Safe House (2012)

We'll take it from here.

I lördags gick den andra filmboggarträffen av stapeln här i Stockholm. Sofia, Jessica, Fiffi, Joel och jag sågs för fika, biobesök och avslutande mat och dryck på "det vanliga stället" i Gamla Stan. Filmen vi valde att se var Daniel Espinosas första Hollywood-film, action-thrillern "Safe house". Att filmen har en svensk regissör betydde en del när vi valde filmen, det var ju kul att se hur han hade klarat av filmstjärnor som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Vera Farmiga, Brendan Gleeson och Sam Shepard. Filmen får dock inga fribiljetter på grund av den svenska regissören. Jag kommer bedöma den på dess meriter, inte dess nationalitet. En film är en film är en film.

Espinosas stil påminner mig om Tony Scotts filmer. Det är mycket snabba klipp och handhållen kamera. Det är en stil som kan funka, men jag tycker att det går lite för långt i denna film. Istället för att höja spänningen och intensiteten tar den bort fokus från handlingen och är mest irriterande. En annan sak som används för ofta är klipp i icke kronologisk ordning. Det gjordes bra i Bourne-trilogin, men här adderar det inget.

Just Bourne-trilogin satte en ny standard då det gäller slagsmålscener. De är snabba och intensiva, samtidigt som vi åskådare får överblick och förstår vad som händer. Här i "Safe house" pucklar de på varandra i flera scener men de är inte alls lika bra gjort. Scenerna blir för långa, och en eller båda kombattanterna borde segnat ner helt lealösa för länge sedan. Efter filmen diskuterades det livligt bland mina filmbloggande vänner om logiska problem i handlingen. Jag håller nog med om det mesta av kritiken, men i en film som denna berör det mig inte så mycket med en viss typ av logiska luckor. Som tex varför Denzels karaktär ville tjäna pengar på skatten...

Denzel Washington är den klarast lysande stjärnan i filmen. Han är alltid bra, men också nästan alltid god. I "Safe house" är han lite elak ett tag, men det skulle varit mycket bättre om han varit elak hela filmen igenom. En mycket kul detalj var att svenske Fares Fares spelade en lömsk mördare och han fick en hel del speltid, om än inte så många repliker. Han var helt rätt i den rollen som en "asset" som de säger i Bourne. Det är kul att se svenska skådespelare få chansen utomlands.

Tyvärr var inte huset säkert. Som vanligt är det enklare att göra en spännande inledning, än det är att få ihop en film mot slutet. Här blir det alldeles för mjäkigt. Tänk om filmen hade slutat med att Ryan Reynolds dog och att Denzel kom undan med skatten. Det hade varit ett coolt europeiskt slut. Dessutom blev jag lite besviken på att Ryan's flickvän inte var en infiltratör från skurkarna, är det inte det normala i sådana här filmer?

IMDB rekommenderar följande filmer om man gillar "Safe house"; "The A-team", "Machete", "The Bourne identity", "The Expendables" och "Knight and Day". De flesta av de filmerna är bättre än "Safe house". Alla utom "The expendables"...

Nej, skulle jag rekommendera filmer med Denzels i huvudrollen från denna genre så skulle det bli "Man on fire" och "Inside man".

Vad tyckte mina bloggande vänner då? Jag har ingen aning! Det blir en lika stor överraskning för mig som för er som följer länkarna. Men jag gissar nog att Fiffi tyckte att det var en skönt underhållande dussinfilm och gav den en svag trea, att Sofia lät sig irriteras av dess ologiska handling och gav den en tvåa. Jessica brukar ju "alltid" ge filmer betyget fyra men det kan hon väl inte gett nu så jag gissar att hon gav den en två-och-en-halva, men Joel var besviken och gav kanske den halvsvenska filmen en etta (det vore nåt det...).

Jag väntade mig inte så mycket och det var just det jag fick. Denzel och Fares var dock underhållande för stunden och jag ger "Safe house" två betryggande uttalanden från högre ort av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Darwin Awards (2006)

For an ex-cop, you're kind of a pussy, aren't you?

Vad hände med Winona Ryder egentligen? Hon var en av de hetaste unga skådespelerskorna i början av 90-talet med filmer som "Edward Scissorhands", "Dracula" och den personliga favoriten "Reality Bites". Men vad hände med henne sen? Hon verkade få problem, ertappades som en snattare av stora mått och till slut försvann hon från min radar. Konstigt, trist. Hon var ju så härlig ett tag.

Självklart dök hon upp som roboten Annalee Call i "Alien: Resurrection", men det blev väl inte direkt en återuppståndelse för hennes karriär för det. När jag såg att hon figurerade i en prominent roll i "The Darwin awards" som gick på tv nyligen blev jag så nyfiken på ett återseende att jag gav denna film en chans.

Hon spelar Siri Taylor, en avskärmad försäkringsbedrägeriutredare som får en ny kollega på halsen. Den nye är Michael Burrows, en före detta polis som inte tål att se blod. Hans erfarenheter med gärningsmannaprofilering är värdefullt inom försäkringsbedrägeriets underbara värld. Michael spelas av Joseph Fiennes. För mig är han känd för två saker, dels är han Voldemorts lillebror, dels var han Shakespear in love (en mycket bra romantisk film).

"The Darwin awards" är en komedi som börjar ganska underfundigt men som tappar mot slutet. Själva titeln syftar på den ironiska utmärkelsen till den person som genom mest dumma eller korkade sätt faller av pinnen eller på annat sätt förbättrar genpolen för oss andra överlevande (genom att inte själva längre kunna föröka sig...)

Filmen har en hel del schyssta birollskaraktärer som spelas av kändisar som David Arquette, Lukas Haas, Juliette Lewis, Julianna Margulies och Chris Penn. Det är svart humor blandat med absurda scener, men tyvärr är inte filmen jätterolig.

Hur klarade sig Winona Ryder då? Nåja, det sprakade inte mellan henne och hennes motspelare. Hennes spel kändes distanserat och som om hon körde på halvfart. Denna film var kanske bara en lönecheck för henne?

Jag ger i alla fall "The Darwin awards" två hundar som hämtar kastade pinnar av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

The Artist (2011)

Viz pleasure.

