Nashville (1975)

Opal: I'm Opal, from the BBC!






Ojojoj oj. Vilken mäktig film. Robert Altman levererar igen! Nashville är ett två timmar och fyrtio minuter långt epos. Man få följa ett tjugotal huvudkaraktärer under några dagar före ett stort valmöte i "the primaries" i Tennessee. Med tanke på att vi alla är ute och röstar idag hemma i Sverige tyckte jag att denna film kunde passa idag. Läs först min revy och gå sen ut och rösta för bövelen!

En av de största filmupplevelser jag haft var när jag såg Robert Altmans Short Cuts på bio i Uppsala 1994. Nashville är till min stora förvåning lik i struktur och längd. Den handlar om en massa människor vars livsöden på olika sätt sammanflätas. I Nashville känner fler av karaktärerna varandra än de i Short Cuts. Jag tycker att Nashville kan ses som ett provskott och träning inför mästerverket som kom arton år senare. På ett sätt känns det också som att Altmans filmer banade vägen för Paul Thomas Andersons filmer, speciellt hans Magnolia.

När jag startade Nashville visste jag förstås att den var lång. Under inledningen sökte jag efter den röda tråden. Sökte men fann inte. Jag blev mer och mer uttråkad. Men då jag känner en stor tillit till Altmans hantverk var jag tålmodig. Efter ungefär en timme av filmen började det hända saker. Inte i handlingen men med mig som åskådare. Jag sögs sakta men säkert in i filmen och den blev bättre och bättre. Den spirande känslan som Altman är så bra på tittade fram. Välkommen!

Flmen är befolkad med en massa skådespelare som man känner igen från Altmans tidigare, och senare, filmer. Jag har läst någonstans att Altman såg sina skådespelare och medarbetare som en stor familj. Vi har Keith Carradine (McCabe & Mrs. Miller), Henry Gibson (The long goodbye), Elliott Gould (The Long goodbye), Lily Tomlin (Short Cuts), Shelley Duvall (3 women), Julie Christie (McCabe & Mrs. Miller) och Geraldine Chaplin (A wedding) för att nämna några. Manus tog Altman fram med Joan Tewkesbury, hans "script supervisor" från filmen McCabe & Mrs. Miller. Dialogen improviserades till stor del fram. Det är också en kul trivia att alla countrylåtar som framförs i filmen, alla är live, är skrivna och framförda av skådespelarna. Keith Carradine vann en oscars för bästa låt det året med den riktigt fina biten I'm easy. Låtarna i filmen är inte oumbärliga men inom filmen passar de väldigt bra.

Till slut blev jag mäkta imponerad av spektaklet och hur gigantisk filmen är. Den ger föraningar om det som komma skall med Short Cuts. Jag fann denna lite seg i inledningen, ja till och med tråkig, men den tog sig rejält och jag fick återbäring på mitt tålamod. Tack!

Favoriter från filmen är Jeff Goldblum, Elliott Gould och Gwen Welles som spelar en av de karaktärer jag kände mest för under filmen, Sueleen Gay, hon som inte kunde sjunga. Keith Carradine är cool, och han ser så ung ut. Geraldine Chaplin är mycket underhållande som en BBC-reporter, eller vad hon nu är... Lily Tomlin är en mycket bra skådespelare! Barbara Harris sista låt ger filmen ett rusigt och suveränt slut. Dammig i rummet, javisst!

Detta är en given film för alla Altman-älskare. Annars behöver man kanske vara lite country-tokig för att gilla miljön och karaktärerna? Eller inte. Jag besökte Nashville två dagar under den stora road trippen i USA sommaren 2000 och det korta besöket fick mig att vilja återvända dit. Det är en underbar musikstad.

De politiska slagorden som ropas ut ur valbilarna skulle kunna återanvändas än idag. Historien är inte linjär, den är en cirkel. Jag ger Nashville fyra politiska kampanjer av fem.

Betyg: 4/5