2020 - Året på Fripps Filmrevyer

2020 blev ett mycket ovanligt år med pandemi och arbete hemifrån. Detta har i allra högsta grad påverkat filmbloggen också. Man kunde kanske tänka sig att det skulle blivit fler filmer sedda men för mig har det istället blivit tvärt om, färre. Jag antar att jag inte har kunnat slappna av och suget efter att se en film har inte infunnit sig lika ofta. Från att ha skrivit om cirka 130 filmer under både 2019 och 2018 har den siffran gått ner till 75 stycken detta år. Och då känns ändå den siffran hög då nästan hälften av dem publicerades på bloggen under första kvartalet.

Producerandet av populärkulturellt content har istället blivit inom poddande och för egen konsumtion har det blivit en hel del tv-serier plus min re-read av Wheel of Time, denna mastodontbokserie. 

Det har inte blivit så många biobesök detta år. I januari deltog jag på Stockholms filmdagar och såg där hela sju filmer med höjdpunkterna The peanut butter falcon, Little women och The Gentlemen. Alla de tre fick betyg 4/5 av mig.

I februari gick jag Johan och Markus och såg eposet 1917 på den stora IMAX-biografen i Solna. Det var också en fyra. Sedan drog apokalypsen igång och jag blev inte speciellt sugen på "vanlig" bio. Men mitt i sommaren strålade vi åter samman på IMAX och såg Tenet. Markus fixade de perfekta biljetterna i en nästan tom IMAX salong, den gigantiska. Det var något av den perfekta bioupplevelsen. Vem hade kunnat ana det mitt i pandemin? Ytterligare en fyra.

I övrigt har sedda filmer drivits av poddande. Andra segmentet om Hitchcock med den store Frans avslutades under inledningen av året. Sedan drog jag och Frans igång Rapporter från apokalypsen där också Johan, Patrik och Joel deltog. 

Med Joel såg och poddade jag om alla nio filmerna från Fast & the Furious-franschisen. Sommaren var intensiv med quizzar, F&F samt att lektor Frans hade utbildning inom den klassiska musiken. 

I februari körde vi en Shinypodden Special om toppfilmerna från 2019 där samma gäng som tre år tidigare deltog; Jojjenito, Carl och Niklas. Mycket trevligt. Senare under hösten drog jag och Patrik igång Bondpodden där Joel numera har anslutit.

Under året har jag bara givit en enda film betyget 5/5 och det var den hemska och drabbande Wind River från 2017. Jag har givit ungefär fyra filmer den nesliga ettan i betyg. Se om ni kan hitta dem på bloggen!

Så här i slutet av året då jag blickar tillbaka sticker tre favoriter ut från året, på ren magkänsla; 6 Underground, Extraction och The Old Guard.

Under de första skälvande dagarna av 2020 listade jag tio favoriter från 10-talet inom böcker, konserter, tv-serier och film. Jag har också i ett bloggprojekt tillsammans med bloggkompisen Filmitch listan mina 10 filmfavoriter från decennierna; 2000-talet, 1990-talet, 1980-talet och till sist 1970-talet.

I april firades att bloggen levt i tio år! Hurra!

På tal om konserter så blev det endast en enda livekonsert detta år. Det var min 50-årspresent till min gamle kompis Sverker. Vi gick och såg Opeth på Cirkus i januari. Johan och Niklas hängde också på. Det var otroligt trevligt.

Böcker då? Jo jag har under året i lagom takt fortsatt på min re-read av Wheel of Time. Böcker 5-10 är nu omlästa och dessutom prequel-romanen som kom New Spring som kom ut mellan den tionde och elfte boken. Den brukar numreras 00 men är formellt 10,5 antar jag. Allra bäst är att läsa den efter bok 5 i vilket fall, något som jag kommer göra när jag läser om serien nästa gång. Nu inför 2021 har jag endast fyra böcker kvar; böckerna 11-14 vara de tre sista skrevs klart av Brandon Sanderson efter Robert Jordans död. Alla de fyra anses som bland de bästa i hela serien och ser fram emot läsningen otroligt mycket.

