Like Someone In Love (2012)

Vissa filmer inbjuder till en andra tittning. Filmer som kräver ett visst tankearbete för att du som åskådare ska förstå vad den vill visa. Det finns flera kända sådana filmer, ta tex trion Fight Club, Mulholland Drive och Donnie Darko, alla filmer som betyder något helt annat andra gången du ser dem jämfört den första. Iranske filmmakaren Abbas Kiarostami gjorde den fantastiska filmen Certified copy härom året som är precis likadan. Karaktärernas relation var huvudperson i den filmen och mer hände under ytan än ovanpå densamma. Filmen fick mig som åskådare att tänka, förstå och förundras. Nu har hans uppföljare till Certified copy kommit och den utspelas i Tokyo. Detta var den fjortonde filmen jag såg på årets filmfest och jag såg den med Fiffi.

Javisst, den är långsam och det händer inte så mycket. Den unga Akiko finansierar sina universitetsstudier som prostituerad. En dag får hon ett samtal från sin mormor som vill komma till Tokyo över dagen och träffa henne, prata med henne. Mormorn har fått syn på ett flygblad med reklam för glädjeflickor och flickan på bilden är så lik Akiko... Samtidigt övertalas hon istället att åka ut till en kund, Takashi, en äldre herre i förorten till storstan. Takashi visar sig vara en pensionerad författare och lärare på universitetet som Akiko går på. Hans motiv till mötet är höjt i dunkel.

Detta är en film om vanliga människor, vanligt söndriga människor. Akiko har en svartsjuk och våldsam pojkvän som vill gifta sig med henne. För då kan han äga henne, och hon "kan inte" ljuga för honom mer. Hon är uppenbarligen trött på sin pojkvän och verkar inte alls sugen på att bli hans. Istället låter hon sig ägas för stunden av sina kunder?

Man får också känslan av att hon har brutit med sin familj. Varför kommer inte hennes mor? Varför kommer hennes mormor istället? Varför beslutar Akiko sig för att inte möta sin mormor? I en av filmens starkaste scener åker Akiko i taxin runt rondellen utanför tågstationen två fulla varv medan hon studerar den gamla damen som står och väntar på henne under statyn. Så nära. Men så långt borta?

Varför har den gamle mannen velat träffa Akiko? Det antyds flera gånger att Akiko är så lik hans dotterdotter. Och det verkar som att han bara vill bjuda henne på middag, han gör aldrig några närmanden. Istället frågar han henne om hennes studier och ger råd om hennes förhållande. Han till och med skjutsar henne till skolan dagen efter hon sovit ut i hans lägenhet. Som om han var hennes morfar. Grannen tror att Akiko är dotterdottern och verkar överraskad av att se henne eftersom något hemskt hänt för länge sedan.

Både Akiko och den gamle mannen söker kontakter i en värld där de är svåra att nå. Varför har Abbas döpt filmen till "Like someone in love"? Visst det är namnet på den grymma jazzsången som spelas i mitten av filmen (Ella?). Men filmens titel betyder så mycket mer än en bra låt.

Exalterande film. Denna var ännu mer dold än Certified copy. Denna var dock för seg. Jag satt hela filmen och sökte efter Abbas vinkling på filmen. Vad var det som han beskriver framför näsan på oss, som vi inte fångar, tänkte jag. I efterehandlingen blev skuggspelet mer och mer tydligt. Men denna gång blev det lite för svårt.

Skådespelarna var mycket bra och dialogen var naturlig. Rin Takanashi var otroligt fascinerande i rollen som Akiko. Här visar hon upp ett mycket naturligt och "understated" skådespeleri. Hon var också med i den skruvade Isn't anyone alive där både stil och dialog var helt annorlunda. Mer om den i en denna revy.

Jag har insett att jag är en sucker för japansk film. Jag älskar atmosfärerna, storstadsmiljöerna, språket och de vackra människorna. Det kanske bara är ett tecken på bra film, men jag gillar även de sämre filmerna lite mer än jag borde... Like someone in love är en film som växt sedan vi såg den. Jag börjar gilla den mer och mer. Var ska det sluta?

