Near Dark (1987)

Near dark är en av Kathryn Bigelows tidigaste filmer. Den kom ut 1987, ett år efter James Camerons Aliens. Tre av de tuffaste från Aliens-gänget är med här i Near dark. Mumma för oss Aliens-fans.

Filmen är en melankolisk kärlekssaga i en mörk och blodig värld. Den blandar lyriska undertoner med splatter-våld på ett intressant sätt. Nästan hela filmen utspelas i mörker och de varma solstrålarna känns nästan hotfulla även för mig som åskådare. En intressant stämning la sig över mig när jag såg filmen.

Huvudpersonen Caleb spelas av Adrian Pasdar. Känner vi inte igen det namnet? Jomenvisst, det är ju hans som spelat Glenn Talbot i Marvel's Agents of SHIELD och före det Nathan Perelli i HEROES. Det var ovanligt att se honom som ung! Han är ok även om jag fladdrar i väg i tankarna när jag ser honom. Han är ju General Talbot!

Calebs käresta spelas av den för mig okända Jenny Wright. Hon har inte varit med i speciellt mycket, men jag la märke till att hon spelade groupien i Pink Floyd's The Wall. Följande text inleder hennes bio på imdb:
The talented, unpredictable, opinionated, and uniquely beautiful Jenny Wright was born March 23, 1962 in New York City.

Uniquely beautiful? Hehe, någon som håller henne kär har skrivit den texten. Fint.

Så har vi trion från Aliens; Private Hudson spelar här Severen, Bishop är Jesse och Private Vasquez är lika bad ass som alltid i rollen som Diamondback. Det är helt suveräna alla tre. ALLA tre!

Kul med en tidig, pre-Buffy, vampyrfilm. Detta är en film där ordet vampyr aldrig uttalas. Filmen är ett barn av sin tid då nya dödliga sjukdomar som överförs i blodet via sex var i allas tankar. I denna värld brinner kärleken stark om natten och vampyrerna steks i solen. Goda råd blir dyra för Caleb och hans familjer. Jag älskade Calebs beskyddande av lillasystern. Det var starkt.

Upplösningen är spektakulär, för Private Hudson men framför allt för Bishop och Private Vasques. Vibbar av både Aliens och Blade runner sköljde över mig. Bra skit detta.

Betyg: 4/5 

Strange Days (1995)

Jag trodde att jag redan hade sett Strange days men det visade sig att jag blandade ihop den med Dark City från 1998. Så då var det dags att se Kathryn Bigelows Strange days på manus av James Cameron, ni vet han som gjorde True lies?

Strange days är en sci-fi från en nära framtid. Polisen är korrupt, världens undergång är nära, det är apokalyptiska kravaller på gatorna och man har en ny teknik som gör att man kan spela in människors synintryck och känslor via en kräftliknande manick som man sätter på huvudet. Coolt helt enkelt.

Huvudpersonen är Lenny Nero och han spelas av Ralp Fiennes som är förvillande lik Bradley Cooper. Jag ser bara Cooper under stora delar av filmen trots att jag vet att det är Fiennes, Voldemort himself.

Jag hade mycket hellre sett Cooper i denna roll då han är klart bättre än den känslige Fiennes. Tyvärr kryllar det av skådespelare som jag inte har så mycket till övers för i denna film. Juliette Lewis har aldrig varit en favorit. Hon spelar samma typ varenda gång man ser henne. I denna film spelar hon en sångerska och hennes liveframträdanden är de klart bästa scenerna med henne. Överlag är musiken bra i denna film.

Angela Bassett som Mace är en annan skådis som jag blir helt kall inför. Hon spelar en bad ass chaufför som av oförklarliga skäl helt plötsligt är en kung fu mästare. Michael Wincott i rollen som Philo Gant ser bara helt sjuk ut. Kanske passande för rollen här dock.

Det var lite kul att se Tom Sizemore som Max. Han spelar den snälle bästa kompisen till Ne(r)o. Iklädd i en peruk ser han ut som Killer Bob från Twin Peaks.

