Blade of the Immortal (2017)

Blade of the Immortal är en riktigt häftig film! Den bygger på mangan med samma namn från 90-talet. Filmen är regisserad av Takashi Miike och som trivia så sägs det att detta är Miikes hundrade film. Filmen handlar om samurajen Manji som vandrar runt och hämnas oförrätter. Den inleds med en flashback där hans syster mördas av våldsmän. Galen av sorg attackerar Manji en mindre armé av busar i ett solklart självmordsraseri. Dödligt sårad blir han dock räddad av en häxa som ger honom en konstig sorts blodmask som gör att han likt en Wolverine snabbt helar sig även om han sticks, huggs eller hackas sönder och samman. Han blir en Immortal...

Miike bygger världen med lätthet. Första timmen är väldigt bra och jag finne mig tillrätta i världen. Det känns direkt att filmen bygger på en tidigare historia (från mangan) för storyn är solid. Filmens sista halvtimme är också väldigt bra där Manji och hans nyfunna vän Rin ställs inför den ultimata fajten, både mot Anotsu och den statliga armén (av samurajer). Tyvärr är filmen för lång på cirka 140 minuter. Ett parti i mitten är inte lika rappt och känns lite repetitivt om än actionfyllt och blodigt.



Vi får se Manji och Rin möta en uppsjö av motståndare och för alla fans av samurajslagsmål måste detta vara julafton. Jag gillade helt klart alla de olika stilarna och vapnen som passerade revy. Vad som blev lite tradigt var att Manji nästan alltid vann mot sina fiender genom tekniken "sheating the sword", en term som jag plockat upp från The Wheel of Time. Från WoT wikin:

"When victory must be won at all costs, the swordsman allows the opponent's weapon, usually a sword, to be sheathed in his own body. By luring the enemy into making a cut, the enemy comes close enough to be killed." 

Det blir enformigt när Manji använder sig av denna sista utväg om och om igen. I mangan kommenterar Manji det faktum att hans kompetens som svärdman minskar när han hela tiden använder denna taktik.



Under slutet av filmen minskar kraften av maskarna och Manji får svårare och svårare att hela sig och då påminns jag lite om Logan. Det finns en svärta i Blade of the immortal som de gärna hade kunnat skruva upp än lite mer. Under flashbacken i inledningen av filmen var där en scen mellan Manji och hans lillasyster som påminde mig starkt om en scen i Grave of the fireflies. Det är en svart film om något, riktigt så svart behövde dock Blade of the Imoortal inte vara!

Jag gillade relationen mellan Manji och Rin och jag hade gärna sett den fördjupas mer. Hon tränade lika idogt som Arya gör i Game of Thrones och känslan i relationen mellan Arya och The Hound återkommer här i filmen. Det är en intressant och filmiskt tacksam relation. Jag hade dock gärna sett Rin mer "in action". Men det lämnas kanske till uppföljaren?

Jag gillade miljön och känslan. Trots att filmen var lite för lång var den riktigt vass. Jag blev helt enkelt mycket positivt överraskad av filmen. Blade of the Immortal får fyra ärr i hud och själ av fem möjliga.

Betyg: 4/5