The Hundred-Foot Journey (2014)

Malmö Filmdagar gick av stapeln i slutet av augusti. Under filmdagarna läskades vi med filmer som har premiär senare under hösten. Jag lyckades se hela tre filmer som har premiär på fredag denna vecka. Idag skriver jag om 100 steg mellan Bombay och Paris, imorgon blir det spionthrillern A most wanted man och på torsdag blir det dansk western med filmen The Salvation. Håll till godo.

De tre dagarna på Malmö Filmdagar var intensiva. Speciellt onsdagen var fullsmäckad med film. Den första filmen, den palestinska thrillern Muren startade 8:30 och sedan var det film hela dagen. Framåt kvällen var det inbjudet till mingel och rosévin på Bar Victor på Lilla Torg. Inför den femte och sista filmen för dagen som startade framåt sen eftermiddag hade jag tänkt se den brittiska spänningsfilmen '71 om en ung soldat som glöms kvar i fel del av Belfast. Den verkade lovande och filmspanarkompisen Jojjenito kunde också rekommendera den eftersom han såg filmen på tisdagen.

Men när det närmade sig start av den femte filmen i rad och då jag kände mig ganska mosig i skallen bytte jag film i sista sekund. Istället för att se '71 följde jag med Jojjenito på Lasse Hallströms nya feel-good movie The hundred-foot journey. Det var roligare att se film tillsammans och dessutom var jag mer mogen för en lättsammare film än ännu en film om våldsamma män. Jag hade också blivit entusiasmerad av Jojjenitos uppenbara glädje inför "matfilmerna" på festivalen. Detta blev den andra "matfilmen" vi såg ihop.

Filmen har fått det sällsamma svenska namnet 100 steg från Bombay till Paris vilket varken passar in som direkt översättning eller med handlingen. Man slutar aldrig att förundras över lustiga svenska översättningar av filmtitlar. Nåväl, skit samma vad den heter. Lasse Hallström är här i sin trygghetszon, en gojja av lite drama, lite känslor och en stor portion humor varav mycket handlar om kulturkrockar mellan invandrade indier och fransmän (och en mycket stram brittisk dame). Det är som väntat välproducerat från en gammal räv som Lasse, det är mycket bra skådespelare med en stilig Helen Mirren i spetsen och det är mycket barntillåtet. En riktig familjefilm. Konstigt att den inte hade premiär inför julledigheterna egentligen.

Jag la märke till att både Steven Spielberg och Oprah Winfrey finns med bland producenterna. De representerar olika signaler för mig. Den förstnämnde står som garant för högklassigt hantverk och resultat. Den andra för att känslostormar och kulturfrågor behandlas på rätt sätt.

Om jag hade sett denna film en "vanlig" dag hade jag kanske tyckt att filmen var blödig och fjantig, men i mitt extra mottagliga tillstånd älskade jag filmens lätthet, vackra miljöer och underbara scener från diverse kök. Att den sedan också är riktigt rolig på sina ställen och dessutom så där snyftframkallande romantisk skadade ju inte heller.

Dessutom bjöd filmen på den mest potatislika näsa jag någonsin sett. Om Puri spelar pappan i den indiske familj som slår sig ner på landsbygden i Frankrike och öppnar restaurang. Han har en magnifik näsa som jag inte kunde sluta att fascineras av. Den ser ut som näsan på ett av bergstrollen som man ser i Bilbo-filmen. Makalöst.

The hundred-foot journey kommer inte alls upp i samma nivå som den andra "matfilmen" vi såg i Malmö - Chef, men den den gav mig i alla fall en mycket trevlig filmupplevelse och en perfekt avslutning på en maxd filmdag. Efter filmen gick jag och Jojjenito med raska och hungriga steg till Victor och försåg oss av buffén med medelhavstema.

Jag ger The hundred-foot journey tre stjärnor i Gudie Michelin av fem möjliga (va?)

Betyg: 3/5

Jag såg filmen tillsammans med filmbloggarkompisen Jojjenito. Tyckte han att det smakade gott eller blev han magsjuk av anrättningen?