Storyn är ok, musiken är stark, miljöerna är överlag bra. Tyvärr är filmen alldeles för lång. När det närmade sig sitt slut visade det sig att det var 45 minuter kvar och filmen fick ett andra liv. Det kändes mycket onödigt. De hade vunnit på att skala ner alla invecklade vändningar i handlingen. De flesta klassiska filmer i denna genre har faktiskt mycket enkla grundstories! Tänk The Terminator, Blade runner, Alien/s.

Filmens sista del förvandlas från en "who dunnit"-thriller till ett "social justice"-drama. Detta är en film om "black lives matter" cirka 20 år före det begreppet blev känt. Hatten av för Bigelow och Camerons sociala patos, men tyvärr känns det lite som att de försökte trycka ner två filmer i en.

Men filmen är helt ok ändå, det känns som att det blev övervikt på det svaga i min text. Filmen är helt klart sevärt om man gillar genren; lite sci-fi, lite apokalyptisk känsla, lite rock'n'roll.

Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

52 Directors: Brian De Palma

Brian De Palma är en amerikansk regissör som anses som en av de ledande figurerna inom New Hollywood. Han sysslar ofta med thrillers som har en stor mängd sex och våld. Han är också en baddare på att härma stilen hos klassiska regissörer, speciellt noterbart Alfred Hitchcock.

De Palma är ansvarig för en av min ungdoms starkaste filmminnen då jag allt för tidigt såg Scarface och blev lite chockad av våldet i den filmen. Oh my, the memories....



Without further ado...

Brian De Palma topp 5

5. Dressed to kill (1980)

Härlig mysteriethriller i Hitchcocks anda. Michael Caine är brittisk.
Now you don't have to be a detective to figure it out, do you?

4. Body double (1984)

Härlig mysteriethriller i Hitchcocks anda. Melanie Griffith höjer stämningen när hon till slut kommer med i handlingen. Relax!
I like to watch.

3. Scarface (1983)

Rysligt epos om en knarkares uppgång och fall. Blodigt och nostalgiskt fast jag gillar egentligen tycker att stora delar av filmen är svag...
Say hello to my little friend!

2. Mission: Impossible (1996)

Ganska rörigt mission men Tompa Cruise är en av den gamla skolans superstjärnor. Bra inledningen på en mycket stabil franchise!
Your mission, should you choose to accept it...

1. The Untouchables (1987)

En favorit från det glada åttiotalet. Jag hoppas innerligt att denna fortfarande håller men jag har inte sett den på år och dagar. Det är den med den arga Robert De Niro vid middagsbjudningen.
Mr. Ness, everybody knows where the booze is. The problem isn't finding it, the problem is who wants to cross Capone.





Jag har bara sett åtta av De Palmas 30 filmer:

1. Sisters (1972)
2. Dressed to kill (1980)
3. Blow out (1981)
4. Scarface (1983)
5. Body double (1984)
6. The untouchables (1987)
7. The bonfire of the vanities (1990)
8. Mission: impossible (1996)

Hoppa nu över och kolla in vilka filmer Mr Christian har valt från Mr. De Palma.

Re-watch: Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Under sommarens ljusaste dagar på resa från Hunnebostrand till Skövde svängde jag förbi Patrik nere i Göteborg. Efter en stämningsförstärkande promenad på den gigantiska Östra Kyrkogården var det dags för någon upplyftande film. Vi skulle se om en kul film och efter lite letande i Patriks filmhylla föll valet på Scott Pilgrim. Jag har sett den tidigare och skrivit om den på bloggen, här.

Filmen sprudlar av kreativitet och berättarglädje. Det är en perfekt film om man bara är ute efter att bli lite glad, och det är ju inte så lite om man tänker efter. Ett skratt förlänger livet heter det ju. Det är otroligt skönt att se om filmer ibland. Man kan bara flyta med och behöver inte koncentrera sig så mycket. Filmen kan bli som en snuttefilt eller ett god vän som inte ställer en massa krav på en. Man kan låta filmen skölja över sig och bara plocka ut russinen ur kakan, bara det bästa; Anna Kendrick bara för att, Mary Elizabeth Winstead som Ramona Flowers, Ellen Wong som Knives, Young Neil, Stephen Stills, Jason Schwartzman som Gideon, ja det finns så många härliga karaktärer. Självklart är rumskompisarna Scott och Wallace också sköna typer. Kieran Culkin i rollen som Wallace är helt hysterisk.

