Detta är den första av fyra filmer som Cary Grant spelade huvudrollen i en Hitchcock-film och det är supernajs att se honom. Äntligen kunde man kanske säga. Jag gillar Cary Grant och James Stewart och de båda kommer delta i flertalet av Hitchs filmer. Cary Grant är dock inte i sitt bästa slag i denna film. Jag upplever att han spelar över lite i vissa sekvenser då hans karaktär Johnny ska visa mörker.
Däremot är filmens kvinnliga stjärna Joan Fontaine, känd från Rebecca, glimrande i rollen som Lina. Hon är sublim och elegant i att visa osäkerhet, naivitet men i denna film, till skillnad med Rebecca, en hel del balls också. Fontaine vann en oscar för bästa kvinnliga skådespelerska för denna film vilket jag bara kan applådera.
Nigel Bruce i rollen som den fånige rike kompisen Beaky är mycket bra och gör rollen till perfektion. Han vinglar hela tiden på rätt sida av gränsen till buskis och han levererar sin Beaky med en hel del patos.
Filmen är bra men dess slut är lite eljest, kändes förryckt och på gränsen till bisarrt. Det kommer inte som en stor överraskning att bokens slut var helt annorlunda. Det var mycket intressant att jämföra de två sluten och de två olika tolkningarna av filmen de ger upphov till. Vilket slut vill Hitchcock ha och varför valde de det ena? Detta och mycket annat diskuterar jag och Frans i veckans poddavsnitt, hittas här.
Betyg: 3,5/5
