjuder jag er chansen att lyssna på hans album här via länkar till Youtube.

Neil har många album där han blandar mjuk rock med country i en ljuvliga combo. Old Ways är däremot hans enda renodlade countryskiva med låtar som Get back to the country, California sunset och Where Is the Highway Tonight?

Bästa låten från albumet är Bound for glory som också är en duett med en av countrymusikens bästa röster Waylon Jennings. Mycket nöje!

Saltburn (2023)

Jag var ganska pepp på Saltburn. Detta är en mysteriefilm som delvis utspelades i universitetsmiljö och det är en genre som jag ofta gillar. Dessutom var det en buzz om filmen bland filmnördar så jag såg fram emot den. Spänningen!

Filmens första halva är helt klart intressant och jag gillar stämningen. Handlingen är ordinär om en fattig stipendiat som börjar umgås med de rika och populära slynglarna på campus. Sommarlovet närmar sig och vår huvudperson blir inbjuden av skolans populäraste kille att följa med på sommarlov på hans familjs slott - Saltburn.

Vår huvudperson Oliver spelas av Barry Keoghan. Detta är en skådespelare som jag aldrig riktigt gillat. Det är lite synd för jag tror att en varmare skådespelare med mer charm hade gjort filmen mycket starkare. Med Keoghan i filmen blir twisten inte lika effektiv.

Vid sidan av Oliver står familjen Catton i centrum som presenteras med en illa dolt avsky av Emerald Fennell. Pappan spelas av Richard E Grant som knappt står att känna igen. Han är inte bra i denna film, så synd på en annars utomordentlig skådis. Den extremt spåniga mamman spelas av Rosamund Pike och hon är ännu sämre (än Grant), men det är kanske inte mer än vad man räknar med från henne. Däremot gillade jag alla tre skådespelarna som gjorde syskonen Felix och Venetia Catton samt deras kusin Farleigh. De gör sina karaktärer rätta. Jacob Elordi som Felix är otroligt snygg och charmig som få. Ingen tvekan om att han gör Felix närvarande och levande. Archie Madekwe är suverän som den motsträvige kusinen Farleigh. Han är briljant som ömsom arrogant och elak, ömsom sårbar och undflyende. Till sist har vi Alison Oliver som systern Venetia. Hon är likaledes riktigt bra som fragil och på förhand dömd till olycka.

Det är när filmens stora twist kommer som filmen faller pladask som korthuset som byggts för högt och rämnat. Hela premissen vi köpt under filmens första del kastas undan då det visar sig att Oliver planerat och utfört en ondskefull plan. Han är en psykopat och förgörare av världar.

Hela filmen bygger på twisten, utan en effektiv twist är det inget kvar förutom regissörens förakt mot överklassen. Jag älskar smarta manus som lockar åskådaren att se om filmen, att fundera på teman och sanningar i filmens mylla, att tillsammans med andra filmnördar diskutera och försöka förstå. Denna film har inget av detta, inget i filmens första halva sätter upp twisten eller avslutningen på ett bra sätt. Oavsett hur fans av filmen försöker skohorna in "bevis" under inledningen.

Och anledningen till detta har att göra med "unreliable narrator"-problematiken. Ofta i mysteriefilmer har vi en "point of view" från en neutral person som försöker förstå vad som händer/hänt. Ibland råkar vi ut för en "unreliable narrator" som ett vittne och då skapas lager på lager av lögner och villspår. Rätt utfört kan det addera mycket till en mysteriefilm.

Men här har vi Oliver (Barry Keoghan) som inte bara spelar ett spel och föreställer sig när han umgås med Felix, Farleigh och deras gäng. Oliver spelar detta spel också när han är ensam med kameran!! Vi ser alltså Oliver i scener då han inte har någon i filmens värld att lura, de enda som ska bli lurade är vi åskådare via Olivers agerande. Filmen för åskådaren bakom ljuset på ett "oärligt" sätt och då faller hela mystiken med en mysteriefilm. Detta är "sloppy writing" och det gör twisten ganska uddlös, "lame" som de skulle sagt på engelska.

I mina ögon blev filmen inte speciellt spännande. Ganska intetsägande under första delen, det kändes som om vi satt och väntade på något, för att sedan bli meningslöst efter twisten. Ondskan Oliver visade upp var inte spektakulär och sättet han utförde sin plan var menlös, eftersom allt var tillrättalagt av regissören och inte byggdes upp organiskt.