Jag ger Like someone in love tre räksoppor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

 

Isn't Anyone Alive (2012)

Will not the Americans come?

Första lördagen på filmfesten var också november månads Filmspanarträff. Vi skulle se hela tre filmer tillsammans under dagen och de flesta var med redan på denna den första filmen som visades kl 12. Det skulle visa sig att dagens tre filmer hade ett gemensamt tema - mycket oklar handling. Detta var den tredje filmen jag såg på årets fest.

Isn't anyone alive är en galen japanare. Den är absurd och det är bara att glömma att försöka förstå vad som händer. Filmen utspelas på ett Universitet med tillhörande sjukhus i Japan i nutid. Vi får följa en hel drös av universitetsstuderande, några i sjukhuspersonalen och lite annat folk. En efter en dör de oförklarligt, allt som oftast genom kvävning under fysisk smärta i magtrakten. Dödsfallen förklaras aldrig. En antydan ges då studenterna diskuterar en urban myth om hemliga experiment i sjukhusets källare som utförts av CIA (vilka annars?).

Det tar ett tag att komma in i filmen. Dialogen är lite styltig och inte helt naturlig. Många scener är absurda, men inte så absurda att det är uppenbart inledningsvis. Det är något som skaver i hela filmen. Men med tanke på att detta är en film som gjorts året efter både tsunami och kärnkraftskatastrof i Japan är det kanske inte så konstigt längre. Folk har ju de facto dött som flugor runt de överlevande...

Filmens styrka är just dess absurda scener. Scenen på fiket med Katsufumi och hans trolovade Ryoko (för övrigt spelad av Rin Takanashi från Like someone in love) samt den gravida älskarinnan Kaori var en hysterisk scen. En annan rolig en var den när Enari, Andore och Eiko tränade på sin dans för uppträdande på Ryoko's bröllop. Mycket underhållande. Till sist gillade jag dialogen om vikten att bestämma sig för vad man vill säga som sina sista ord innan man dör. Hint: det ska inte vara för långt så att man aldrig hinner få fram det viktiga innan det är för sent...

Eftersom jag personligen är svag för japanska filmer fick jag ut en del. Språket är för lustigt, och nästan alla som är med i filmen är vackra. De såg så oskyldiga ut. Även om karaktärerna i denna film var mycket äldre än barnen i klassikern Battle Royale kom jag ändå att tänka på den lite när jag såg en efter en bara dö, till synes meningslöst.

Under i princip hela filmen, mellan fnissen över de överdrivna eller dråpliga scenerna vi bevittnade, satt jag och tänkte på två saker. Hur ska de förklara allt detta i slutet av filmen? Samt, vem om någon kommer överleva längst? Den första frågan besvarades inte över huvud taget. En av karaktärerna trodde att det var bara människor som dog, men i slutet såg vi en flock fåglar dö och falla handlöst ner mot marken. Precis som vi ser ett flygplan helt plötsligt dyka rakt mer mot sin katastrof. Den andra frågan besvarades dock.

Jag hade önskat att filmen hade haft mer "handling". Jag hade önskat att den hade givit oss mer i slutet. Det hade kunnat ge den en tyngd som den nu saknar. Istället blev det bara en bitvis underhållande men slutgiltigen konstig film.

Jag ger Isn't anyone alive två dödskamper av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rin Takanashi i rollen som Ryoko

Kolla in vad några av de övriga Filmspanarna har skrivit om filmen:

Jessica

Sofia

Argo (2012)

Ar-go fuck yourself.

Den andra filmen jag såg på filmfestivalen var fredagens "surprise"-film. Varje år kör festivalen en surprise, vilket ska vara en kommande storfilm eller en film som på annat sätt ska vara lite extra. I år blev det Ben Affleck's senaste thriller Argo. Ett schysste val tycker jag. Vi fick till och med se en inspelad hälsning från direktören och tillika huvudrollsinnehavaren själv, Mr Affleck, där han hälsade till filmfestivalen och oss som fick se hans film i "förtid".

Egentligen skulle jag sett en film tidigare på kvällen också, men jag kom inte iväg från jobbet i tid. Sista dagen före en veckas semester var hektisk. Jag får väl ta och se John Cusack och Matthew McConaughey i The paperboy vid senare tillfälle.