"The artist" är fransmannen Michel Hazanavicius frantastiskt trevliga stumfilm som är en av snackisarna inför årets Oscars-gala. Galan som går av stapeln ikväll! Hur många priser kommer denna film vinna? Den är nominerad i tusentals kategorier inklusive bästa film, regi, manlig huvudroll och kvinnlig huvudroll. Samt lustigt nog bästa screenplay - en film utan dialog.

Filmen har en enkel handling, inte för att det är något fel med det. Jean Dujardin spelar George Valentin, en stumfilmsstjärna som hjälper den unga aspirerande skådespelerskan Peppy Miller (Bérénice Bejo) på väg in i filmbranschen. När talfilmen slår igenom blir Peppy Miller den stora firade stjärnan medan George faller i glömska. Den gamle före dettingen faller i misär, men det finns en skyddande ängel som vakar över honom...

Det är väldigt lite tal i denna stumfilm, allt förmedlas via ansiktsuttryck och kroppsspråk. Men inte för en sekund var det någon tvekan om vad som hände eller vad karaktärerna kände i scenerna. Detta är en konstform som jag inte alls är van med, men det var helt fantastiskt att se denna stumfilm. Gesterna må vara större men känslospelet känns ändå sant och äkta.

Skådespeleriet är filmens starkaste del, och då blir det nästa automatiskt högt betyg från mig. Jean Dujardin är smått sensationell i rollen som George. Han påminde mig om Cary Grant både en och två gånger under filmens gång. Jag skulle inte beklaga mig en endaste sekund om han vinner statyetten för bästa manliga huvudroll (nu när Michael Fassbender inte ens blev nominerad). Även Bérénice Bejo är festligt och spralligt bra, men snäppet lägre på skalan.

Även om skådespeleriet är av yppersta klass är jag lite förvånad över filmens alla nomineringar. Det känns som att hela grejen med en svartvit stumfilm år 2011 är lite av en gimmick. Men Akademin har uppenbarligen låtit sig förföras. Och det är kanske det man ska göra med denna film. "The artist" är en gammaldags matinéfilm med drama, konflikter, starka känslor och stor kärlek. Det är ett bitterljuvt romantiskt drama av gammal sort helt enkelt. Jag drogs med i sagan och gillade den mycket.

"The artist" var en stor positiv överraskning och den är väl värd att se. Den hamnar som en värdig kandidat i det näst högsta skiktet av alla bra filmer från 2011. Jag ger "The artist" fyra privatchaufförer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Doc Hollywood (1991)

Nice pig you've got there, Doc!

På tal om Michael J Fox fångade jag denna gamla goding från -91 på tv häromsistens. Fox spelar Dr Ben Stone, en girig kirurg som får ett oplanerat stopp i karriären som visar sig få anade följder. På väg i sin röda sportbil i full fart mot ett lukrativt plastikkirurgjobb i Los Angeles råkar han ut för en bilolycka i staden Grady. Den lokale domaren dömer Dr Stone att arbeta en vecka på det lokala sjukhuset som straff för vårdslös körning. 

När Ben lugnat ner sig och börjat lära känna staden och dess invånare visar det sig att det är ett ganska bra ställe. Han får snart i sin ägo en fin gris. Dessutom träffar han stadens ambulansförare en ljuv romans börjar spira. Ack, kärleken övervinner allt!

Filmer som "Doc Hollywood" ingår i en helt egen genre. De romantiska komedierna om hur livet i små städer bland riktiga människor är bättre än storstadens hektiska liv där jakt på pengar och berömmelse är det enda som räknas och där människorna i dessa storstäder är plastiga och elaka. Denna genre är essensen, saften som pressats ur den frukt som heter den amerikanska småstadsdrömmen. Istället för massmördare, perversioner och elände lever här rejäla och goda människor. Ni vet så väl hur dessa filmer är...

Det finns några sköna birollsfigurer i filmen. Woody Harrelson gör sin patenterade "goofy guy" och Bridget Fonda förför i lagom mängd. David Ogden Stiers, favoriten "Major Charles Winchester" från "MASH" gör en förträfflig borgmästare, och den relativ sett okända Julie Warner spelar Lou, ambulansföraren med de toppiga brösten.

Detta är ren och skär perfektion för en slö söndagseftermiddag. Filmen kunde nog bara gjorts i slutet av 80-talet eller under tidigt 90-tal. Detta är en genre som domineras av sådana som Steve Martin och John Candy. Michael J Fox är som alltid otroligt lik Stigenberg och väldigt, väldigt rolig. Han har en tajming i sitt skådespeleri som är underskattat (?). Det är så trist att hans karriär avslutades allt för tidigt.

Jag njuter i fulla drag och ger "Doc Hollywood" fyra egenhändigt byggda stängsel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Win Win (2011)

How good are you?
I'm pretty good.

Huvudpersonen i "Win win" spelas av Paul Giamatti vilket är en skådespelare som jag har haft lite svårt för under åren. Min kompis Frans snackar ofta om denne Giamatti. Det är nästan som att han är besatt av den runde och allt annat än snygge seriefigursliknande skådespelaren. Det var runt filmen "Sideways" som Frans började prata om "Paul Giamatti". Men jag är hård, jag har inte fallit till föga, jag är inte övertygad.

"Win win" är Thomas McCarthys tredje film som regissör. Hans debutfilm var den otroligt sköna "The station agent" från 2003, vilken också är en av mina favoritfilmer från 2000-talet. Så när jag började höra om "Win win" och att den kanske hörde till de bästa från 2011 blev jag jätteintresserad. Detta är något av en humoristisk och lågmäld drama, vilket för tankarna till just "The station agent".

Men Giamatti? Kan detta sluta bra för mig?

"Win win" handlar om Mike Flaherty (Paul Giamatti) som är en småstadsadvokat som hankar sig fram. På fritiden är han tränare för skolans brottarlag. Efter några skumma juridiska turer blir Mike ansvarig för den äldre dementa mannen Leo (Burt Young). Handlingen tar fart när Leos dotterson Kyle (Alex Shaffer) dyker upp i den lilla staden och till slut hamnar hos Mike och hans familj. Sen visar det sig att Kyle är en rackare på brottning, och Mike ser en möjlighet att förbättra situationen både för sig och sitt lag.