Jag lämnas med en akut känsla av att jag verkligen vill se en filmatisering av The Secret History. En filmatisering har potentialen att kunna bli en fantastisk adaption, inte enkelt såklart men med rätt manus och rätt regissör så...

Betyg: 2/5 

Plane (2023)

Plane är en generisk actionrulle med Gerard Butler och Mike Colter i huvudrollerna som hjältepiloten och den mystiske våldsmannen som råkar komma med på flighten. Butler spelar huvudrollen men han blir blåst av banan av Mike Colter. Så kan det gå när huvudnissen är från b-laget. Regissören är den för mig okända fransosen Jean-Francois Richet och han gör väl ett dugligt jobb men inget som direkt höjer pulsen på oss åskådare.

Handlingen är som taget från en sunkig 90-talsrulle. Filmen utspelas i den verkliga världen men allt är hela tiden på fel sida om det trovärdiga. Saker som jag kan köpa i en Avengers-, Mission Impossible- eller John Wick-rulle duger inte när filmen utspelas i vår riktiga världs ramar.

Tyvärr är varken handlingen eller en majoritet av karaktärerna så intressanta att filmen lyfter till flygbara höjder. Gerard Butler är en osedvanligt torr och trist skådespelare och hans Brodie står sig slätt mot Robert McCall, Jack Reacher eller Jason Bourne och andra favoriter från actiongenren. Däremot var Mike Coulters Louis Gaspere spännande som karaktär och bättre spelad men tyvärr fick vi knappt lära känna honom. Här finns utrymme för en trevlig spin-off där vi får se hur det gick för Gaspere.

Filmen är perfekt underhållning för stunden men den är lättglömd och en typisk "13 på dussinet" dvs helt ok, men inget att hetsa upp sig allt för mycket för.

Betyg: 2/5

Veckans låt

Förberedelserna inför Shinypoddens Special om musikåret 1985 pågår som bäst, första avsnittet publiceras natten till måndag om en vecka, och det är ett album jag blivit förälskad i... Albumet är Love av orkestern The Cult. 

Wow, vilket album. Supernajs. Detta är annars ett år som är överfullt av nostalgiska favoriter. Det är svårt att slå sig in bland album jag lyssnat på en hel massa genom åren. 

The Cult hade jag hört lite i periferin ända sedan det begav sig, men jag har aldrig på riktigt tagit åt mig dem. Men nu har jag funnit denna juvel. Låten som sticker ut från albumet är låten She Sells Sanctury.

 Mycket nöje!

Anatomy of a Fall (2023)

Anatomy of a fall är ett rättegångsdrama och en fransk "pratfilm". Den har blivit hyllad och jag såg fram emot filmen och förväntade mig ett vasst manus. 

Filmen är intellektuellt sett mycket stimulerande och den har mycket bra skådespelarinsatser med huvudrollsinnehavaren Sandra Hüller i spetsen. Men den var också ganska tråkig att se och mitt betyg direkt efter titten startade på en låg nivå. Nu har betyget hämtat sig en del under efterbehandlingen. Det var dock väldigt trist att den såg så ful ut, look and feel är närmast som om det vore ett inslag på Aktuellt eller någon lågbudgetdokumentär.

Filmen är ganska bra men jag skulle vilja gilla filmen mer än vad jag gör ändå. Vi får en sällsam betraktelse över hur svårt det kan vara att avgöra vad som hänt när vi saknar vittnen. Sonen Daniel är gravt synskadad och han var dessutom ute på promenad med hunden när fallet skedde. Den enda som vet svaret är Sandra. Hela filmen blir en nedbrytning av ett äktenskap i dess smutsiga kaos och ett etablissemang som ställer Sandras personlighet, etik och moral inför rätta.

Filmen är inte en "Rashomon" där olika vittnesmål ställs emot varandra. Den handlar heller inte om hur minnet fungerar hos vittnen. Vi vet helt enkelt inte om Sandra är ett vittne eller den skyldige som skulle ljuga och förvränga sanningen för att komma undan straff.

Filmen missar medvetet chansen att behandla de intressanta aspekterna ovan. Istället blir det ett drama mellan aktörerna i rättegången och Sandra samt, som jag upplever det, ett drama mellan Sandra och sonen Daniel.

