lördag 13 september 2014

The Long Goodbye (1973)



Philip Marlowe: That's OK with me.

Ja herrejösses vilken skön film noir Robert Altman och Elliot Gould har skapat. Jag har tidigare haft lite svårt för klassiska film noir men denna skruvade variant av genren med en anti-hjälte i Elliot Goulds tolkning av karaktären Philip Marlowe var min grej.

Filmen bygger på Raymond Chandlers bok med samma namn och alla ingredienser finns där; mord, en bag full med pengar, en "femme fatale" och både en och två olycklig män som hamnar i hennes nät genom lömska intriger.


Redan från den lovligt sköna inledningsscenen då Marlowe vaknar mitt i natten av att katten är hungrig sätts en härlig feeling i filmen. Elliot Gould spelar karaktären på pappret rätt men ändå är han minde burdus eller "manlig" än vad jag tror att Marlowe i annan skådespelares gestaltning hade varit. Kattscenen är i alla fall underbar. Marlowe försöker med den mat han har hemma, men katten nekar. Mitt i natten får han åka ut för att köpa kattmaten men han hittar bara andra märken. Då försöker han lura katten genom att flytta över kattmaten från den nyinköpta burken till en gammal tom bur av rätt sort. Sen sätter han på locket och visar katten att det är rätt mat, men till slut genomskådas han av katten och den drar ut genom dörren med en förnärmad min.


Marlowes grannar är också en stor munterhet i filmen. Något slags flower power-kvinnokollektiv som glider omkring barbröstade i mycket lediga kläder. De sysslar med yoga, bakning av hash brownies och festande. Oklart vad de sysslar med och vad de gör i filmen förutom den kvinnliga fägringen.


Filmens mysterium är helt ok men långt från det jag tar med mig från denna film. Istället myser jag ikapp med Elliot Gould och hans makliga väg fram mot sanningen om vad som hände natten när han själv var ute och köpte kattmat.


Filmen befolkas av några lustiga birollskaraktärer. Dels har vi den danska skådespelerskan med det ståtliga namnet Nina van Pallandt som Eileen Wade. Hennes make Roger spelas av giganten Sterling Hayden. Henry Gibson, känd från Wedding crashers, spelar den sliskige doktorn.

Jag tror bestämt att jag har gillat alla Robert Altman-filmer jag sett mer eller mindre. Någon sa att han var ojämn. I så fall menas det kanske att ojämn betyder alltid bra? Min favorit från regissören är The Player, tätt följd av Short cuts. The long goodbye kommer inte upp i de filmernas nivåer men den är helt klart värd att ses.

Jag ger The long goodbye fyra (fast det var bara två i bild) juckande hundar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Omtitt, april 2023: i samband med Shinypodden säsong 13: Bröderna Coen såg jag om filmen. Den är fortfarande superskön och betyget kvarstår på en stabil 4:a. Lyssna på avsnittet när jag och Carl snackar om filmen (tillsammans med The Big Lebowski samt Confess, Fletch).

Muskulös... Undrar om han kan vara nåt?

8 kommentarer:

  1. Gillar också denna och har nog sett den tre gånger faktiskt. Fast den har tappat lite för varje gång, haha. Dock lever den precis som du skriver mer på stämningen och att följa med Marlowe (Gould) än att ha ett superintressant manus (som iofs inte är dåligt).

    The Long Goodbye gav jag först en fyra, men har glidit ner till en svag fyra. Inte alls pjåkigt.

    Tänkte tipsa om en annan Marlowe från 70-talet om du gillade den här, men ser i kommentarerna inne hos mig att du sett Farewell, My Lovely med Robert Mitchum.

    Istället får jag dra till med en tredje 70-tals noir av det här slaget och det är The Late Show. Alla tre går lite i samma stil.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul. Jag hoppade över och gav en kommentar hos dig. Jo jag har sett Farewell my lovely men den tytcker jag har en distinkt annorlunda feeling, lite mer allvarlig film noir. Det jag gillar med denna är att den mer känns som en anti-film noir! :-)

      Radera
  2. Ytterligare en Altman! Som jag inte sett. När skriver du om MASH? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. MASH hade jag redan sett så den kom inte med i Decennier. Men jag såg den iofs för så länge sedan att jag inte ens kommer ihåg hur mycket jag gillade den. Är det en favorit hos dig?

      Radera
  3. Hade helt glömt att Arnold dök upp här. En av många småsaker som lyfter filmen. Skön mys-Marlowe där kattmaten känns viktigare än eventuella mördare och polisen ägnar mer uppmärksamhet åt de där grannarna än åt utredningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, just precis. Dina exempel är perfekta bevis på den sköna antihjälte-stilen som filmen har. Det är en film noir som till synes inte bryr sig så mycket om de klassiska film noir-elementen...

      Radera
  4. Ja, då var den sedd och jag gillade den. Inte lika mycket som du, och det gäller nog Altman generellt tror jag. Det är väldigt sällan hans filmer når över trean. Det är Short Cuts som får fyran.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men kul att du sett den ändå. Det var för övrigt en film som växte på mig efter jag sett den. Som Altmans filmer ofta gör. :)

      Radera