Jag skulle se Argo tillsammans med killarna från Har du inte sett den? och jag mötte upp Markus utanför Skandia. Vi stod ganska långt bak i kön, men till min förtjusning var det nästan helt tomt på de två favoritraderna så vi kunde bänka oss på bästa platsen i hela salongen. Vi höll två platser för Johan och Erik också.

Argo är en mycket välgjord thriller som bygger på verkliga händelser. Filmen utspelar sig under inledningen av gisslandramat på den amerikanska ambassaden i Teheran 1979-1980. Affleck spelar CIA-agenten Tony Mendez som försökte hjälpa sex ambassadanställda ut ur Iran. De hade flytt ut ur ambassaden just när den blev stormad av pöbeln och de hade gömt sig hos den kanadensiska ambassadören.

CIA funderade på många olika sätt att smuggla ut de sex. Det slutade med den osannolika planen där de köpte ett filmmanus, startade ett filmbolag och skickade dit Mendez för film location scouting. En person åkte in och sju åkte ut ur landet. Och ett antal förfalskade dokument däremellan. Detta är en så otrolig historia att den måste vara sann!

Filmen påminner lite om både Spielbergs Munich och Assayas Carlos, historiska filmer som beskriver verkliga händelser från 70-talet, men Argo är klart bättre. Jag är ingen stor fan av någon av de övriga filmerna.

Affleck har lyckats otroligt väl med tidsandan, kläderna, frisyrerna, polisongerna och mustascherna. Man kan se filmen bara för tidsresan tillbaka till sent 70-tal. Han har också medvetet kopierat ikoniska scener från den historiska händelsen. Under exfertexterna får man se stillbilder från massmedia och tidningar och de matchande scenerna från filmen. De flesta av bilderna känner jag igen. En man som klättrar över grinden till ambassaden, en brinnande amerikansk flagga, en olycklig själ som hängts från en byggnadskran och så vidare.

Skådespeleriet är bra. Ben Affleck i helskägg gör sin agent med den äran. Men de två som stjäl showen är John Goodman och Alan Arkin som spelar två Hollywood-typer som hjälper Mendez att iscensätta hela bedrägeriet. De är helt underbara. En annan notabel skådespelare är Kyle Chandler, allas vår coach Taylor, som dyker upp som President Carters chief of staff.

Argo var bra, men inte suverän. Det är en mycket dråplig och spännande historia som nu kan berättas. Den var länge hemligstämplad av CIA. Det var ett kul val som surprise-film.

Jag ger Argo tre stabila utmärkelser som genast tas tillbaka av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Holy Motors (2012)

Ok, då kör vi en revy om den femte filmen på filmfesten. Wow, vad hände här utropar den uppmärksamme läsaren nu. Var tog revyer 2-4 vägen? Lugn i stormen, de kommer i sinom tid. Protokollet sade att Filmspanarna skulle revya just Holy motors på onsdagen och då blev jag tvungen att lägga den lite före i kön.


Först lite om visningen. Detta var den tredje filmen vi såg på lördagen. Flera Filmspanare hade varit med under hela dagen. Vi hade sett filmer som jag valt ut. Pressen på mig var monumental när vi bänkade oss för den tredje och avslutande Holy motors. Den första filmen hade varit en galen japanare som några i gänget inte alls fattat. Jag gillade den, mer om det i en revy inom kort. Sedan kom den famösa The comedy, en American Independents. Lynchstämning i gruppen. Vissa i gänget hade svårt att inte vara lika otrevliga som huvudpersonen i filmen i sina omdömen om densamma. Mer om den också vid senare tillfälle.

Jag hoppades därför att Holy motors skulle balansera upp hela dagen. Om jag får in en fullträff nu så kanske de förlåter de tidigare filmvalen tänkte jag. Under hösten har röster höjts inom Filmspanarna att vi varit för enkelspåriga och valt för många amerikanska storfilmer på våra träffar, men nu var de inte alls nöjda när vi såg Filmfestivalfilmer med stort F... Det for många negativa ord genom luften när vi satt och åt middag på puben; "ingen handling", "dåliga skådespelare", "amatörer", "vidriga karaktärer"... Jag hade ett trumfkort kvar, den franska Holy motors. Hoppas fransmännen kan rädda oss! (Hmmm, har det någonsin hänt...?)

