Blade of the Immortal (2017)

Blade of the Immortal är en riktigt häftig film! Den bygger på mangan med samma namn från 90-talet. Filmen är regisserad av Takashi Miike och som trivia så sägs det att detta är Miikes hundrade film. Filmen handlar om samurajen Manji som vandrar runt och hämnas oförrätter. Den inleds med en flashback där hans syster mördas av våldsmän. Galen av sorg attackerar Manji en mindre armé av busar i ett solklart självmordsraseri. Dödligt sårad blir han dock räddad av en häxa som ger honom en konstig sorts blodmask som gör att han likt en Wolverine snabbt helar sig även om han sticks, huggs eller hackas sönder och samman. Han blir en Immortal...

Miike bygger världen med lätthet. Första timmen är väldigt bra och jag finne mig tillrätta i världen. Det känns direkt att filmen bygger på en tidigare historia (från mangan) för storyn är solid. Filmens sista halvtimme är också väldigt bra där Manji och hans nyfunna vän Rin ställs inför den ultimata fajten, både mot Anotsu och den statliga armén (av samurajer). Tyvärr är filmen för lång på cirka 140 minuter. Ett parti i mitten är inte lika rappt och känns lite repetitivt om än actionfyllt och blodigt.



Vi får se Manji och Rin möta en uppsjö av motståndare och för alla fans av samurajslagsmål måste detta vara julafton. Jag gillade helt klart alla de olika stilarna och vapnen som passerade revy. Vad som blev lite tradigt var att Manji nästan alltid vann mot sina fiender genom tekniken "sheating the sword", en term som jag plockat upp från The Wheel of Time. Från WoT wikin:

"When victory must be won at all costs, the swordsman allows the opponent's weapon, usually a sword, to be sheathed in his own body. By luring the enemy into making a cut, the enemy comes close enough to be killed." 

Det blir enformigt när Manji använder sig av denna sista utväg om och om igen. I mangan kommenterar Manji det faktum att hans kompetens som svärdman minskar när han hela tiden använder denna taktik.



Under slutet av filmen minskar kraften av maskarna och Manji får svårare och svårare att hela sig och då påminns jag lite om Logan. Det finns en svärta i Blade of the immortal som de gärna hade kunnat skruva upp än lite mer. Under flashbacken i inledningen av filmen var där en scen mellan Manji och hans lillasyster som påminde mig starkt om en scen i Grave of the fireflies. Det är en svart film om något, riktigt så svart behövde dock Blade of the Imoortal inte vara!

Jag gillade relationen mellan Manji och Rin och jag hade gärna sett den fördjupas mer. Hon tränade lika idogt som Arya gör i Game of Thrones och känslan i relationen mellan Arya och The Hound återkommer här i filmen. Det är en intressant och filmiskt tacksam relation. Jag hade dock gärna sett Rin mer "in action". Men det lämnas kanske till uppföljaren?

Jag gillade miljön och känslan. Trots att filmen var lite för lång var den riktigt vass. Jag blev helt enkelt mycket positivt överraskad av filmen. Blade of the Immortal får fyra ärr i hud och själ av fem möjliga.

Betyg: 4/5

On the Beach at Night Alone (2017)

Filmen smyger sig på mig. Det är ännu en film utan synbar handling. I Hong Sang-soo's senaste film On the beach at night alone får vi följa Young-hee, en ung känd skådespelerska som tagit en time out. Hon reser till Hamburg och sedan tillbaka till Korea, hem till sin barndomsstad. Allt medan hon funderar på hur hon ska hantera sin affär med en gift äldre man, regissören till hennes senaste film. I verkliga livet är skådespelerskan Min-hee Kim 35 år gammal och hon har en affär med den gifte äldre regissören Hong Sang-soo. Han är 57 år. Verkligheten flyter således ihop med fiktionen här och det blir svårt att inte behandla filmen i det perspektivet. Jag visste inte om att skådespelerska och regissör hade en affär även i verkligheten, men jag gissade på detta i min konversation med Carl efter filmen. Nu i efterhand med kunskap om det går det inte att göra sig okunnig om faktum.

Min-hee Kim är otroligt bra i denna film. Bedårande. Härlig. Hon vann priset som bästa kvinnliga skådespelerska vid Berlins filmfestival tidigare i år och jag tycker det är välförtjänt. Dialogen är inte det viktigaste då mycket av dramat sker under ytan och förmedlas via skådespeleriet. I Hamburg går Young-hee omkring i staden med en koreansk väninna. De går i parken, går på bio (Young-hee blir berörd), de äter middag hos ett välmenande tyskt hipster-par.