Filmen är riktigt skön. Den påminner en hel del om TSA i stil och ton. Båda filmerna lever mycket på sitt persongalleri och här är det Bobby Cannavale, Alex Shaffer och Jeffrey Tambor i rollen som Mikes kollega som är behållningen. Mikes stoiska fru Jackie spelas mycket bra av Amy Ryan. En av tre suveräna huvudrollskaraktärer i TSA spelas av den för mig då okände Bobby Cannavale. Han spelar här en lika extrovert och galen lirare som han gjorde i McCarthys debutfilm.

Hur klarar sig Paul Giamatti då? Jo, jag är nog skyldig Frans en ursäkt då han är helt adekvat i denna film. Ibland till och med lite rolig. Jag har svårt att se att mr Giamatti kommer bli en av mina favoritskådespelare, men han är inte dålig i alla fall.

Jag tycker att "Win win" är en mycket underhållande film, men den lever inte upp de krav som kan ställas på regissör McCarthy efter hans fullträff med "The station agent". Betyget blir självklart, och jag ger "Win win" tre panikattacker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, visst skulle postern funkat för en Wes Anderson-film?

PPS, "Mike Flaherty"? En homage till Michael J Fox?

Sherlock - Season 2, Episode 3: The Reichenbach Fall (2012)

Don't try to be clever...

Den tredje delen, filmen, avsnittet är nästan lika bra som det första från denna säsong. "The Reichenbach fall" bygger på novellen "The final problem". Det är i detta fall som Sherlock går en av sina tyngsta matcher mot sin nemesis - Jim Moriarty.

I denna del får vi nästan se mer av Moriartys briljans, ondskefull sådan, än Sherlocks kalla logik. Eller? Avsnittet är fullmatat med känslor och desto närmare det dramatiska slutet desto mer spännande, på ett pressande och förlamande sätt. Moriarty har identifierat Sherlocks akilleshäl och han har under lång tid listat ut den ultimata hämnden på sin fiende. Jag vet inte ens om kombattanterna kommer ihåg vad de fajtas om, jag gör det då inte.

Slutet är lika spektakulärt som oväntat (?). Dessutom säger Sherlock-experten Frasse att det finns en viktig ledtråd "som alla missat"! Åtminstone om man får tro Steven Moffat, en av manusförfattarna. Enôrmê!

Man kan inte annat än känna för den stackars Dr. Watson. I detta avsnitt ställs allt på sin spets och både Sherlock och Watson ställs inför dilemman som de till synes inte kan hantera.

Jag hoppas att det trots allt kan bli en tredje säsong.

Betyg: 4/5

Sherlock - Season 2, Episode 2: The Hounds Of Baskerville (2012)

 

It's the only possible solution.

Den andra delen i denna den andra säsongen bygger på den klassiska "The hound of the Baskervilles". Avsnittet är av samma höga kvalité som det första, men här fokuserar man mer på en spänningshistoria. Som vanligt har författarna tagit Sir Conan Doyles ursprungliga text och återanvänt valda delar, men allt som oftast med en twist. De lyckliga som har läst böckerna känner igen sig och småler igenkännande, men man är ändå inte spoilad då mysterierna har en annan upplösning än i böckerna, ungefär...

Jag tycker detta är det svagaste avsnittet av de tre. Jag saknar den psykologiska briljansen som finns i första avsnittet, och vi ska inte tala om hur mycket bättre den tredje filmen är, men mer om den senare. Scenerna i skogen är nästan lite för läskiga, men de ger inte extra inblick i Sherlocks hjärna.

Sherlock ser monstret

Det finns några komiska guldkorn i "The hounds of Baskerville". Dels är det i början när Sherlock lider av ett fruktansvärt röksug och den efterföljande dialogen om Cluedo där Sherlock vill ha att lösningen på problemet är att offret var förövaren. Den andra lilla lustifikationen är Sherlocks förtvivlan över hans symmertriska jakthatt, den klassiska hatten. I denna moderna tappning vill Sherlock inget annat än bli av med den.

Detta avsnitt är trots allt ett mellanavsnitt på alla sätt. Snart ska jag skriva lite om den spektakulära avslutningen.

Betyg: 3/5

Sherlock - Season 2, Episode 1: A Scandal In Belgravia (2012)

The Woman.

Nu har jag kommit till skott med den första "filmen" i nya säsongen av Sherlock, "A scandal in Belgravia". TV-serien fortsätter med tre långfilmslånga avsnitt per säsong. Tyvärr är det redan över då SVT visade tredje avsnittet i lördags.

Ojojoj vad bra det var! Detta är ett helt underbart avsnitt. Som film skulle nog detta platsat på den snart kommande topp-listan över 2011 års bästa filmer. Jag gillade första säsongen av Sherlock skarpt, men nu har serien blivit ännu bättre. Det enda problemet är att det är så förtvivlat få avsnitt per säsong. Jag finner det utomordentligt träligt.

Detta avsnitt bygger löst på novellen "A scandal in Bohemia" som handlar om hur Holmes går en match mot den listiga Irene Adler över ett känsligt fotografi i hennes ägo. "A scandal in Belgravia" bygger på samma premiss, men Irene Adler är nu en nattens kvinna, en "dominatrix" som har komprometterande foton på en kunglighet i sin ägo.

Sherlocks sexuella läggning är källan till mycken diskussion. I tv-serien verkar det nästan som att han är helt ointresserad av sex. Däremot blir han uppenbarligen mycket intellektuellt upphetsad av Irene Adlers briljans. Och hon blir lika uppenbart mycket eggad av Sherlock som lekkamrat. Det sprutar gnistor i scenerna dem emellan, se bildbevis nedan...

Vilken blick...

Nära nu...

Förspel...?

Slutet av filmen är mäktigt. Jag fann det hisnande och bitterljuvt. Avsnittet var så bra för att det adderades en känslomässig dimension hos Sherlock som inte funnits lika tydligt i andra avsnitt. Dessutom fanns där som tidigare den torra brittiska humorn, de bra karaktärerna (och lysande skådespelarna) samt det kluriga mysteriet. Sherlocks kamp mot sin nemesis Jim Moriarty får förhoppningsvis mer spelrum under de övriga två avsnitten i denna säsong. Sherlock i modern tappning rockar fett!

Betyg: 5/5

Irene Adler rustad för batalj...

The Descendants (2011)

Goodbye. Goodbye.

Var det allt? Jag gick ut från biografen med en lätt känsla att jag saknade något. Lite mer.