Regissören Justine Triets val av namn på filmen, Anatomy of a fall, är en blinkning till Otto Premingers mästerliga Anatomy of a murder. Detta ledde mig att tro att fokus skulle ligga på rättegångsdramat. Och på ett sätt är det det, men med ett ganska trist resultat. Manuset är inte bra här. 

För att ett rättegångsdrama ska bli riktigt spännande och engagerande bör man som åskådare kastas mellan ytterligheterna, tro på den ena sidan och sen den andra och tillbaka. Vad är rätt och vad är fel? I denna film är den anklagande sidan för ensidig och överdrivet framförd. Åklagaren är överdrivet "elak", han tar det som en tävling och han förvränger allt som sägs eller kommer fram. Båda hans stora vittnen, dels polismannen som utredde fallet och Samuels terapeut var olidligt oprofessionella. Deras vittnesmål kändes inte verkliga eller seriösa, snarare som att de sa det som filmen behövde för att föra det svaga manuset framåt. Filmen hade vunnit på att ha mer mångfacetterade historier från vittnena och att ha en åklagare som inte är så absurt enformig.

Styrkan i filmen ligger istället i relationen mellan mor och son. Speciellt efter scenen mellan domstolens "barnpassare" Marge och Daniel, där Marge, mer eller mindre utanför sitt uppdrag, förklarar för Daniel att ibland när man inte kan veta vad som hänt, måste man till slut bara bestämma sig för det man tror mest på. Detta möte sätter upp slutet av filmen och jag fann det utomordentligt spännande vilken situation Daniel försatte sig i. Är hans mamma en oskyldigt anklagad eller är hon sin makes och hans pappas mördare? Inte en kul fråga att ha hängandes kvar i huvudet för sonen.

Som helhet är filmen mer intressant och tankeväckande än riktigt bra, men den har ett eget id och den utmanar de små grå cellerna som Hercule brukade säga och det är inte fy skam det heller.

Betyg: 3/5 

The Creator (2023)

Vad som kunde ha blivit en tankeväckande science fiction om farorna med AI blev en av årets besvikelser. Tala om "missed opportunities"!

Ett av de största potentiella problemen med sci-fi är dåligt underbyggda "logiska regler" i den påhittade världen. Det är en otroligt viktig del av världsbygget i sci-fi. För att världen ska kännas trovärdig måste dess interna logik etableras och författare och filmmakare måste sedan hålla sig till den. De får inte bryta dess regler, då rasar illusionen. Denna film faller i bitar när det gäller just de byggstenar som den borde stått trygg på. Man kan säga att denna film om AI är så långt ifrån Isaac Asimovs tre lagar om robotics det går att komma... 

Det lilla jag visste var att den handlade om ett krig mellan människor och AI och jakten på ett farligt vapen som AI byggt. Synopsisen drar tankarna till The Terminator-universat med elaka, brutala, nästan oövervinnliga AI som saknar empati. Men icke. Detta är inte alls en sådan film, nej långt därifrån. I kontrast är den olustigt nog mer närbesläktad med James Camerons Avatar.

Jag hade svårt under filmen att förstå varför AI i denna framtidsvision var farligt. Var var den otäcka fienden som tvingade mänskligheten ("USA") att kriga? Jag har fortfarande efter titten svårt att förstå vad hotet som filmens hela premiss byggde på egentligen bestod i. Sci-fi som byggs upp på så svaga grunder som denna kommer obönhörligen sakna stakes och så blev det också med denna eländiga film.

Istället är de flesta AI vi träffar milda, ljuvliga varelser som närmast kan jämföras med buddistiska munkar. De AI som vi ser strida mot "USA" beskrivs snarast som fattiga bönder i "Vietnam". Alla militärer från "USA" (förutom huvudpersonen) var överdrivna, karikatyrer av "Den onde soldaten". Scenen i slutet när det onda "USA" besegrats och de goda AI springer över risfälten med röda fanor gjorde att jag kräktes lite i munnen. Det är inte annat än att man kan bli trött på Hollywood och deras tekniker att lura in publiken i biograferna...

Japp, detta är alltså en allegori över Vietnamkriget, likt District 9 var en dito över apartheid i Sydafrika, vilket skulle varit helt ok om den saluförts som det. Fast i så fall hade jag inte varit speciellt sugen på att se filmen.