Jag förhalar hela revyn om Holy motors, jag vet. Jag söker orden. Jag har fan ingen aning om vad den handlade om. Handlar den om en man som lever parallella liv? Eller är han en sorts dödsängel som besöker/spelar personer precis innan eller under deras dödsstund? Eller är hela filmen bara en radda löst sammanhängande fristående segment, kanske en hyllning till filmen som konstart? Eller allt på en gång?

Mr Oscar åker omkring i Paris i en lång vit limousine. Hans chaufför och sekreterare Céline skjutsar honom till tio möten. Inför varje möte antar han olika karaktärer, han sminkar sig, klär upp och ut sig och han har masker som en annan Ethan Hunt. I det första mötet är han en böjd gammal kvinna som tigger sig fram längs Seine. Mr Oscar/tiggarkvinnan möter dock ingen. Nästa gång är han en man som jobbar med motion capture teknik tillsammans med en extremt vig kvinna (vem dör där?). Senare är han ett grönklätt sagoväsen som kidnappar en fashion model (Eva Mendes). Han tar ner henne i katakomberna under Paris och där klär han av sig naken och lägger sig och vilar, med ett ståtliga stånd som sträcker sig upp mot taket, och Eva Mendes sjunger en vaggvisa för honom.

Senare är han en bekymrad far som hämtar sin socialt misslyckade dotter på en fest. Sen är han en lönnmördare som mördar sitt offer, byter identitet med offret för att sedan själv bli dödad av sitt offer. Senare hoppar han ut ur limon och springer fram till ett utomhuscafé på Champs-Élysées och skjuter Mr Oscar! ??? Erhhm, hmm.

Mot slutet träffar han en gammal kärlek (Kylie Minogue) som också åker vit limousine. Kylie brister plötsligt ut i ett musikalnummer (hon sjunger bra som attans). Han lämnar henne och hon möter en annan man och de två tar livet av sig genom att hoppa från taket på en gammal byggnad.

Hela filmen är som en topp tio mest konstiga drömmar. Är det det Leos Carax givit oss? Här har han inte gjort en långfilm på tretton år. Återkommer han till filmvärlden med en bunt drömmar? Ja, så är det nog. Drömmar är allt som oftast obeskrivbara? Men de kan visas på film...

Som film är Holy motors något exceptionellt. Och det gillar jag. Jag ger Leos Carax högsta poäng för karaktär, individualism och särprägel. Quelle spectaculaire! Detta är långt utanför boxen, det är utanför huset, utanför staden. Om man vill att filmfesten ska erbjuda annorlunda filmer och upplevelser levererade den just!

När jag tänker på filmen och efterbehandlar den känner jag mig mycket belåten med mitt val. Jag är jätteglad över att vi såg filmen. Den kommer säkerligen talas om länge länge. Under visningen var jag dock mer lidande. Det var som vanligt alldeles för varmt i Zita 1. Jag satt snett och fick en eld i ryggen. Jag höll på att koka och sedan när Mr Oscar knivade en man i halsen och blodet kaskad-sprutade kände jag mig yr och jag svimmade nästan. Jag lyckades hålla mig och allt gick bra.

Jag har sedan visningen tänkt på var och varannan scen i filmen. Det brukar vara ett gott tecken. Jag skulle faktiskt vilja se om den i lite lugnare miljö hemma i min bio. Jag tror att filmen skulle växa mycket vid en omtittning. Skit i vad den egentligen handlar om. Den är vad den är. Stämningen är overklig, den har inte för inte jämförts med David Lynch's mest skumma alster.

Jag vet inte vad de övriga Filmspanarna känner för filmen. Ser de bara ytan? Ser de mer? Analyserar de sönder filmen, eller känner de in den? Vill de ha svar? Behöver de verkligen dessa svar? Vem vet? Alla dör ensamma.

Jag ger Holy motors en trea för jag vet inte vilket betyg den borde få. Om några månader har den kanske glömts av och kastats åt sidan som ett misslyckat filmiskt experiment (osannolikt), eller så är den kanske en av årets bästa filmer...