"The descendants" är en film som levererade det jag hade förväntat mig, men jag blev ändå inte helt uppfylld. Det är så svårt att helt tömma sig på förutfattade meningar och förväntningar när man ser film nu för tiden. Jag undviker generellt sett trailers just av denna anledning, men samtidigt läser jag bloggar och lyssnar på podradio. Förbannelse. Nu var det inte så att filmen var sämre än förväntat, mer att den var annorlunda. Precis som med en annan storfilm från 2011, "The ides of March", gick jag ut från bion hungrig. Jag tror dock att jag kommer kunna gilla båda dessa filmer fullt ut när jag ser om dem. Då ska jag inte låta mig luras av förväntningarna!

Inledningen på denna revy låter kanske lite missmodig, men jag gillade "The descendants" väldigt mycket. Detta är en av de mest renodlat dramatiska roller jag sett George Clooney i och han sköter det mycket bra. Jag köpte hans porträtt av Matt King helt och hållet. Inte för en sekund tänkte jag på att han är den där snygga Hollywood-stjärnan. Tills han i en scen började springa som en byfåne, det vill säga. När han valde att springa på ett konstigt sätt, som för att visa att han inte är den där snygga Hollywood-stjärnan, blev jag plötsligt medveten om att han är just den mannen. Tokigt.

Trots ett i vissa delar blytungt dramainnehåll kändes filmen luftig och lätt. Samspelet mellan Clooney och döttrarna, spelade av Shailene Woodley och Amara Miller, är jättebra. Speciellt den tjugoåriga Shailene i rollen som den äldre dottern är lysande. Jag har hört att publik i moralpanikens USA har upprörts över att hon är för lättklädd i för många scener. I scener vid poolen och på stranden har hon ju på sig bikini. Jag tyckte inte att det var något problem alls.

Filmen har också många distinkta biroller med goda skådespelarinsatser från Robert Foster, Beau Bridges och Judy Greer. Den komiska lättnaden sköttes av Nick Krause i rollen som Sid, Alexs kompis. Han var riktigt rolig i vissa scener, inte minst på grund av kontrasterna mot Matt och Alexs morfar.

Till sists, Matt King pratar om att man kan ha lika mycket problem och brustna hjärtan på Hawaii som andra ställen. Jag vet inte vad ni tycker, men jag skulle mycket hellre ha ett brustet hjärta på Hawaii än i ett vinterfruset Sverige. Utan tvekan, sju dagar i veckan! Miljöerna i filmen var fantastisk trevliga. Och jag vill ha mer.

Jag ger "The descendants" fyra campingplaster av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Clooney och Woodley

Red State (2011)

I fear God. You better believe I fear God.

Kevin Smith är en av mina favoritfilmskapare. Han är inte en av de bästa regissörerna, långt därifrån. Han är inte en av de bästa skådespelarna, ännu längre därifrån. Men han är en otroligt skön snubbe som gör bra och egensinniga filmer. På något sätt är hans samlade verk bättre än någon enskild film i samlingen. En filmsamling som tills nyligen var en homogen och tämligen likriktad enhet. Kevin Smith hade i mina ögon en väldefinierad stil och filmisk "röst".

Smiths nya film "Red state" är ett långt avsteg från hans vanliga stil. "Red state" är en thriller, en skräckfilm och en politisk satir i en och samma film. När han presenterade filmidén för sitt filmbolag tackade de nej och han har producerat filmen med minimal budget och distribuerat den via oortodoxa kanaler. Trots den lilla budgeten lyckades Smith samla flera riktigt bra skådespelare runt sig som John Goodman, Michael Parks, Melissa Leo, Kevin Pollak och ett nytt ansikte för mig, Kerry Bishé.

"Red state" handlar om tre tonårskillar som blir lurade och kidnappade av en extrem religiös sekt "Five Points Church". Sekten leds av Pastor Albin Cooper, makalöst spelad av Michael Parks. De anser att världen är befolkad av syndares om måste förintas; homosexuella, pederaster, horbockar, äktenskapsförbrytare, folk som har sex för äktenskapet...

Filmen har ett tydligt politiskt budskap. "Five Points Church" är uppenbarligen en kopia av Westboro Baptist Church från Topeka, Kansas. Smith har sedan länge legat i fejd med WBC och denna film har inte lättat på stämningen kan man nog lugnt säga.

Filmen är väldigt olik Smiths tidigare alster. Den är tajt och driven till skillnad från ett mer makligt tempo i hans tidgare "slacker-movies". Handlingen förs framåt med ett obönhörligt tempo. Samtidigt har den ett långt parti i mitten där pastorn håller en lång predikan (eller vad det kan heta). Den scenen skulle kunna var tråkig, men nej. Spänningen byggs obevekligen upp, högre och högre. Pastorn talar till sin församling som också är hans familj (precis som det är i verklighetens WBC). Kvinnorna i församlingen kallar pastorn daddy och döttrarna (det finns bara döttrar, scary) kallar honom för grandpa. De vuxna i församlingen, ledda av Sara spelad av Melissa Leo, är helt fanatiska. Barnen, döttrarna (varför finns där inga söner?) är totalt hjärntvättade. Pastorn själv är lugn och saklig när han mässar inför sin familj. När han senare under polisens belägring av familjens ranch leder sina trupper i strid är han lika lugn. Men inte på ett stoiskt sätt utan på ett sätt som en gång för alla visar att han är spritt språngande galen.

Mot slutet händer några fantastiska saker. Kevin Smith har sedan gjort ett aktivt val hur han vill avsluta filmen. Jag vill inte spoila slutet för någon, men jag kan nämna att hur Smith avslutar filmen har skapat (än mer) debatt. Jag kan hålla med kritikerna om att slutet kunde behandlats annorlunda.

Jag kan bara uppmana alla med minst ett halvöppet sinne att se denna 88 minuters upprörande lilla historia. Glöm allt vad komedi heter och se till att inga barn är i närheten (filmen är våldsam). Sedan passar filmen som samtalsämne över både en och två flaskor rött vin. Filmen visar trots sin otroligt tydliga ståndpunkt två sidor av saken, faktiskt. Vilken sida står du på när den sista kula har avfyrats och dammet har lagt sig?

Filmen är verkligen intressant.

Jag inser att Kevin Smith har lyckats göra mig än mer imponerad över hans samlade verk. Jag är ett Kevin Smith-fan, och jag ger "Red state" fyra domedagspredikningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

En kul anekdot om när Smith bjöd in WBC på en visning av "Red state" finns på imdb-sidans trivia.