Hemma i Korea stöter hon på gamla barndomsvänner. De gnabbas, fikar och dricker middag ihop. Young-hee är tystlåten och begrundande men ibland brusar hon äntligen upp. Bland annat på fyllan då hon skäller ut sina gamla kamrater om att ingen är "qualified to love". Hon hävdar att alla är "satisfied with a lie". Sedan kysser hon sin kompis till killarnas förtret. Samt förkunnar att tyskarna är "bigger down there". "Ahh, so it is true..."

De är vinter och vännerna fryser mest hela tiden. Vinterjackorna är puffiga av dun. Young-hee går ner till stranden iklädd en tunnkappa och lägger sig på den blöta sanden och sover lite. Hon drömmer om en middag med regissören och några ur produktionen. Ett minne, eller en önskedröm? Jag vet inte och frågan är om det har betydelse ens. Filmen lever upp med Min-hee Kim i huvudrollen. Hon är suverän. Den är långsam och kräver full koncentration. Kanske inte anpassad för dagens filmtittare som är vana med biljakter, flygande järnmän och robotar. Filmen är som ett långt förspel som avbryts innan kläderna ens åkt av. Jag blev fascinerad av filmen redan innan jag visste att dikten glidit ihop med verkligheten och nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den nya vetskapen. Oklart om det ens har någon betydelse...

Jag ger On the beach at night alone fyra osynliga kärlekar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Florida Project (2017)

Sean Bakers nya film heter The Florida Project. Här får vi följa några barn ur socialgrupp 5 som lever utan fast punkt, i detta fall semipermanent på ett sunkigt motell i utkanten, men inom synhåll från Disney World i Orlando, Florida. Huvudpersonen är lilla Moonee sex år som bor med sin ensamstående och smått labila mamma Halley. Fullproppad med tatueringar och spinkig som en heroinist och totalt vårdslös med sitt och dotterns liv är Halley inte idealbilden av en mamma direkt. Moonee tar efter med kaxig attityd, hård yta och en stor portion "street smartness". Hon har sitt kompisgäng med Scooty och Jancey i spetsen. Det lilla gänget springer vart de än ska... Till glasskiosken för att tigga pengar av rika turister som sedan går till glassinköp, till det misslyckade radhusprojektet med en massa tomma hus, eller mellan de sunkiga motellen där de bor. Mestadels går tiden åt till att reta vuxna så mycket som möjligt. Det är sommarlov och vad annat kan man göra?

Filmen har ingen speciell handling. Vi får följa Monnee under några dagar och lära känna hennes närmiljö. Mamman Halley är en viktig figur, kompisarna likaså. En annan är motellets manager, Bobby. Tillika den enda fadersgestalt Moonee har och som lyckligtvis har ett bra hjärta, men han kan bara görs så mycket. Stilen i The Florida Project påminner mycket om den i Bakers förra film Tangerine. Filmerna är färgkodade och det verkar som att han gärna filmar skymningen i motljus. Handhållen kamera verkar vara preferensen och man känner sig som åskådare som att man befinner sig mitt bland karaktärerna. Det ger en speciell närvarokänsla som jag älskar. Tangerine var helt inspelad på en iPhone med vissa extratillbehör. Denna film är inspelad på 35 mm, riktig film. Endast sista scenen när flickorna springer in i Disney World är filmad på en iPhone "guerilla style" utan tillstånd från den stora nöjesparken.



Skådespelarna är otroligt bra. Enda kända namnet är Willem Dafoe i rollen som Bobby. Kan det vankas Oscarsnominering för bästa manlige biroll tro? Moonee spelas av Brooklynn Prince som var sex år när filmen spelades. Hon är faktiskt sensationellt bra. Mamman Halley spelas av tjugotreåriga Bria Vinaite och hon gör sin roll bra men det är svårt att tycka om hennes karaktär fullt ut. Självklart känner jag empati med henne och hennes situation. Det verkar som att ansvaret för barnet är betungande för henne. Trots det misslyckas hon undvika att bli gravid igen under filmens gång. Ytterligare ett barn utan fader som ska växa upp hos denna utflippade unga kvinna. Det är som en ändlös rundgång.

Vi ser filmen genom Moonees ögon och de sociala myndigheterna målas upp som fienden såklart. Man kan stilla undra om detta ändå inte var ett fall där de kanske hade en poäng med sitt ingripande...