På tal om WoT, Amazon Prime gör ju nu en tv-serie över bokserien under ledning av show runner Rafe Judkins. Säsong 1 förväntas ha premiär under 2021. Men vad såg jag för serier under 2020? Det blev hela 18 tv-seriesäsonger sedda och avrapporterade på bloggen. Mina favoritserier under året var The Mandalorian S2, Ted Lasso S1 och The Witcher S1 samt att jag långsamt tar mig igenom Agatha Christie's Poirot vilken alltid är mysig men inte bäst. Flera serier var njutbara men några blev jag lite besviken på, notabelt där är väl Westworld S3 och de två första säsongerna av Breaking bad som gjorde att jag la ner den serien. Jag kom in till BB för sent känns det som.

Men låt oss blicka framåt. Vad kan 2021 ha i sitt sköte? Givet vad 2020 erbjöd vågar jag inte spekulera allt för mycket. Men min högsta önskan är givetvis första säsongen av Wheel of Time. Jag hoppas de visar ett avsnitt per vecka och vem vet jag kanske får för mig att podda om en rykande aktuell tv-serie för en gångs skull? Annars ska väl Bondpodden gå i mål och därefter är det dags för mig och Frans att ta oss an det tredje och sista segmentet av Hitchcock. Efter det vet jag inte så mycket mer. 

Kommer vi gå på bio i framtiden? Kommer vi någonsin gå tillbaka till att jobba på kontoret? Kommer vi kunna resa på semester? Och när kommer jag kunna hälsa på uncle Yngvar i California, Per och Diana i Colorado eller Anders och Siobhan i New Mexico?

Vi får hoppas att livet rätar upp sig som en långkölad men seglivad segelskuta efter en extra hård by och vi kan få återgå till det gamla vanliga livet snart, vad det nu än månde vara. 

Till alla mina läsare önskar jag ett gott nytt år och all lycka till er under 2021.

James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

Just Friends (2005)

 

Just friends är en lite mer ungdomlig romantisk komedi än till exempel The proposal som jag skrev om nyligen. Här spelar Ryan Reynolds den där killen som var tjock och utskrattad i high school, för att tio år senare återkomma till sin hemstad som en framgångsrik "hunk", dvs både rik och snygg. 

Reynolds gör ett gediget jobb, men denna film sällar sig nog inte till mina favoriter från den gode Ryan. Den kvinnliga fägringen består i heta men bortglömda Amy Smart. Hon är ju både kul och sexig. De två är ett bra team.

Men denna film lutar sig trots allt mot komediinnehållet. Chris Klein som vi känner igen från American pie-filmerna gör en rolig roll som den sliskige konkurrenten om Amys gunst. Men lustigast är kanske ändå Anna Ferris som en Taylor Swift-liknande popstjärna som är helt uppfylld av sig själv. Hon och lillebrodern spelad av Chris Marquette är ett annat bra team här i filmen. 

Allt som allt en ganska kul film som ger en bra underhållning för stunden men som sedan glöms ganska lätt. Den känns lättviktig helt enkelt och kommer ljusår efter de bästa romantiska komedierna likt Wedding crashes och dess likar...

Betyg: 2/5

The Mandalorian - Season 2 (2020)

 

Varning för spoilers! You have been warned!

Mando och Baby Yoda tillbaka. Vad härligt! Den andra säsongen känns också som ett stort steg framåt. Första säsongen var underhållande men kanske mer mysig än jättebra. Den var lite ojämn och jag fann den övergripande story arcen om Baby Yoda den mest intressanta.

Säsong 2 är tajtare och mer fokuserad. Även om man inte inser det direkt, har nästan alla avsnitt moment som leder upp till hur säsongen avslutas. Mando skaffar bundsförvanter och verktyg som behövs i det sista avsnittet. På minussidan kan man kanske sätta upp att serien känns lite som ett tv-spel där man utför ett antal utmaningar för att samla på sig styrka och prylar för att klara sista "banan".

