tisdag 30 april 2019

52 Directors: Sam Peckinpah


Sam Peckinpah var en amerikansk regissör (f.1925 - d.1984) som var känd för sitt supande och för filmer som för tiden ansågs våldsamma och blodigt. Han slog igenom 1969 med westernfilmen The wild bunch. Peckinpah gjorde flera revisionistiska westerns som gick i moll och våld.

Samma Peckinpah ligger bakom en av mina tidigaste favoritfilmer, Convoy från 1978. Det var en film som jag till och med såg på bio två gånger. Som cineast upptäckte jag Peckinpah via The wild bunch i ett western-marathon jag körde före bloggen startades.

Hey, Jojjenito, alla fem filmerna på min topplista är road movies!



Without further ado...



Sam Peckinpah topp 5




5. Bring me the head of Alfredo Garcia (1974)


Efter att ha sett några av Peckinpahs filmer inför denna lista var det denna skruvade neo-western som fastnat i minnet. En film som vuxit ända sedan jag såg filmen.



4. The wild bunch (1969)


En våldsam skröna om ett gäng banditer som flyr undan.



3. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)


Lite långsam och vemodig film med sober stämning om gammal vän som hugger sin kompis i ryggen. En känd låt från Bob Dylan ackompanjerar filmens starkaste scen.



2. The getwaway (1972)


Frejdig actionfilm med Steve McQueen och Ali MacGraw. Suverän duo i huvudrollerna. En klassiker.



1. Convoy (1978)


Mitt personliga nostalgi-pick som faktiskt också blev Peckinpahs största succé rent finansiellt. Kris Kristofferson är glänsande som Rubber Duck, men man får inte glömma Ali MacGraw, Burt Young eller Ernest Borgnine.



Jag har sett nio av Sam Peckinpahs 14 filmer:
  1. Ride the high country (1962)
  2. The wild bunch (1969)
  3. Straw dogs (1971)
  4. The getaway (1972)
  5. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)
  6. Bring me the head of Alfredo Garcia (1974)
  7. Cross of iron (1977)
  8. Convoy (1978)
  9. The Osterman weekend (1983)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Sam Peckinpahs filmer.

måndag 29 april 2019

Fireflypodden - Slutet, del 1


Sista avsnittet av Fireflypodden blev inte det sista avsnittet utan del 1 av 2 av det sista avsnittet. :-)

Detta avsnitt blev så lång att vi beslöt att dela upp det i två delar. I del 1 sammanfattar vi tv-serien och listar våra sju favoritavsnitt vardera, se show notes för listorna. Vi hinner också prata lite om dokumentären "Done the impossible" som handlar om fansen och hur de hjälpte till att skapa stöd för filmen. Till sist berör vi kortfattat den nya romanen från Firefly-världen "Big damn hero".

Nästa vecka försöker vi igen med det allra sista avsnittet av Fireflypodden!

Veckans avsnitt kan ni lyssna på, kommentera på eller hitta tidigare avsnitt från denna säsong eller andra säsonger, allt finns här.




söndag 28 april 2019

Cross of Iron (1977)


Anti-krigsfilmen Cross of Iron är en bister och våldsam film om tyskarnas reträtt vid den sydöstra fronten mot ryssarna under hösten 1943. Vid sidan av de ständiga anfallen från ryssarna fokuserar filmen på konflikten mellan den stroppige aristokratiske officeren Stransky och sergeanten Steiner som spelas av en ärrad James Coburn. Steiner är ledare för en spaningspluton som spenderar en stor del av sin tid bakom frontlinjen. Hauptman Stransky är på plats endast för att få den av honom åtrådda utmärkelsen Järnkorset. De i filmen som erhållit utmärkelsen ser ingen nytta med den.

Hela filmen är en bister och sorgsen historia om vad krig gör med och mot människor. Filmen inleds och avslutas med svartvita journalfilmer på hemskheter från andra världskriget och andra konflikter sedan dess.

Jag trodde inte att jag sett filmen tidigare, men ändå känner jag igen ansikten och vissa scener så jag har kanske sett den ändå. James Coburn sticker ut bland skådespelarna. Maximillian Schell som spelar Stransky är också bra. Däremot har jag som alltid lite svårt att tycka James Mason är bra. Jag gillade de flesta i plutonen, spelade av uteslutande tyskar som pratar engelska med viss brytning här i filmen. Brittiske David Warner i rollen som Hauptmann Kiesel var mest minnesvärd och hans fårade ansikte var ett av dem jag tyckte mig känna igen.

