Five Easy Pieces (1970)

Catherine: You're a strange person, Robert. I mean, what will you come to? If a person has no love for himself, no respect for himself, no love of his friends, family, work, something - how can he ask for love in return? I mean, why should he ask for it?

Dags för en gemensam film som Christian valde. Jag blev nyfiken på den då det är en film från 1970 med en ung Jack Nicholson. Han är en stor stjärna och under inledningen av mitt spirande filmintresse tyckte jag per default att han "är väl bra". Desto mer film jag såg och desto mer min egen smak formades insåg jag att jag inte gillar Nicholsons konstanta överspel, hans manér, hans grin och hans osympatiska aura. Han har elaka ögon.

Nu gavs så chansen att se honom ung och kanske ännu oförstörd på något sätt. Han spelar Robert Eroica Dupea, en ung man som flyr från allt och alla så fort det blir på allvar. Vi möter honom i inledningen av filmen då han arbetar på oljefälten i södra Kalifornien. Trots att han vuxit upp i en välbärgad akademisk och musikalisk familj har han hamnat i en white trashig trailer park. Antagligen hade han flytt dit då relationerna i familjen knakat. Det antyds i filmen att han haft en dålig relation med sin far.

Nicholson's Bobby är allt annat är en trevlig prick. Han är svinaktig och nedvärderande mot sin flickvän Rayette. Han umgås med losers som inte har speciellt höga ambitioner i livet.

Samtidigt som han får veta att hans far drabbats av en stroke blir hans sambo på smällen. Bobby och Rayette begers ut på en road trip med målet en ö utanför Washingtons kust i nordvästra USA. På resan plockar de upp två lustiga lesbianer som är på väg till Alaska för att där är det rent. Den mörka av de båda, Palm Apodaca har sett ett foto från Alaska och hon tyckte att det såg vitt ut. Bobby kommenterar torrt att det är vitt före allt töar. Hon beklagar sig sedan oavbrutet över konsumtionssamhället och allt "filth" som produceras i västvärlden. Hon var minst 45 år före sin tid för precis samma saker kan sägas idag om vårt överkonsumtionssamhälle.

Väl framme i Bobbys barndomshem kraschar hans gamla värld ihop med hans undflyende och lite saker sker. Till slut flyr han som han alltid gör.

Five easy pieces är en karaktärsstudie av Bobby. Det är det filmen i första hand är. Givetvis får vi lite sköna miljöer och kanske en liten vibb av en svunnen tid då könsrollerna på allvar definierade vad män respektive kvinnor kan göra.

Mest intressant att se vad Nicholson gör av sin karaktär. Jag blev lite förvånad över att se att han spelar på samma sätt i denna gamla film som han gör i nyare alster. Från första rutan kör han med sina grimaser och allmänna överspel. Jag såg filmen med filmspanarkompisen Jojje och efteråt snackade vi lite kort om filmen och den speciella scenen mellan Bobby oh hans stumme far kom upp. Det var en scen som tydligen Nicholson skapde själv med improvisation. Faktum är att det är den scenen som sticker ut filmens bästa scen. Kan det vara så att Nicholson ofta blir eggad att spela över av allt för ivriga och underdåniga regissörer? Kanske så. Jag kan i alla fall stänga boken om honom. Han är inte en favorit hos mig.

Svagheterna med filmen är att den är ganska seg och det är tämligen långt mellan de bra scenerna. Den är dock inte dålig, den har något speciellt och jag har allt tänkt en hel del på den, men den har en bit kvar till att bli en riktigt personlig favorit.

Jag ger Five easy pieces tre enkla vägar ut av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tyckte Jojje om filmen då? Valde han det enklaste stycket eller spelade han något mer avancerat?
Decennierpolaren Christian har givetvis också sett filmen. Vad tyckte han?

Roger Eberts text om filmen. Lång artikel om filmen.