Ett stort plus för mig var att jag fick en större känsla av ett litet team då flera karaktärer deltog och samarbetade med Mando. Så kändes det för mig i alla fall. Karaktärer och relationer över action och explosioner. Det var också det bästa i första säsongen, de avslutande avsnitten när Mando samarbetade med Cara Dune, Greef Karga, Kuiil och IG-11.

Jag gillar jag hela teamet vi får följa i denna säsong; Mando, Cara Dune, Mayfeld, Boba Fett, Fennec Shand, Bo-Katan Kryze och Koska Reeves. Det är dock tre figurer vilka alla kan använda kraften som står för säsongens höjdpunkter. 

De bästa avsnitten är Chapter 13: The Jedi när vi i ett samurajavsnitt får möte Ashoka Tano, Chapter 14: The Tragedy när vi får möta Boba Fett och där Baby Yoda gör en "ET phone home", samt såklart sista avsnittet Chapter 16: The Rescue när vi får möta The jedi, Luke Skywalker himself.

Jag såg avsnitten när de kom ut, en gång i veckan, och det gav en tid att vänta på vilken jedi som skulle besvara Baby Yodas signal. Under stora delar av sista avsnittet funderade jag förväntansfullt på om Jon Favreau skulle ha the balls att ha med Luke. Sen när man ser Baby Yoda börja vifta med öronen och titta sig omkring förstod man att nu var det nära. Vem är det som kommer?

Sista sekvensen av avsnittet är helt enkelt magnifik. Mystiken, klippningen, musiken, the build up, Grogu som känner att han närmar sig, en ensam X-Wing, bilderna på övervakningskskärmen i svart-vitt, sen i bländande färg en grön lightsaber, handsken...

Luke stiger ut ur dimman som en annan Darth Vader och lyfter på sin huva. Jag jublade inombords. Där står en ung Luke Skywalker som tagen från Jedi. Borde inte kännas så stort, men när The Skywalker theme startar ryser jag över hela kroppen och ögonen tåras. Star Wars är ändå en fantastisk grej. Och jag rörs av att showen behandlar karaktären på ett så kärleksfullt och respektfullt sätt. För att det känns rätt, helt enkelt, och för alla fansens skull. Luke kommer till oss i sina bästa år, som en räddande ängel, till en värld som lidit nog nu...

I efterhand känns det som det bara kunde vara Luke, alla andra alternativ hade känts fel tror jag. Och personligen hade jag inga problem alls med cgi'n och de-aging.

Actionsekvenserna har ofta varit bra i serien med en tidig höjdpunkt när vi fick se Ashoka in action. Men scenerna när Luke besegrar mördarrobotarna var ännu bättre. Helt fantastiska till och med, tycker jag. Snabbt men tydligt, effektivt och brutalt. Det var vackert, nästan som en dans, precis som det skulle vara. Showen hade tidigare i avsnittet etablerat hur svåra dessa robotar är då Mando hade stora problem att besegra en enda. Nu får vi se vad en jedi med full styrka klarar av. Jag kunde inte undvika att längta efter WoT en liten skvätt. Till. Samma typ av stegring av "power" kommer visas där.

Jag tycker denna säsong snäppade upp nivån rejält, dels hade den en intressantare röd tråd och framför allt bättre toppar. Hela säsongen kryllar av easter eggs och referenser till Star Wars lore. Men också en hel del andra referenser. Var det någon mer än jag som tänkte på Private Vasquez och Private Drake i Aliens när Cara Dune tog täten med sitt bad ass vapen när den lilla gruppen av kvinnor fajtade sig fram till kommandobryggan?

Ni missade väl inte post-credit scenen, stingern för The Book of Boba Fett. Mycket snyggt gjort.