Good Night, And Good Luck (2005)

We will not walk in fear, one of another.

"Good night, and good luck" är en sådan film som jag fastnar på när den går på tv'n. Jag såg filmen när den var ny, men när den nu gick på tv häromveckan kunde jag inte slita mig. Filmen handlar om tv-journalisten Ed Murrow på CBS som ledde en reaktion mot Senator McCarthys häxjakt på kommunister under 50-talet. Nyhetsprogrammet som Murrow ledde var något av en föregångare till dagens "60 minutes". Detta var en mycket intressant tid i amerikansk politisk historia och Murrow och hans kollegor drog sitt strå till stacken för att få slut på galenskaperna.

Detta är George Clooneys andra film som regissör. Han har också varit med och skrivit manus. Det känns som att detta var ett kärleksprojekt för Clooney. Han är en "humanitarian" och för åsiktsfrihet och liberala idéer. Filmen var tänkt som en direktsänd tv-film i teaterformat och det hade varit än med spektakulärt. Nu blev det en riktig film istället och det blev bra det också. Filmen har ett förhäxande manus, och manuset är ju av central betydelse i en så pratig film som denna. Man bör nog vara intresserad av politik och politiker om man ska gilla denna film. Huvudpersonerna för långa resonemang om vad som är rätt och fel, och varför. Jag älskar denna sort av "talkies". Mitt intellekt blir vitaliserat!

Filmen är helt i svartvitt och det är ett effektivt sätt att sätta tonen och ta oss tillbaka till 50-talet. Clooney använder också en hel del riktigt arkivmaterial som går i svartvitt. Alla bilder, från intervjuer och olika senatsförhör, på senator McCarthy är autentiska bilder. Han ser lika sliskig och svettig ut på bilderna som man kunde tänka sig.

Clooney har samlat en formidabel skådespelarensamble runt sig, och de allra bästa är David Strahairn (som Ed Murrow), Robert Downey Jr, Patricia Clakson och Ray Wise (från Twin Peaks!). Även om det inte händer så mycket är filmen spännande och det beror på suveräna skådespelare och ett mycket bra manus.

"Good night, and good luck" är filmen namn men också de ord Ed Murrow avslutade sina nyhetsprogram med. Citatet hade han lärt sig i London under andra världskriget, då det var en vanlig avskedshälsning. Invånarna visste inte vilka av sina vänner och bekanta som skulle överleva nattens bombningar så en lyckönskning var på sin plats. Det var andra tider det!

Jag blir lycklig av denna typ av film som sticker ut och erbjuder lite annorlunda filmupplevelser. Jag ger "Good night, and good luck" fyra orättfärdiga anklagelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Nick And Norah's Infinite Playlist (2008)

If you don't have a drummer, then why do you have drums you fistful of assholes?

Det lurar en mycket bra film under ytan här. Att den bra filmen inte kom upp till ytan är är förunderligt och trist. "Nick and Norah's infinite playlist" skulle kunna beskrivas som en blandning av "Juno" och "Almost famous". Det är en egensinnig romantisk komedi som utspelas under en lång natt i New York City. Filmen försöker vara independent så mycket att den glömmer att vara bra.

Michael Cera spelar Nick, en basist i ett queercore-band. Hans bandkompisar är homosexuella och de saknar en trummis. Nick skulle kunna vara en några år äldre Paulie Bleeker. När filmen börjar har Nick just blivit dumpas av sin flickvän, det bitchiga våpet Tris (Alexis Dziena). Nick kompisar dyker upp och de åker alla in till Manhattan för att leta upp en hemlig klubbspelning med favoritbandet Where's Fluffy?

Samtidigt åker kompisarna Norah (Kat Dennings) och bästa vännina och värsta partypinglan Caroline (Ari Graynor) in till stan för att leta efter Fluffy. Norah träffar Nick, Caroline festar, Nick längtar efter Tris, Caroline festar, Tris ser Norah och Nick, Caroline festar, Tris blir avundsjuk, Caroline kräks, Nick slits mellan Norah och Tris, Caroline tappas bort, osv.

Norah är en mörk skönhet med en intressant stil. det ska bli spännande att följa Dennings i framtiden. Nu senast var hon med i "Thor". Caroline är en blond bimbo som är ganska enerverande filmen igenom. Antingen tycker man att hon är hysteriskt rolig och då kanske denna film blir riktigt tjusig, eller så finner man henne jobbig och då blir filmen så mycket vekare. Till sist har vi den blonda Tris som är en manipulativ häxa, kul att "hata".

Kat Dennings som Norah

Det bästa med filmen är alla scener mellan Nick och Norah, samt de flesta scener med Nicks bandkompisar. Det mindre bra är scenerna med en borttappad och stupfull Caroline, samt den tröttsamt krystade och dåligt motiverade on/off-relationen mellan Nick och Tris. För att de scenerna skulle fungera borde det funnits liiite mer kemi dem emellan.

"Nick and Norah's infinite playlist" var underhållande för stunden, och filmen är helt klart värd att ses, men den når inte upp till de nivåer som filmerna jag hänvisade ovan till når. Både "Juno" och "Almost famous" är klart bättre filmer, utan tvekan. Nu ger jag "Nick and Norah's infinite playlist" tre bland-CD's av fem möjliga...

Betyg: 3/5

PS, Varför hette filmen "...infinite playlist" när de aldrig pratade om någon spellista?

Moneyball (2011)

How can you not get romantic about baseball?

Ibland stöter man på filmer som bara är otroligt bra. Ibland kan det till och med vara svårt att sätta fingret på varför de är så bra. Men allt som oftast är det ett gediget jobb från grunden med ett fantastiskt manus, en tajt regi, bra skådespelarinsatser, bra klippning, bra musik osv. Ja ni vet vad jag menar. "Moneyball" är en sådan film. Den kommer kanske bli en framtida favoritfilm från det starka filmåret 2011.

Första gången jag hörde om "Moneyball" var i en amerikansk podcast om film. De som snackade om filmen menade på att man inte behöver vara insatt baseball eller i MLB, den amerikanska proffsligan, för att kunna uppskatta filmen till fullo Jag vet inte om jag håller med. Man behöver nog förstå grunderna i baseball för att kunna ha full behållning av filmen. Man behöver fatta hur och varför man vinner matcher i alla fall.

