Donnie Darko (2001)

 

Frank: Why are you wearing that stupid man suit?

I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.

Signifikanta filmval av Richard Kelly?

Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moon är magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...

Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen!

Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.

Frank: You got away with it.

Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.

Kitty med sitt anus fortfarande intakt.

Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.

En av filmens många starka scener.

Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?

Observera Kittys t-shirt.

Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.

Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.

Trailer

Mad World
Head over heels

R.I.P Donnie

The Box (2009)

I have an offer to make. If you push the button, two things will happen. First, someone, somewhere in the world, whom you don't know, will die. Second, you will receive a payment of one million dollars. You have 24 hours.

Jag har sett Richard Kellys tredje film "The Box". Kelly är en mycket intressant men lätt förvirrande regissör med ett genuint och särpräglat uttryck. Efter tre filmer kan man skönja en röd tråd. Hans första film var "Donnie Darko", en film jag blev helt besatt av ett tag. Den är fortfarande hans överlägset bästa film och den är underbart förvirrande och bra. Sedan kom han ut med den besvärliga "Southland Tales", en mastodontfilm som kraschade totalt. Den var förvirrande och dålig, men man måste ändå ge Kelly cred för ambitionsnivån. Och nu tredje filmen... förvirrande och mellanbra?

Alla tre filmerna är sköna blandningar av genres. Tidsresor, övernaturligheter och "gate ways" ingår i alla han filmer. "Donnie Darko" var en blandning av high school-movie med ovan plus ett riktigt starkt soundtrack. "Southland Tales" var kitschig och ett felliniskt spektakel. "The box" är en thriller i Hitchcocks anda med lite vibbar av David Lynch och the X-files. "The box" utspelas på 70-talet med alla härliga attribut från polisonger och vräkigt stora bilar till de fula bruna stormönstrade tapeterna.

Cameron Diaz och James Marsden spelar huvudpersonerna ett gift par i trettioårsåldern som ställs inför ett svårt (?) och livsavgörande (?) beslut.


Det är lurigt att sätta betyg på filmen efter första titten. "Donnie Darko" blev mycket bättre andra gången jag såg den, vilket jag märkte då jag hamnade på en visning av DD lite oplanerat på filmfestivalen 2001. "The box" är helt klart väl värd att ses. Den är bra, men Kellys filmer är så allvarliga. Det finns inte en gnutta självironi eller distans i hans arbete. Antingen funkar det fullt ut, eller så riskerar det att falla platt till marken. Betyget efter första titten blir i alla fall tre lådor av fem.

Betyg: 3/5
Mr. Teague: Sir? If you don't mind my asking... why a box?
Mr. Steward: Your home is a box. Your car is a box on wheels. You drive to work in it. You drive home in it. You sit in your home, staring into a box. It erodes your soul, while the box that is your body inevitably withers... then dies. Where upon it is placed in the ultimate box, to slowly decompose.
Mr. Teague: It's quite depressing, if you think of it that way.
Mr. Steward: Don't think of it that way... think of it as a temporary state of being.