Jag la märke till hur mycket den liknar Eternal shunshine of the spotless mind. Har någon annan sett det? Edgar Wrights lek med stilen gör att den också påminner om en serietidning, en stark krydda i anrättningen. Det var en av de sakerna som var starkast för mig vid första titten. Filmen håller bra än idag. Den var i alla fall nästan det perfekta valet för kvällen i fråga. Tack till Patrik för sällskap, filmval och husrum för natten.

Betyg: 4/5

Body Double (1984)

Detta var en härlig film. Till skillnad från Dressed to kill och Blow out som jag nyligen skrivit om känns denna som en åttiotalsfilm från första stund. Den har en skön stämning och den bygger upp mysteriet bra. Huvudpersonen Jake spelas av Craig Wasson som jag inte känner igen, men jag vet att Melanie Griffith ska dyka upp och Dennis Franz är med i första scenen som regissör av b-filmen de splar in. Han var med i både de nämnda filmerna ovan. De Palma verkar vilja jobba med samma skådespelare en hel del. Sen var det en kul bekantskap med Gregg Henry som Sam. Han känner jag mest som Sheriff Bourne i Firefly.

Filmen puttrar på. De Palma är ju något av en "Peeping Tom" och det får vi bokstavligen här i denna film. Dessutom har han stulit en massa från Hicthcock nu igen. Denna film har "lånat" mycket från både Rear window och Vertigo, men huvudpersonens höjdskräck är här klaustrofobi istället. Jag stör mig inte speciellt mycket på stölderna och väljer att se det som en homage istället.

Det dröjer väldigt länge innan Melanie Griffith kommer med vilket är synd för det är då filmen blir bra. Hennes Holly är helt klart filmens behållning. Jakes odyssé i snuskfilmsvärlden är bra med en höjdpunkt när Holly Johnson från Frankie Goes To Hollywood i en drömsekvens framför den klassiska Relax. Mycket bra användning av en känd sång, suveränt om jag får säga det själv.

Detta var nog den bästa av de tre De Palma-filmerna jag orkade med i denna runda. Kul film helt enkelt.

Den får en stark trea.

Betyg: 3+/5

Re-watch: Dr. No (1962)

Bio Capitol visar Bond-filmer under hösten då flertalet, om inte alla, har blivit restaurerade för 4K. Det lät så trevligt att jag och Carl sammanstrålade en ljummen kväll i början av augusti för att avnjuta Dr No i Capitols salong 1. Det var första gången jag var i den salongen och jag var positivt överraskad. Klart bättre än den andra, mindre, salongen. Alla bord har ett litet sidobord med lampor här också, men det fanns mycket bättre plats. I vestibulen stötte vi dessutom på Fredrik som vi ivrigt samspråkade med innan filmen skulle till att starta.

Dr No är en film som jag sett många gånger, men aldrig på bio. Den är ganska bra och ligger någon stans i mitten av listan. Jag tror att den rankades som nr 13 av 23 senast. Filmen var knivskarp och såg mycket bra ut. Det verkar som att de gjort ett mycket bra jobb med restaureringen (remasteringen).

Filmen är bäst under den första halvan då vi introduceras till Bond och hans värld. Jag älskar Sylvia Trench och hade gärna sett att hon fått en återkommande plats i serien. Nu ser vi henne bara i de två första filmerna om jag kommer ihåg det hela rätt. Bond är bäst när han utför sitt spionyrke, det är då karaktär och personlighet hos huvudpersonen såväl som bifigurer kommer fram allra mest. Det är kul med Miss Moneypenny och M också.

Under andra halvan av filmen blir det mer inriktat på fajt mot filmens "big bad". De ikoniska scenerna med Ursula Andress är såklart häftiga, men är de så bra egentligen? Scenerna med Bond, Quarrel och Honey på stranden och i djungeln är inte mina favoriter, och sekvensen med "the dragon" är direkt svag. Då Quarrel dödas av eldkastaren blir det en fadd smak i munnen. Not cool!