"Moneyball" utspelar sig 2001. Vi får följa Oakland Athletics General Manager Billy Beane (Brad Pitt) då han mot alla odds ledde sitt lag till slutspel. Trots att Oakland A's hade ligans sämsta ekonomi, och trots att deras bästa spelare köptes upp av rika lag inför varje ny säsong lyckades Billy Beane "slå systemet". Baseball är amerikas mest traditionsrika sport med hundraåriga anor. Managers, coacher och talangscouter hade i årtionden bedrivit verksamheten på ett och samma sätt. Billy Beane och hans handplockade assistent lyckades med matematiska modeller och nytt tankesätt identifiera spelare som var undervärderade på marknaden. På så sätt kunde de sätta ett lag på banan till de löner som de hade råd med som ändå kunde besegra motståndarna.

Filmens manus är tajt på det allra bästa sättet. Filmen bygger på en bok om Billy Beane och manuset är skriver av Aaron Sorkin (The social network, The West Wing) med flera. Skådespelarensamblen är mycket bra. I huvudrollen som Billy ses ju Brad Pitt. Jag tycker ofta att han spelar över och kör med sina vanliga manér oavsett om det passar i rollen eller ej, men här spelar han Billy väldigt "rakt", utan krusiduller. Det är den bästa roll han gjort på länge och jag tycker att han var värdig en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Jag tror att han har en god chans att vinna också. Att han gjorde en så stark insats i "The tree of life" kan nog hjälpa till där också. Både Philip Seymour Hoffman som lagets coach och Jonah Hill som Billy Beane's assistent Peter är också mycket bra, båda är nedtonade, och väl castade.

Jag har svårt att förklara exakt varför filmen är så bra. Jag har sett en del baseball och jag förstår grunderna i sporten, men egentligen är jag inte överdrivet intresserad av MLB. De matematiska modeller som Billy och Peter tar fram är däremot exotiskt spännande. Detta är en "underdog story" utan dess like. Billy är en vinnarskalle och han drivs av ett behov att bevisa sitt värde. Och vilket värde sedan!

"Moneyball" är en film som engagerade och förhäxade mig från första bildrutan och jag kan inte annat än varmt rekommendera den. Filmen är en mycket stark kandidat till topp tio-listan för 2011. Jag ger "Moneyball" fyra kontraktsförslag av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Beginners (2011)

I don't want to just be theoretically gay. I want to do something about it.

Äpplet faller inte långt från trädet. Oliver Fields (Ewan McGregor) sörjer sin nyss avlidna far samtidigt som han inleder en kärleksrelation med den franska skådespelerskan Anna (Mélanie Laurent). Scenerna när de blir ihop första gången är otroligt mysiga. De möts på en maskerad. Bara det är en fantastisk start, det är ju så kul att gå på maskerad! När Anna dessutom har fått order från sin läkare att hon inte får prata på grund av problem med stämbanden blir Olivers och Annas förförelsedans något helt annorlunda. Och gullig.

Hur var det med äpplet då? Jo, Olivers föräldrar Hal (Christopher Plummer) och Georgia (Mary Page Keller) levde ett känslokallt och kärlekslöst liv. Som litet barn måste Oliver sett sin mors frustration över en icke närvarande fader, både själsligt och fysiskt. Oliver lärde sig då att inte knyta an för mycket. Barnen gör ju så ofta det som föräldrarna gör, inte vad föräldrarna förmanar eller säger. Äpplet faller inte långt från trädet.

När vi möter Oliver som vuxen är det uppenbart att han har svårt att binda sig. Hans relation med Anna tar den mer brokiga vägen, det är inte full fart på en motorväg i alla fall. Filmen visar på ett bra sätt hur han slits mellan nuet och dåtiden. Hans mor dog fem år tidigare och efter hennes död hittade hans far en ny partner. Kort efter det blev fadern diagnoserad med cancer. Trots sjukdomen levde han upp under sina sista år och omfamnade livet och kärleken. För Oliver måste det varit en förvirrande känsla, att se sin far som var så kall mot hans mor leva upp under skymningsfasen av sitt liv, och transformeras till en levnadsglad nybörjare i kärlekens skola. Och precis som sin far är Oliver en nybörjare på relationer, men Oliver inser till slut att det är bättre att börja sent än aldrig. Något som hans far med övertydlighet bevisat.

Christopher Plummer har nominerats till en Oscar för bästa manliga huvudroll. Jag känner mig kluven till detta. Hans Hal är glad och sprallig filmen igenom, men det är långt ifrån ett dynamiskt porträtt av den döende mannen. Varför får vi inte se några känslor som vemod, sorg, ånger osv. Det hade gjort den gamle mannen mer helgjuten tycker jag. Anledningen till att han uppmärksammats så mycket är troligen att han i denna film spelar en roll som går på tvärs de roller han brukar spela. Christopher Plummer har sedan länge varit type castad att spela statsmän, företagsledare eller andra figurer på tunga positioner med mycket makt. Men här i "Beginners" spelar han en "vanlig" man, och det räcker tydligen till en nominering i alla fall.

Ewan McGregor var istället den stora behållningen för mig i denna film. Jag har länge misstänkt att McGregor varit otroligt överskattad som skådespelare, men denna gång måste jag buga mig och lyfta på hatten för ett jobb bra gjort. Han är mycket bra i rollen som Oliver. Och han får göra en mängd olika känslor också. Speciellt en scen när han står i en dörröppning och studerar sin far var mycket stark, såvitt jag kommer ihåg.

"Beginners" var ganska bra. Den är ett starkt drama och för er alla som gillar lite gråtmilda dramer är detta perfekt. Jag fann den dock lite sövande och långsam. Jag nickade nog till både en och två gånger och det är sannerligen inte ett bra tecken. Därför blir det inte högsta betyget, men filmen är klart godkänd och jag rekommenderar den helhjärtat. Jag ger "Beginners" tre döende fäder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, filmen står som 2010 på imdb då den gick på vissa filmfestivaler redan under 2010, men den hade premiär på bio både i USA och i Sverige under 2011 så jag hanterar den som en 2011:a.

Horrible Bosses (2011)

I'd like to bend her over a barrel and show her the fifty states.