Peckinpah drack tydligen som en borstbindare under filminspelningen som blev hans tolfte av fjorton filmer. Dessutom hade producenterna problem med att få ihop pengar till filmen och sedan att hålla budget. Filmen avslutas lite abrupt för att pengarna helt enkel hade tagit slut. James Coburn improviserad ihop en scen. Det är ett galet slut som passar på något skumt sätt.

Tarantino sägs varit inspirerad av denna film när han gjorde Inglorious basterds.

Filmen fokuserar en hel del på krigsscener, med tämligen realistiskt våld. Blodet ser ut som riktigt blod. Autentiska tanks och vapnen har använts i filmen. Peckinpah kör sina vanliga tricks med slow motion och den lilla bisarra detaljen med en av karaktärerna som dödar ett löss med det lilla poppande ljudet (se gårdagens revy).

Cross of Iron är inte en munter film men om man gillar krigsfilm av en lite äldre stil så är den helt klart ett måste.

Betyg: 3+/5




lördag 27 april 2019

Bring Me The Head Of Alfredo Garcia (1974)


Bring med the head of Alfredo Garcia är Peckinpahs tionde film och han är sig själv trogen och ger oss en otroligt våldsam film. Våldet är precis som i många av hans filmer inte superrealistiskt men handlingen är rå och kall. Diverse mord, ”shoot outs”, tortyr och ett avhugget huvud (från en död man) har stor del av handlingen. Genren är road movie, action och hämndfilm. Filmen påminner mig om Tarantino fast äldre. En typ av film jag kan tänka mig att Tarantino är influerad av.

En rik mexikansk gudfadern-typ utfäster en belöning på en miljon dollar till den som levererar huvudet på Alfredo Garcia som gjort hans dotter gravid. Alla busar i omnejden försöker hitta Alfredo. Vår anti-hjälte till huvudperson Bennie (Warren Oates) och hans flickvän den prostituerade Elita (Isela Vega) vet var Alfredo håller hus, sex fot under jordytan. Problemet är bara att många busar vill åt bytet.

Filmen utspelas i samtiden när filmen spelades in, 1974. Det är en modern western där de åker med gigantiska amerikanare istället för hästar. Men hela filmen har en känsla från western-genren.

Tonen i filmen är sorglig och när Bennie reser omkring med ett avhugget huvud i en tygsäck drar sig filmen mot det absurda. Bennie pratar med Alfredo så mycket att han nästan får en relation med huvudet. Huvudet blir hans vän Al. Stämningen är dyster och jag gissar att det inte kommer gå bra för Bennie men han är mer ihärdig än vad det först verkade.

Under andra halvan av filmen är det våldsscen efter våldsscen, många i slog motion, Peckinpahs favorit. Jag la märke till en bisarr liten detalj när Bennie plockar löss ur sitt könshår och tar ihjäl den med ett litet poppande ljud, en detalj som återkom i nästa Peckinpah-film jag sett...

Warren Oates är ganska bra som anti-hjälte. Under andra halvan av filmen dominerar han den rejält då han reser ensam med sin kompis Al. Under första halvan blir jag lite överraskad av en liten roll av Kris Kristoffersson som en elak biker som Bennie och Elita stöter på.

Sista scenen är riktigt mäktig och påminner mig en del om Coppolas stora scener i Gudfadern. Filmen har en mycket speciell känsla som är lite svår att beskriva. Det är en film som säkert kommer hänga kvar i huvudet ett bra tag.

Betyg: 3+/5







fredag 26 april 2019

MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)


Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5





onsdag 24 april 2019

Game Of Thrones - S08E02 A Knight Of The Seven Kingdoms


Lugnet före stormen skulle man kunna säga. Trots att showen måste skynda framåt för att hinna med allt, alla slag, tar den sig tid med att ge oss stilla scener där karaktärer vi bryr oss om tar farväl. Jag gillar detta långsamma avsnitt mycket även om jag som alla andra ser fram emot de stora slagen. Två av de kommande avsnitten, avsnitt tre och fem, regisseras av Miguel Sapochnik som är showens "go to guy" då det gäller battle-avsnitt. Jag hoppas och tror att slagen kommer vara mäktiga men att det vi ser kommer fokusera på enskilda karaktärers öden och att karaktärsutveckling kommer fortsätta att ske. Det kräver en mycket skicklig regissör att planera sådana avsnitt.