Jag kan inte undgå att tycka att det är synd att filmen inte behandlade den mycket aktuella frågeställningen huruvida utvecklingen inom AI är ett hot mot mänskligheten eller ej. Det hotet skulle ju i så fall gälla både USA, Sverige och hela mänskligheten inklusive små länder i Asien! Det blir tröttsamt med en oinbjuden tillbakablick på ett drygt 50 år gammalt krig.

En annan aspekt som filmen kunde intresserat sig för, men nu endast skrapade ytan på, är om en AI kan utvecklas mot att bli som om den vore mänsklig. När får en AI en själ helt enkelt. Även här är "de logiska reglerna" så nedprioriterade att de inte ens existerar. Filmer som Blade Runner, Blade Runner 2049 och kanske framför allt Steven Spielbergs A.I. Artificial Intelligence utforskar den frågan mycket bättre.

Sedan kan man kanske undra om filmen endast hade ambitionen att vara en häftig ambitionslös actionfilm, men tyvärr gav den inte så mycket i den genren heller. Vill man ha cool action utan några intellektuella funderingar kan man plocka upp Rebel Moon istället.

Nej, detta var inte kul. Usel film. Inte bra på att utforska om AI är ett hot. Inte bra som antikrigsfilm. Inte bra som filosofisk betraktelse över en teknikutveckling vi bara sett början på... Usel!

Betyg: 1/5

Veckans låt

Låt oss hoppa över Specialen om 1983 och gå direkt på 1993. 

Den ljuvliga känslan att upptäcka ett fantastiskt album som man inte hört förr...

Under researchen dök det upp en alldeles bedårande låt som jag föll handlöst för. Japp, det är ju "Dreams" av The Cranberries. 

Jag missade tåget när de 1993 dök upp med sitt debutalbum. Jag hade inte koll på dem alls. Deras debutalbum är bländande och låten som rumlade runt i mitt huvud var denna och ingen annan.

The Cranberries, Everybody Else Is Doing It, So Why Can't We? (1993): Dreams

Cocaine Bear (2023)

Tusan också. När såg jag Cocaine Bear egentligen? Jag påmindes om den via Speccats MOTY podd. När Speccat-Tommy pratade om den gick det upp ett ljus för mig. Detta är en film som jag såg i april förra året, men som jag inte skrivit om på bloggen än! Jag brukar verkligen inte glömma att skriva om filmer på min blogg... Quelle tristess!

Nåväl, jag ska göra ett försök att sammanfatta mina tankar om filmen. Detta är en komedi i första hand, en komedi som blandar komedi med överdrivet våld för komisk effekt, kontrasterna gör det roligt helt enkelt. Andra filmer som jag tycker passar in i denna genremix är Tucker and Dale vs. Evil, The Hunt och The Cabin in the Woods kanske.

Cocaine Bear är regisserad av skådespelerskan Elizabeth Banks. Det är inte alltid sådana karriärbyten är lyckade men hon gör det bra. Banks har också regisserat några komedier före denna bland andra Pitch Perfect 2 och ett segment i antologin Movie 43.

Handlingen innehåller några ungdomar fast i skogen, en orolig mamma, skogsvårdare av olika slag, gangstrar på jakt efter sitt knark, poliser på jakt efter gangstrarna och en björn som ätit upp ett paket kokain. Det låter galet och det blir det.

Filmen är rolig på flera sätt, dels för överraskningar i hur långt Banks är villig att gå, dels för att det ändå är ganska kul med en björn som löper amok på grund av hög på kokain. Filmen skryter om att den bygger på verkliga händelser men det är att överdriva lika mycket som filmen självt. I det verkliga fallet dog björnen knallfall efter att den ätit kokainet. Men ändå, kul idé.

Vi ser Keri Russell, Ray Liotta, Brooklyn Prince, Kristofer Hivju, Margo Martindale, O'Shea Jackson Jr. med flera välkända ansikten som överraskas, skriker och springer...

Ok, ok, ok, filmen är inte bra med klassiska mått mätt, den lär inte vinna några Oscars direkt, men den är underhållande, ibland lite överraskande och förbaskat rolig och det kommer man långt med.

Betyg: 3/5