Är det inte alla anställdas självklara rättighet att få klaga och skälla på sin chef? Jag tycker det. Många kan nog klaga på chefen oavsett om han/hon är dålig eller ej. "Horrible bosses" är en komedi där de tre huvudkaraktärerna verkligen har riktigt risiga chefer på riktigt (fast på film).

"Horrible bosses" handlar om Nick (Jason Bateman), Kurt (Jason Sudeikis) och Dale (Charlie Day) som alla tre har hemska chefer. Nick jobbar som säljare och han har den självupptagna psykopatiske Dave (Kevin Spacey) som chef. Kurt jobbar på ett företag som tillverkar något och han har först en bra chef, men sedan tar den knarkande och horande sonen Bobby (Colin Farrell) över företaget. Och till sist har vi Dale som blir sexuellt trakasserad av sin kvinnliga chef, Dr. Julia (Jennifer Aniston).

Jag lovar, detta låter roligare än vad det är. Tyvärr har en kul idé på pappret förstörts av dåliga skådespelare och dåliga skämt. Nick, Kurt och Dale är tyvärr trista, jobbiga töntar. De har varken kvickhet eller charm som skulle gjort att man som åskådare över huvud taget brytt sig om dem. Filmens behållning ligger helt och hållet i att se Jennifer Aniston, Colin Farrell och Kevin Spacey få leva ut i rollerna som hemska chefer.

Kevin Spacey lyckas bäst, trots att han är en skådespelare som jag normalt sett har svårt för, är han lite kul här. Det är kul att se honom först svina på jobbet och sedan bli helt galen av svartsjuka. Jennifer Aniston i rollen som den översexerade tandläkaren var en kul idé, men för att det skulle funka måste det finnas någon personkemi mellan henne och hennes objekt. Att hon skulle vara så sugen på Dale faller därmed på sin orimlighet, men visst, där finns några roliga scener i alla fall. Colin Farrell är kul på sitt sätt, men också hans karaktär är så långt över toppen att det inte blir humoristiskt, utan mest fånigt.

Om filmens huvudkaraktärer hade varit något mer likeable och cheferna varit lite mindre överdrivna karikatyrer hade kanske denna film kunnat bli riktigt rolig.

En karaktär som jag faktiskt gillade var Jamie Foxx's Dean "MF" Jones. En liten men rolig insats av herr Foxx. Dessutom är Julie Bowen med i en än mindre roll, och hon är alltid härlig.

Tyvärr var cheferna horribla, och jag ger "Horrible bosses" två NavGuide-system av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sugen på Dale

Limitless (2011)

I was blind, but now I see.

Det sägs att vi bara utnyttjar cirka tio procent av våra hjärnors maximala kapacitet. Det är lockande att fantisera om vad man skulle kunna göra om man kunde utnyttja full kapacitet, om ens IQ tiodubblades till ett fyrsiffrigt tal. Vilka fantastiska saker skulle man inte kunna uträtta då?

Just detta är premissen i sci-fi thrillern "Limitless". Bradley Cooper spelar den något medelmåttige skrivkrampandes författaren Eddie Morra som av en slump får testa en ny drog. NZT sätter hans hjärna på fullt påslag, alla cylindrar kickar igång, alla turbomaskiner kopplas in, alla efterkammare blåser på för fullt. Problemet är bara att som så ofta här i världen är inget gratis, den utökade närvaron han får kostar på. Hans hjärna och kropp är inte gjorda för en så snabb förtäring och en otäck bieffekt av NZT är att man dör ganska snabbt.

Eddie blir jagad av maffian och andra som vill åt hans lilla lager av tabletter samtidigt som han skriver böcker, gör succé som aktiehandlare och är en partykung på natten. Så när han börjar få black outs börjar även han förstå att något är allvarligt fel med drogen.

Jag älskar bra science fiction, men jag hatar dålig dito. I filmens värld finner vi många sci-fi som börjar bra men som avslutas vedervärdigt, som om pengar, tid eller idéer helt enkelt tagit slut. Varför är det så mycket lättare att komma på en häftig premiss än att knyta ihop säcken till en helgjuten historia? Svaret är kanske självklart. "Limitless" faller någonstan mitt emellan, den håller faktiskt ganska bra ända in i mål och det är bra. Men även i denna film fuskar de lite i slutet. Med fem minuter kvar av filmen undrar jag hur de ska knyta ihop säcken, och under de sista minutrarna får vi en hafsig förklaring och sedan är filmen slut. Det var inte lika uselt som i vissa andra sci-fi men det är fortfarande trist. Hela sista akten handlar ju om hur Eddie ska klara sig ur alla de knipor han satt sig i och då borde de lagt lite mer tid på hur historien ska avslutas.

En av de bästa sakerna med filmen är hur de visar med hjälp av ljus och färgsättning hur annorlunda världen upplevs efter man tagit drogen. Det är riktigt häftigt. Verkligheten är lite blå-grå-daskigt i normalfallet, sedan blir allt färgstarkt och dränkt i solljus när drogen kickar igång, och alla lösningar på problem bara uppenbarar sig som genom ett under. Som just av ett under är Robert De Niro med i filmen i en mindre men inte minimal roll. Gubben måste väl betala hyran också, vet ni.

"Limitless" är en bra och underhållande film i genren så jag kan absolut rekommendera er att hyra den. Jag ger "Limitless" tre drogberoenden av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Gränsen (2011)

Vakna, Aron, vakna.

"Gränsen" är något så spännande som en svensk independentfilm. Den blev inte speciellt uppmärksammad när den gick på bio såvitt jag kommer ihåg. Desto mer omtalad var den bland filmbloggare, och jag blev därmed lite nyfiken på denna svenska actionfilm. Historien utspelas en vinter under andra världskriget nära gränsen mellan Sverige och det nazi-ockuperade Norge.

Tyvärr har ofta svensk film stela skådespelarinsatser som undermineras av vansinnigt dålig dialog. Ibland kan man undra om man ser en film eller en teateruppsättning av något glatt amatörgäng. Men "Gränsen" faller inte alls i den fällan. Filmen är riktigt bra gjord, spännande, har hyfsat utmejslade karaktärer och några tydliga intriger som får sin upplösning, mer eller mindre. Dessutom är det en schysste action-brakare och det tackar man ju aldrig nej till.