Karaktärer har återförenats, kramats, bett om ursäkt och fulländat relationer som byggts under sju säsonger. Nu kommer kriget och i princip alla karaktärer vi känner i denna värld kan nu dö utan att vi som åskådare bör känna oss otillfredsställda. Endast ett fåtal karaktärer kan inte dö då deras arc inte har slutförts, mest notabla är Jon och Dany såklart. Och Cersei och Jamie.

Andra avsnittets mest känslosamma sekvens var den med Jamie och Brienne när han adlar henne, A knight of the Seven Kingdoms. Brienne ler för första gången! Hennes långa story arc har knutits ihop. Vi har sett henne bygga relation med Jamie samt jobba för att få hem Sansa och Arya till Winterfell, som hon lovade mamma Catelyn Stark. Döttrarna är nu på Winterfell, check, och i och med detta avsnitt kom hennes relation med Jamie till sin slutpunkt. Jag gillar henne men eftersom man får räkna med att de flesta kommer dö under denna sista säsong så är nog hennes dagar räknade.

Hur lång var scenen framför brasan? Och hur hann showen med en så lång och mild scen under denna säsong? Makalöst. Tyrion häller vin till bredden i Podricks glas! Tormunds hysteriska historia om hur han fick sitt namn Giantsbane. Podrick har ju uppenbarligen många dolda kvaliteter. Han kan sjunga också. Internet har berättat för mig att sången tydligen hade stor betydelse för bokläsarna.

Sången kan också representera producenternas, författarnas och show runners vemod över att den långa serien tar slut... De likt Jenny önskar att de inte behövde lämna...

High in the halls of the kings who are gone
Jenny would dance with her ghosts
The ones she had lost
And the ones she had found
And the ones who had loved her the most
The ones who’d been gone for so very long
She couldn’t remember their names
They spun her around on the damp old stones
Spun away all her sorrow and pain
And she never wanted to leave
Never wanted to leave

Grey Worm och Missandei sade ett ömt farväl också. De började dessutom göra planer inför framtiden vilket måste anses som ett mycket dåligt omen. Hoppas att Grey Worm får ett ärofyllt slut.

Theon och Sansa? Urk, det verkar galet. Men scenen dem emellan var bara slutet på en annan story arc, den Theon levt. Hans förräderi och återupprättelse är slutförd. Jag gissar att han kommer dö försvarande Sansa även om han valde att stationera sig hos Bran inför slaget...

Sansas scen med Daenarys var också najs. Två av de starkaste kvinnorna i serien satt ner och samtalade. Synd att de blev avbrutna jag hade velat se fler minuter mellan de två. Bra däremot att showen lämnade frågan om vem som ska härska över The North outredd. Det finns utrymme för mer i den frågan senare under säsongen. Mycket intressant!

Arya och Gendry. Scenen är rimlig med tanke på att de flesta i Winterfell med rätta tror att de endast har en natt kvar i livet, men kändes inte scenen dem emellan lite konstig? Kan ha att göra med att jag alltid sett Arya som "lillasyster"... Dessutom är denna serie trots alla sina nakenscener inte som bäst när det gäller kärleksrelationer. Den har svårt att förmedla personkemi mellan tilltänkta kärlekspar, tänk Jon och Dany som känns mer som kompisar än älskande. Vänskapsrelationer och lojaliteter känns oftast starkare berättartekniskt eller rent personkemimässigt.

Aryas arc har varit brokig. Hennes livliga energi från de första säsongerna har bytts ut mot en mörk dödsängels. Hon är mer bad ass men också tråkigare än vad hon var som liten. Efter hennes natt med Gendry kan hon kanske balanseras lite, hon kan kanske leva upp lite igen? Detta tankesätt bådar i och för sig inte gott för hennes chanser att överleva. Nu har hon kanske något att leva för mer än hämnd och då ligger hon ju risigt till. Eller än hellre Gendry i hennes ställe, för jag har alltid tänkt att Arya är en av få som kommer gå levande ur denna serie... Men var är hennes direwolf Nymeria? Jag skulle gärna se henne komma tillbaka. Vi såg ju Ghost i bild nu igen i alla fall. De har en roll att spel helt klart.