Filmen villain är ganska trist, men som alltid i en film som är designad av Ken Adam är hans lair cool. Och på tal om cool! Fasen vad cool Sean Connery är i dessa tidiga Bond-filmer. Han var ung, snygg och hade mängder av attityd. Bond var också hårdare och iskall i Connerys version, något som nästan helt försvann under Roger Moores tid.

Det är värt att notera att detta är den enda Bond-filmen som inte har en pre-credit scene. Det är lite trist men det är vad det är.

En annan kul detalj var hur många som skrattade gott och varmt åt Bonds överdrivet chauvinistiska stil. Det som var kul med detta var att det var nästa bara kvinnor i salongen som skrattade (plus jag då såklart...). De flesta männen därinne var väl så stukade och försiktiga att de höll inne på skratten. Det är helt klart ett annat klimat för filmpubliken år 2019 än det var 1962. Det är vad det är.

Betyg: 3/5

Länk till mitt "stora" inlägg om Dr. No. Min James Bond-sida på bloggen.

52 Directors: Robert Altman

Robert Altman (1925 - 2006) var en amerikansk regissör. Han anses vara en del av "the New Hollywood". Jag har haft honom som en av mina favoriter sedan mitten på nittiotalet då jag såg The player på video och Short cuts på bio. Jag sa länge att The player var den bästa film jag sett, som inte sågs på bio första gången. När jag och Peter Hidman såg Short cuts på Slottsbiografen i Uppsala blev jag helt "blown away". Altman är så spännande därför han gör alltid egensinniga filmer oavsett vilken genre han arbetar inom. Han tar sig an en genre och gör sin egen grej helt enkelt.



Without further ado... 

Robert Altman topp 5

5. McCabe & Mrs. Miller (1971)

Skitig western i "New Hollywood"-anda. Fantastiskt slut. Bra skådespelare.

4. M*A*S*H (1970)

Satirisk antikrigsfilm med både humor och allvar. Bra skådespelare

3. The long goodbye (1973)

Stämningsfylld neo-noir, men inte den stämningen du hade väntat dig. Bra skådespelare.

2. Short cuts (1993)

Altmans magnum opus, ett dramatiskt epos om ett dygn i Los Angeles. Alla multitrådfilmers moder. Underbara skådespelare.

1. The Player (1992)

Fantastisk satir över Hollywood och alla som jobbar i drömfabriken. Fantastiska skådespelare.



Jag har bara sett nio av Altmans 36 filmer:

1. M*A*S*H (1970)
2. McCabe & Mrs. Miller (1971)
3. The long goodbye (1973)
4. Nashville (1975)
5. 3 women (1977)
6. The player (1992)
7. Short cuts (1993)
8. Prêt-à-porter (1994)
9. Gosford Park (2001)

Hoppa nu över och kolla in vilka filmer Mr Christian gillar från Mr Altman.

Blow Out (1981)

Blow out är en thriller i samma stil som klassiska konspirationsteorithrillers från sjuttiotalet. Tänk er filmer som The parallax view, The Conversation, Three days of Condor och Marathon man. Här spelar John Travolta en ljudtekniker i filmbranschen som råkar fånga en dödlig bilolycka på sin inspelning. Nancy Allen, som också var med i förra De Palma-filmen, spelar den unga kvinnan som hade något med olyckan att göra. Ytterligare en återkommande skådis från Dressed to kill, Dennis Franz spelar den sliskige lurendrejaren.

Filmen är en thriller och som sådan fungerar den hyfsat bra. Tyvärr är den lite tråkig, inte speciellt spännande och helt snustorr i meningen dödsallvarlig. Stämningen är kanske lämplig för genren, men då filmen inte är speciellt bra så hade jag gärna sett att något annat bjudits på som jag kunde intressera mig för.

Det bästa med filmen är den sista akten då skurken kommer med i spelet mer. Intensiteten gick upp, Travoltas svettiga Jack blev mer stressad och Nancy Allens Sally skrek det perfekta skriket. Sista scenen i filmen var riktigt mörk och den hängde kvar ett bra tag i mitt huvud. Damn det var ett mörkt slut! Men vägen fram till slutet är också en stor del av filmen och i detta fall lyckades slutet inte rädda upp hela filmen. Tror jag.

Betyg: 2/5