Jäkligt bra detta. Det känns som att Jon Favreau och Dave Filoni har något bra på g. De kan förhoppningsvis trycka bort idioterna uppe på management level som så gravt misshanterade den tredje trilogin. Jag tror det vore bra om Favreau och Filoni får värna, vårda och vidareutveckla Star Wars-universat. De förstår bevisligen denna värld och de tar rätt beslut helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot säsong 3, oavsett om den kommer handla om en bok eller om hur de nu ska lösa frågan med the dark saber och vidare äventyr med att återerövra Mandalore... Maclunkey!

Betyg: 4/5

R.I.P.D. (2013)

 

Här har vi ytterligare en actionkomedi med Ryan Reynolds. Denna film är inte superunik, den är som en blandning av "Men in black" och "Ghostbuster" med apokalyps och allt.

Istället för Men in Black's aliens har vi här döingar som vill förvandla världen till helvetet. Men självklart har vi några få goda döingar som försöker förhindra vålnaderna.

Reynolds karaktär dödas lite olyckligt på jobbet som polis och nu måste han stå ut med sin nye partner, i dödsriket, och samtidigt i vår värld ta reda på vem som mördade honom samt stoppa apokalypsen.

Filmen är regisserad av Robert Schwentke som gjorde den oerhörd underhållande "RED". Denna film är i samma genre, action och humor som lever på de medverkandes personliga charm, men tyvärr kommer denna inte alls upp i samma nivå som "RED". Jag vill dock inte klandra varken Ryan Reynolds, Jeff Bridges, Kevin Bacon eller Mary-Louise Parker (som är med i båda filmerna). Jag gillar Mary-Louise, hon är alltid bra.

Men det är en hård konkurrens då den äldre filmens stjärnor förutom M-L Parker är Bruce Willis, John Malkovich, Morgan Freeman och Helen Mirren! Plus att den har ett bättre och roligare manus helt enkelt.

Ryan gör ett bra jobb och det är en go stämning mellan honom och Jeff Bridges även om jag tycker att Bridges spelar över några snäpp. Och det är snarare Reynolds komiska tajming och reaktioner på Bridges eskapader som firar triumfer snarare än Bridges manér. Kevin Bacon är sliskig som sig bör men han är sannerligen ingen Matt Dillon.

"R.I.P.D" passar som ren underhållningsfilm när man vill ha något lättsmält. Tvåa.

Betyg: 2/5

Star Wars: The Clone Wars (2008)

 

Det har smärtat mig att tvingas inse att man antagligen skulle få ännu mer behållning av den snart avslutade säsongen av The Mandalorian om man sett de tecknade serierna som Filoni och hans vänner gjort.

Via tips från vän och övertygande video på youtube blev jag såld. Jag skulle ge mig på tv-serien "The Clone Wars" samt "Rebels". I och för sig sades det att Clone Wars blir riktigt bra först från och med säsong 2. Men det var väl bara att hacka i sig av långfilmen från 2008 som inledde och den första säsongen därpå. Avsnitten är korta så det kan bli en passande serie att klippa när man äter lunch eller något sådant. 

Animationen är tämligen enkel, närmast naiv i sitt bildspråk men man vänjer sig snart. Det är fascinerande hur snart man är inne i berättelsen och inte längre bryr sig om animation och utseende over-all.

Denna film och efterföljande tv-serie utspelas alltså mellan Episode II och III. I filmen här, får vi följa Anakin och Obi-Wan och jag gissar att de kommer vara våra huvudkaraktärer hela den efterföljande serien igenom. Enligt ryktet ska Anakin vara en bättre karaktär i serien än hur han framkom i de stora filmerna.

Filmen är som ett litet äventyr. Obi-Wan och Anakin ska rädda Jabba the Hutts kidnappade son för att sluta fred med honom. Det är den elake Count Dooku som står bakom kidnappningen. Samtidigt har Anakin fått en lärling, en Padawan apprentice, i unga Ashoka Tano. Hon är en frejdig yngling med stort mod och en trevlig bekantskap.

