lördag 27 april 2019

Bring Me The Head Of Alfredo Garcia (1974)


Bring med the head of Alfredo Garcia är Peckinpahs tionde film och han är sig själv trogen och ger oss en otroligt våldsam film. Våldet är precis som i många av hans filmer inte superrealistiskt men handlingen är rå och kall. Diverse mord, ”shoot outs”, tortyr och ett avhugget huvud (från en död man) har stor del av handlingen. Genren är road movie, action och hämndfilm. Filmen påminner mig om Tarantino fast äldre. En typ av film jag kan tänka mig att Tarantino är influerad av.

En rik mexikansk gudfadern-typ utfäster en belöning på en miljon dollar till den som levererar huvudet på Alfredo Garcia som gjort hans dotter gravid. Alla busar i omnejden försöker hitta Alfredo. Vår anti-hjälte till huvudperson Bennie (Warren Oates) och hans flickvän den prostituerade Elita (Isela Vega) vet var Alfredo håller hus, sex fot under jordytan. Problemet är bara att många busar vill åt bytet.

Filmen utspelas i samtiden när filmen spelades in, 1974. Det är en modern western där de åker med gigantiska amerikanare istället för hästar. Men hela filmen har en känsla från western-genren.

Tonen i filmen är sorglig och när Bennie reser omkring med ett avhugget huvud i en tygsäck drar sig filmen mot det absurda. Bennie pratar med Alfredo så mycket att han nästan får en relation med huvudet. Huvudet blir hans vän Al. Stämningen är dyster och jag gissar att det inte kommer gå bra för Bennie men han är mer ihärdig än vad det först verkade.

Under andra halvan av filmen är det våldsscen efter våldsscen, många i slog motion, Peckinpahs favorit. Jag la märke till en bisarr liten detalj när Bennie plockar löss ur sitt könshår och tar ihjäl den med ett litet poppande ljud, en detalj som återkom i nästa Peckinpah-film jag sett...

Warren Oates är ganska bra som anti-hjälte. Under andra halvan av filmen dominerar han den rejält då han reser ensam med sin kompis Al. Under första halvan blir jag lite överraskad av en liten roll av Kris Kristoffersson som en elak biker som Bennie och Elita stöter på.

Sista scenen är riktigt mäktig och påminner mig en del om Coppolas stora scener i Gudfadern. Filmen har en mycket speciell känsla som är lite svår att beskriva. Det är en film som säkert kommer hänga kvar i huvudet ett bra tag.

Betyg: 3+/5







2 kommentarer:

  1. Sågs för ett bra tag sen och minns inte så värst mycket från den. Hade länge velat se den när jag väl såg den och förväntade mig kanske lite mer än jag borde. Den blixtrar till emellanåt och är lite halvsugen på att se om den. Får bli när man är upplagd.

    Kul att den verkar ha gått hem hos dig. Själv uppskattar jag Peckinpahs lite råa, avskalade och brutala stil. Dock har han en tendens att nästan alltid ha lite problem med tempot, men det är en del av hans stil. Flera av hans filmer, även hans bästa hade blivit ännu bättre om de inte haft temposvackor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna var en positiv överraskning för mig och det är alltid trevligt. Den är verkligen säregen och det är en annan sak jag gillar med den. Den har blivit något av en mini-favorit allt eftersom. Skulle nog kunna tänka mig att jacka upp betyget till en fyra också...

      Radera