Avsnittets bästa scener var Jamies ursäkt till Bran, Tyrions lilla vinstund framför brasan, Ser Davos och den lilla flickan med ärr i ansiktet (återkallade känslorna för Shireen), den stenhårda lilla Lyanna Mormont som vägrade gå ner i kryptan, samt scenen mellan Jon och Dany framför Lyannas grav. Men hade inte Jon en risig tajming? Hur kommer Dany reagera nu? Vad kommer hon göra om hon får chansen att rädda eller inte rädda Jon under fajten?

På tal om Lyannas grav. Är Winterfells crypt verkligen en bra plats att gömma sig på när det kommer White Walkers som kan få döda att återuppstå på besök? Vilka är det som skulle gå ner i kryptan förutom en massa kvinnor och barn? Gendry, Sam och Tyrion tror jag.

Sam har blivit en större och större favorit hos mig. Hans scen med Jorah var fin. Jag hoppas att Sam överlever slaget. Är hans story arc slutförd? Hoppas inte det, den känns inte helt slut. Att hans stulna böcker kommer på tal om och om igen borde ha betydelse till slut...

Till sist en spaning... Var var The Night King och den levande döda Viserion? I den sista skräckinjagande scenen ser vi inte någon av dem. Vad betyder detta? Jag har en teori om att The Night King kommer anfalla King's Landing före den avgörande striden sker i norr. Säsongen kommer antagligen ha minst två stora slag. Jag är kluven om Cerseis öde. Det har känts rimligt att någon av hennes bröder skulle vara den som dödar henne, allra helst Jamie såklart. Men hon kommer kanske gå under i ett slag mot The Night King vilket skulle vara ödets ironi med tanke på hennes senaste förräderi mot de levande (att inte bidra med sina arméer). Kan det kanske bli The Mountain som vänder sig emot Cersei styrd av The Night King, för han är ju redan en levande död av något slag. Å andra sidan har showen också byggt upp emot att The Hound (som jag älskar) ska få döda sin bror The Mountain.

Ser jag fram emot de kommande fyra avsnitten? Ja.



tisdag 23 april 2019

52 Directors: Robert Zemeckis


Robert Zemeckis är en amerikansk regissör född 1952. Zemeckis blev känd för mig på grund av hans monumentala success med Tillbaka till framtiden-filmerna. Senare blev han av oförklarlig anledning intresserad av animerade filmer med figurer som ser ut som zombies/spöken/döingar, ni vet "uncanny valley"-problemet. De filmerna ger jag inte mycket för. Men det finns ju ett gäng härliga underhållningsfilmer som jag gillar ändå.



Without further ado...




Robert Zemeckis topp 5




5. What lies beneath (2000)


Ryslig spökfilm som jag såg på en biograf ute i öknen i New Mexico med Lars-Ola och Anders sommaren 2000. Wow, det var nervpirrande. Vi drack en massa rödvin efter filmen.



4. Forrest Gump (1994)


En snackis-film när det begav sig. Jag gillade den mycket men den har tappat i aktning under åren och nu tror jag inte att den håller upp till samma nivå.



3. Romancing the stone (1984)


Helfestlig äventyrsfilm med Michael Douglas och Kathleen Turner i samma anda som Indiana Jones-filmerna. Underbar kemi mellan huvudpersonerna.



2. Back to the future (1985)


Ikonsik film med Michael J Fox, Christopher Lloyd och Lea Thompson. Kul med tidsresefilmer. De två uppföljarna var dock lite svagare.



1. Contact (1997)


Fantasieggande film med Jodie Foster och Matthew McConaughey som bygger på Carl Sagans klassiska science fiction-roman. Finns det mer liv där ute i universum? Människan får kontakt.



Jag har sett nio av Robert Zemeckis 19 filmer:

  1. Romancing the stone (1984)
  2. Back to the future (1985)
  3. Back to the future part II (1989)
  4. Back to the future part III (1990)
  5. Death becomes her (1992)
  6. Forrest Gump (1994)
  7. Contact (1997)
  8. What lies beneath (2000)
  9. Flight (2012)


Hoppa nu över och kolla vad Mr Christian tycker om Robert Zemeckis filmer.

måndag 22 april 2019

Fireflypodden - Serenity (the movie)


Fireflypodden närmar sig sitt slut. Vi har nu kommit fram till den tredje sista veckan och vi dissekerar långfilmen Serenity från 2005. Denna gång går vi i princip igenom scen för scen och gör analyser, reflektioner och ger våra kommentarer till det underbara på duken.

Poddavsnittet hittar ni här.