Filmen börjar ganska långsamt. De tar allt för bra tid på sig för att etablera karaktärer och med övertydlighet etablera vilka insatser (stakes!) som de olika karaktärerna spelar med runt bordet. Som Sam Van Hallgren från Filmspotting en gång sa: skippa den första halvtimmen av en film och vi, åskådarna, kommer ändå att förstå och hänga med. Sam förde ett längre resonemang om att filmer allt för ofta tog för lång tid på sig för att komma "till skott", som i "Gränsen" till exempel. En film som jag nyligen revyade som testade raka motsatsen är "Meek's cutoff". I den dimper vi rakt ner i handlingen, ca fem veckor in på "genvägen". Kelly Reichardt spenderar noll minuter på att etablera de tre paren, visa hur mycket de älskar varandra, hur de räds inför resans faror, hur de oroas för sina barn osv. Ändå förstår vi instinktivt allt detta när vi ser filmen (som är ruskigt spännande trots sitt långsamma tempo).

Det är just inledningen av "Gränsen" som är filmens mindre starka del. Vissa av scenerna mellan Aron och Karin var inte helt lyckade. Marie Robertson i rollen som Karin gör dock ett bra jobb, även om hennes dialekt kastade mig av stolen först. Skådespeleriet är generellt sett bra. André Sjöberg som Aron och Johan Hedenberg som major Adolfsson har tunga roller. Filmen stjärna är dock Antti Reini i rollen som Järvinen (vilket namn!). Han spelar en enögd stenhård finne med meriter från Finska Vinterkriget. Jag gillade också Bjorn Sundquist som den norske motståndsmannen Egil.

Filmen behandlar en för mig okänd del av den svenska historien från kriget. Det alla vet är ju att svenskarna vek ner sig som kycklingar mot tyskarna i de flesta avseenden. Här får vi en historia som kanske bygger på sanna händelser, kanske inte. Filmen är oavsett spännande, och under andra halvan överraskande brutal.

Jodå, "Gränsen" är en mycket sevärd svensk actionfilm med spår av drama. Jag kan varmt rekommendera den och ger den tre välförtjänta skidor av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Bloggvännen Joel gillar "Gränsen" än mer, Steffo fann den frisk och mustig, Jojjenito såg den tillsammans med ett gäng 16- och 17-åringar, och Fiffi skäms inte ett endaste dugg... :-)

Järvinen och Aron

Thor (2011)

Oh. My. God.

En av vårens mest emotsedda filmer måste väl ändå vara "The Avengers" av Joss Whedon? Däri sammanförs flera av Marvels superhjältar till ett magnifikt team. Bland andra kommer vi får se Iron Man (Robert Downey Jr, alltid bra), Black Widow (Scarlett Johansson, alltid het), Hawkeye (Jeremy Renner, alltid tuff), Captain America (Chris Evans, fortfarande färglös) och Thor (Chris Hemswoth). Jag hade nog sett alla filmer som man bör se som förberedelse inför den stora premiären, utom "Thor".

Jag har nu legat sjuk hemma några dagar och då passade det perfekt att ta sig an denna "Thor". Jag såg nyligen "Captain American: The first Avenger" och den var ett sömnpiller utan dess like. I kommentarerna till mitt blogginlägg för den filmen antyddes att "Thor" skulle vara en än svagare film så jag hade väl inte överdrivet höga förväntningar direkt.

Men när jag satt mig ner, laddat videon och börjat se filmen fann jag mig upprymd, leende och konstant underhållen. Vilken kul och perfekt comic book movie-adaption. Vad finns det att inte gilla med denna film? "Thor" har en hel del humor, en skön och befriande humor. Även om vissa hard core fans säkert inte gillar humorn gör den filmen för mig. Det är den största skillnaden mot "Captain America", den filmen tog obegripligt nog sig själv på största allvar. Humorn i "Thor" är på precis rätt nivå. Humorn kommer från roliga situationer, som att se Stellan Skarsgård som Dr. Erik Selvig berusad och däckad (kolla in deleted scenes, där finns en scen till med en berusad Stellan). Humorn är dock inte löjlig eller absurd som i 80-talets fasansfullt dåliga Batman-filmer, ni vet, de där med Danne Devito som en pingvin osv.

Jag gillade flera biroller i filmen: Natalie Portman var en färgklick som den envetne forskaren, omnämnde Stellan var stabil, Anthony Hopkins och Rene Russo var perfekta som Odin och Frigga, och Lady Sif och hennes tre kompanjoner var helt ok. De sistnämnda var kanske lite på den plojjiga sidan men de var med minsta möjliga marginal på rätt ändå.

Dessutom var filmens huvudkaraktärer mycket bra. Chris Hemsworth, i rollen som Thor, får kanske inte en oscar snart, men i denna roll var han helt rätt. Han var ocharmigt arrogant i inledningen, överlägset segerviss i mitten och uppvaknat ödmjuk mot slutet. Hans bror Loki var förträffligt spelad av Tom Hiddleston. Han visade upp ett bredare spektrum för en skurk än vad man är van vid att se. Är inte de bästa skurkarna de som vi på något sätt kan förstå och känna en aning sympati för? Där har vi en värdig motståndare i kommande film.

Även om jag blev medryckt av scenerna från Asgard och Jotunheim, var det scenerna i New Mexico som var bäst. Att placera en främling i en ovan miljö och låta honom råkar ut för en massa kulturkrockar är ett gammalt knep men det funkar fullt ut här. Och vilka lustiga krockar sen! Thor kör på i vanlig manér, kastar glas och kysser på handen, och våra tre forskare kliar sig i huvudet och undrar vad det är för konstig "uteliggare" de hittat. Mycket underhållande. Forskningsassistenten Darcy, charmigt spelad av Kat Dennings, var filmens one-line maskin. Henne har jag nog inte sett tidigare, men jag ser gärna mer.

Detta var en fullständig överraskning. I positiv riktning. Jag sänder en mental salut till Kenneth Branagh som regisserat filmen till att blir så bra den kunde. Jag ger "Thor" fyra perfekta matinéfilmer av fem möjliga.

Uppdatering: Efter några dagars tillfrisknande och en självpåtvingad kalibrering av betygskalan så förlorar "Thor" en matinéfilm och ramlar ner på det mycket hedervärda betyget 3. Jag skrev revyn i ett överraskningens rus. Den är en stark film inom sin genre, men för allas vår trevnad bör nog betyget bli trean och inte än högre. Sorry.

Betyg: 3/5