Problemet med filmen är att den fokuserar nästan uteslutande på actionscener. Vi kastas rakt in i en eldstrid mot en massa robotar och på den vägen är det. En hoper med bedövande strider. I måttliga doser hade det funkat bra men nu blev det lite för mycket krydda över en för liten anrättning. 

Det är karaktärerna och dialogen som kan göra filmer eller serier som detta bra. Hoppas på bättre (ska alltså blir bättre säsong 2 enligt ryktena).

Betyg: 2/5

Anakin och Ashoka

The Hitman's Bodyguard (2017)

 

"The hitman's bodyguard" är en helfestligt actionkomedi med Ryan Reynolds, Samuel L Jackson och Salma Hayek. I biroller ser vi sköningarna Richard E. Grant  och Gary Oldman. Filmen osar av 90-talsaction, det är en skön känsla. Underskattat där ute på filmtundran...

Den näst bäste Reynolds spelar en livvakt på dekis efter ett misslyckat uppdrag. Han förlorade sin firma, sin flickvän och framför allt sin självaktning när han lät en klient bli mördad under hans vakt.

Men här i filmen får han chans till upprättelse då hans ex kontaktar honom och ber honom skydda ett vittne i en rättegång om mänskliga rättigheter i Haag. Han ska frakta en lönnmördare spelad av herr Jackson till rätten allt medans den onde mannens hejdukar jagar dem två med allt de har.

Vi åskådare får en skön och rolig aktionkomedi med många "motherfucker", en del cool action och framför allt en bra personkemi mellan Reynolds och Jackson. Jag gillade också Salma Hayeks insats även om hon inte var med så mycket.

De har hittat en mycket bra mix av humor och spänning. Detta är inte en orgie i biljakter och explosioner som "Fast & the Furious" till exempel, utan filmen har mycket mer fokus på karaktärerna, deras relation och humorn dem emellan.

Filmen använder en hel del kända låtar till mycket njutbart resultat. Jag la speciellt märke till "I just wanna know what love is", "Dancing in the moonlight" och "The sign". 

Festlig film, inte världsomvälvande, men den drar nytta av Reynolds komiska tajming och en bra personkemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Blade (1998)

Ok, detta är en hyfsat känd filmserie som jag hade osedd. När jag såg att den näst bästa Reynolds är med i den tredje delen kommer serien in i fokus nu. Jag vill ju kolla in RR på film.

Detta är ju i första hand Wesley Snipes filmserie och visst är han ganska cool. Filmvärlden behövde verkligen en färgad superhjälte och mr Snipes gör det bra. Han spelar en vampyr med en själ eller något sådant. 

Filmen kom ut mot slutet av nittiotalet, året före 1999 som var ett helt fantastiskt filmår. Tänk vad kreativiteten flödade precis före millennieskiftet. 1997 hade Buffy the Vampire Slayer premiär också, och det är svårt att inte jämföra denna film med den ikoniska serien.

Summa summarum är att jag blev vagt besviken trots ganska nedtryckta förväntningar. Den har hyfsat bra action, men i en otacksam jämförelse med The Matrix (1999) efter står Blade sig väldigt lätt. Blade har i vissa scener liknande sceneriet men lägre ambitionsnivå och helt klart svagare genomförande. 

Men ibland kan man vara mer nyfiken på världsbyggandet och filmens karaktärer än själva actioninnehållet och där måste filmen jämföras med Buffy hur orättvist det än kan upplevas. Och här blir Blade ännu mer slagen på fingrarna, vilket inte var helt överraskande. 

Wesley Snipe är som sagt ganska cool men han är inte någon Spike direkt. Stephen Dorff som main villain Deacon Frost var lite smått underhållande. Kris Kristofferson var tyvärr med alldeles för lite och filmens fagra dam spelad av N'Bushe Wright var i mina ögon mycket blek.

Tyvärr blev jag inte jättesugen på tvåan, men för att komma till den tredje delen där RR är med måsta jag väl se den antar jag.

Betyget för Blade blir helt ok.

Betyg: 2/5