Zabriskie Point (1970)

Zabriskie Point är en revulotionär kärlekshistoria i psykadelins och absurdismens tecken.

Jag måste erkänna att den enda anledningen jag ville se Antonioni's Zabriskie Point var för att det gamla favoritbandet Pink Floyd har gjort filmmusiken till filmen. Jag har sett skivan i Pinkans discography så länge att jag bara måste se filmen också kände jag.

Vad filmen skulle handla om hade jag inte en aning om. Det var något flum av något slag. Man vill ju undvika att bli allt för spoilad så jag hade väl inte letat efter filmens handling så speciellt engagerat heller. Under filmens inledning blir jag inte besviken över flummigheten. Den inleds med några ganska ostrukturerade scener från en spirande studentrevolution någonstans i Kalifornien. Det är i slutet av sextiotalet och ekona av fyra döda i Ohio ekar fortfarande. Vita och svarta studenter avser gå ihop och strejka samt samlas runt det gemensamma hatet för "the pigs" och "the man".

Efter ett tag utkristalliserar sig två frontfigurer i filmen. Dels ynglingen Mark (Mark Frechette) som inte vill inrätta sig i leden men egentligen bär på mer revolutionära känslor än de övriga, dels den ljuvliga studenten Daria (Daria Halprin) som jobbar tillfälligt som sekreterare för en affärsman.

En bit in i filmen korsas deras vägar då Daria är på väg i bil till Phoenix, Arizona för att träffa chefen och Mark har snott ett litet privat flygplan som han landat i öknen bredvid Daria. Jag fattar inte om det båda känner varandra sedan tidigare, det var för mig lite oklart. De två åker i alla fall på en utflykt till Zabriskie Point, en Badlands-liknande bergformation i öknen.

Vi detta laget blir filmen lika skön som ungdomarnas språk där "groovy" och "far out" är vanliga utrop. I filmens bästa scen springer de omkring i öknen och skriker. Man ser hur fri Daria är i umgänget med Mark. Sedan kommer en något psykedelisk kärleksscen där de tu blir fler och fler älskande par desto längre scenen lider. Only in the sixties!

Innan ungdomarna fortsätter mot sina slutdestinationen tar de chansen att måla hela planet i blommor och slagord som "He She It", "No War" och "No words".

Daria anländer till det "James Bond villain lair"-osande huset där hennes boss väntar.Jag ska inte avslöja slutet här men Mark åker tillbaka till Los Angeles med det stulna planet och Daria fortsätter mot sitt möte med chefen. Vad som sedan händer går mycket i takt med filmens teman, uppror mot etablissemanget och polisbrutalitet.

Filmen är bra mycket bättre än vad jag väntade mig. Vad skoj det är med överraskningar! I slutscenen kommer så den mest kända Floydlåten som spelas i filmen, en låt som finns på en av deras studioalbum. Hela sista scenen såg jag framför mina ögon sekunderna innan den kom. En förunderlig slutscen i en skum men bra film.

Jag ger Zabriskie Point oidentifierade skyttar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5