Filmen är stark och det säger jag trots att jag såg filmen på festivalen där den visades utan textning. Hade gärna sett att de slagit på engelsk textning för mycket av dialogen skedde i miljöer där ljudbilden dränkte dialogen. VI hade alla som såg filmen svårt att höra vad de sa på grund av den röriga ljudbilden och en av oss har amerikanska som modersmål. Till viss del fungerade dock filmen nästan som en stumfilm. Som åskådare följe man lätt med i alla mer eller mindre dramatiska händelser utan att uppfatta all dialog. Men det var såklart en del av finliret som gick förlorat. Jag och Carl messade varandra under kvällen efter visningen med tolkningar och synpunkter på filmen. Den har ett djup och mening som jag saknade i Bakers förra film Tangerine. Jag hoppas kunna se filmen med engelsk textning vid tillfälle så kan kanske några av mina och Carls funderingar få sina förklaringar.

Disney World hette under utvecklingsstadiet "The Florida Project".

Jag ger The Florida Project fyra sätt att tjäna pengar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Wonder Wheel (2017)

Woody Allen är en produktiv herre med ungefär en film per år. Sedan 1982 har han kommit ut med minst en film per år! Det är inte svårt att då förstå att kvalitén varierar ganska häftigt. Årets film Wonder wheel som också var filmfestivalens avslutningsfilm är den starkaste från honom sedan Midnight in Paris från 2011. Japp, så tycker jag. Det som inledningsvis uppfattas som en dramakomedi är egentligen en dramathriller där de komiska inslagen är glesa. I mina ögon är detta ett mörkt drama om en olyckligt gift och deprimerad kvinna.

Filmen inleds med att berättelsens ciceron Mickey (Justin Timberlake) talar rakt in i kameran och förkunnar att detta är en melodrama med "larger than life"-karaktärer... Och så slängs vi in i nöjesparken på Coney Island under 50-talet. Precis som Mickey berättat är alla karaktärer förstärkta som om det vore teater. Det tar ett tag för mig att ställa in de filmiska receptorerna till denna stil men allt eftersom filmen rullar på desto mer indragen i historien blir jag.



Filmen handlar om trängda och olyckligt gifta Ginny (Kate Winslet), hennes man Humpty (Jim Belushi), hennes son från tidigare äktenskap Richie (Jack Gore), Humptys dotter från tidigare äktenskap Carolina (Juno Temple) och så den levnadsglade livräddaren Mickey. Ginny har en affär med Mickey och börjar fantisera om ett bättre liv där hon kan kasta förklädet från syltan hon serverar på och åptergå till skådespeleriet vid teatern, Carolina är på flykt från maffian och sin make som Humpty hatar, Richie är jävligt jobbig och lider av pyromani, Humpty vill bara ha lugn och ro och Mickey har författardrömmar.

Filmen är fotad och ljussatt på ett otroligt häftigt sätt. Speciellt ljussättningen används för att förstärka känslor hos karaktärerna. Varma orangea färger när de är lyckliga eller förälskade, kalla och gråa när de är ledsna och förtvivlade. Denna effekt tar också en viss tid att vänja sig vid men slutresultatet blir en mycket tydlig känsla i filmen. Den är inte realistisk utan lever sitt liv i en egen bubbla. Åter igen som kan liknas vid bubblan som skapas i teatersammanhang.

Skådespeleriet är ypperligt och Kate Winslet dominerar. Jag undrar stilla om hon varit bättre förr? Jim Belushi har en grund karaktär och det mest intressanta med honom är kanske att han är förvillande lik en något yngre John Goodman. Jag trodde först att det var Goodman som klev in i scenen när vi träffade Humpty för första gången. Också Justin Timberlake är bra, damn, han är riktigt bra och perfekt castad i denna film. Sen gillar jag givetvis Juno Temple också, hon är väl bra i alla filmer? Det känns så även om jag inte sett mer än en handfull. Till sist, vad kan man säga om sonen Ritchie förutom att jag bara ville dränka honom i en regntunna hela filmen igenom? Hans problem med tändstickorna var något form av budskap från Woody, som ett sista förtydligande att familjen inte var lycklig. Killen som spelade honom var antagligen ganska bra med tanke på den avsky som jag kände inför karaktären.

Wonder wheel kändes som en förvrängd verklighet, kanske lika förvrängd som livet inne i en nöjespark är jämfört med det grådaskiga vardagliga diskbänkslivet är utanför. Jag älskar bildspråket och efter ett tag dialogen och karaktärerna också. Jag ger Wonder wheel fyra fisketurer av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

The Villainess (2017)

Efter Jailbreak stannade jag och Niklas kvar på Victoria för att se den efterföljande filmen i samma salong, den sydkoreanska filmen The Villainess. Detta var något helt annat än Jailbreak. Här är det en "riktig" film, med i jämförelse skyhögt "production value" inom manus, skådespelare och genomförande.

Handlingen är som en blandning av Luc Bessons Nikita och Tarantinos Kill Bill. Sook-hee (Ok-bin Kim) rekryteras till något statligt assassin-program och hon jagar sedan filmen igenom sin fars mördare. Filmen inleds freenetiskt när vi i ett "första person"-perspektiv får följa Sook-hee på mördarsafari i en knarkfabrik. Hon dödar ungefär 50 busar medelst skjutvapen och skärande eller stickande metall.

Filmen är å ena sidan en ren adrenalintripp. Actionsekvenserna är många och varierande. The Villainess Sook-hee är en riktig bad ass. Man kan se filmen endast för detta. filmer som Nikita men också The raid kan ligga som jämförelse. Om man önska mer av historien blir man inte lika belåten.

Efter inledningen får vi försöka följa alla turer med förräderier och andra förvecklingar. Här fallerar filmen lite. Det blir minst sagt rörigt med en historia som berättas via konstanta "flash backs" och till slut blir den till en ogenomtränglig dimma.

Denna film hade vunnit på att berättats rakare och att några av alla sidotrådar hade skalats av. Det finns en mycket intressant hämndhistoria i grund och botten och Sook-hee är verkligen en intressant karaktär, men filmen fumlade bort en hel del spänning och engagemang hos mig genom att vara överdrivet "lager på lager". Ok, Tarantino lyckades med något liknande i Pulp fiction och Reservoir dogs, javisst, men han är en mästare. Tycker inte att regissör Byung-gil Jung kan mäta sig med mästaren.



The Villainess är en riktigt bra film om man bara bedömer slagsmålsscenerna. Den är dock inte lika bra på berättelsens struktur och vissa av karaktärsbeskrivningarna och det blir svårt att ge den ett riktigt högt betyg på grund av det. Jag ger The Villainess tre "sleeper agents" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jailbreak (2017)

Jailbreak är en b-film, en kung fu-slagsmålsfilm med mycket lågt "production value". Niklas och jag såg den på lilla salong 4 på Saga. Filmen är något så ovanlig som en actionfilm från Kambodja även om den är regisserad av italienaren (!) Jimmy Henderson. Filmen påminner en hel del om The raid som tog festivaler och actionälskare med storm för några år sedan. Tyvärr är handling, karaktärer och skådespeleri inte i samma nivå som i The raid. Fajtsscenerna är inte i klass med The raid, men ändå något som denna film var helt ok på.

Vi får här följa fyra poliser som ska transportera ett nyckelvittne mot maffian till ett säkert fängelse. Det är tre lokala poliser plus en franskkambodjansk polis på besök som av någon oklar anledning ska följa med för att se hur de arbetar. Väl framme vid fängelset visar det sig att fångarna tagit över och alla är på jakt efter tjallaren. Det blir en kamp att hålla tjallaren vid liv samt ta sig ut från fängelset.

Man kan inte vänta sig logik i en film av denna kaliber, men lite konstigt var det allt att den kvinnliga maffiabossen själv deltog i anfall mot polisen mot slutet, trots att hon i inledningen ville döda tjallaren för att kunna förbli okänd för polisen... Hennes kvinnliga livvaktstyrka i tajta klänningar och högklackat var skrattretande. Oklart om det var ironiskt eller skulle vara tufft.



En annan film som jag snabbt kommer att tänka på är den gamla godingen The Warriors. I Jailbreak är det slagsmål i olika interna miljöer som en korridor, en matsal, en toalett osv. Problemet med Jailbreak är att de aldrig etablerar hur fängelset ser ut. Jag förstår aldrig var de är. Nära eller långt från utgången? Nära eller långt från andra grupper? I en film vars enda existensberättigande är i slagsmålen bör åtminstone de göras bra kan man tycka.

Skådespelarna är inte bra. Den malplacerade kärlekshistorian som de får in är otroligt dåligt spelad. Den skapade dock munterhet i salongen. Efter ett tag bröt någon luttrad actionjunkie isen och började skratta och snart satt var och varannan biobesökare och skrattade åt skådespeleriet och överdrivna scener. Sådan munterheter är alltid välkomnade och höjer upplevelsen av filmen.

Under eftertexterna visades "bakom kameran"-scener där skådespelarna skojjade med varandra och framför kameran, och jag tyckte mig lära känna dem bättre på de korta klippen än vad jag gjorde under hela filmen. Speciellt den kvinnliga polisen var en kul prick med osannolik kroppskontroll som hon utnyttjade för lite showande.

Objektivt betraktat var detta riktigt dåligt men underhållningsvärdet var klart bättre. Jag ger den två sparkar av fem möjligt.

Betyg: 2/5