Äh, varför det? En film som jag vet att jag kommer se om så fort jag får chansen? Fyra!

Betyg: 4/5

Är du fortfarande kvar? Bra, kila då över och kolla in vad de andra Filmspanarna kokat ihop om Holy Motors... Där får du säker läsa mer om den den obeskrivbara handlingen, den underbara musikaliska pausen i mitten av filmen, det fantastiska fotot, tajta regin och Denis Levants makalösa skådespeleri... Du får nog läsa om mycket, allt utom Kylie Minogue's vackra ben...

Fiffi

Jojjenito-Johan

Sofia

Har du inte sett den?-Johan

Jessica

La Leggenda Di Kaspar Hauser (2012)

This town isn't big enough for noth of us.

Välkomna till den första av mina revyer från Stockholms Filmfestival anno 2012. Första filmen blev en mycket trevlig bioupplevelse med Filmspanarkompisen Jojje. Som första film var The legend of Kaspar Hauser nästan helt perfekt skulle man kunna säga. Det gäller ju att komma in i feststämning och göra sig mentalt mottaglig för alla de konstiga filmer man får se under den dryga veckan man befinner sig i festivalbubblan. Jojje har helt rätt inställning till denna typ av film och han förstår situationen perfekt. Han väljer nyfikenhet och öppna sinnen framför motsatsen. Bra Jojje!

Filmen vi såg är en svartvit surrealistisk arty-farty film från en pretentiös italiensk gubbe. Filmen inleds med kameran riktad mot en bakgata i en liten stad i Italien. Vi ser en långhårig och skäggprydd cowboy komma åkande på en motorcykel. Han varvar motorn högt, högt men den åker jättelångsamt. Framme vid ett torg sker en duell mellan cowboysaren som visar sig vara sheriffen och en annan motorcyklist, The dealer. Sheriffen dör, men återuppstiger och köper knark istället. Han tar en sil från en spruta lika stor som en cykelpump. Och så vidare...

Filmen bygger på den fantastiska legenden om Kaspar Hauser och enligt direktören har han tagit fasta på de starka banden mellan Kaspar och han som tog hand om honom (här sheriffen). Sheriffen är fantastiskt öm mot Kaspar. Han vill lära honom en yrke så att han kan klara sig i livet, och vad vore bättre ute i den lilla ökenstaden i Italien är yrket DJ? Sheriffen drar ut en hel musikstudio i sanden och lär Kaspar att spinna skivor. I denna version spelas Kaspar av en kvinna, naken på överkroppen med namnet skrivet på bröstkorgen och magen. I filmen finns också en utflippad präst, en underskön hora, en ond hertiginna, a servant och en åsna.

Filmens bästa del var dess musik. Otroligt suggestiv och bra elektronisk musik av fransmannen Vitalis, nej Vitalic. Det näst bästa var Vincent Gallo i dubbla roller, han spelar både sheriffen och The dealer. Han överspel var mustigt, lustfyllt och lite skrämmande. Yeah boy, yeah boy.

Jag nickade nog till lite i mitten av filmen, men det var bara mysigt. I slutet blev mordet på Kaspar Hauser oväntat känslosamt och den sista musikscenen när Kaspar spelar skivor och sheriffen och horan dansar var en filmisk höjdpunkt och helt klart en kandidat till en Fripp Awards inom kategorin Bästa scen.

Efter filmen fick vi en underhållande F2F med regissören. Flera i publiken ställde frågor. Musiken nämndes inte speciellt mycket så mot slutet tog jag mod till mig och frågade vem som hade gjort musiken. Två (!) personer på raden framför oss vände sig då om blixtsnabbt och väste "Det är Vitalic. Vitalic!". LOL. Det var ju inte bara den simpla informationssnutten jag frågade om, jag ville ju att regissören skulle svara och utveckla sina tankar med musikvalet etc. Haha. Kul.

La leggenda di Kaspar Hauser var en helrätt start på filmfesten och det var en kul visning. Vad mer kan man begära? Japp, rymdskepp fanns där också.

Jag ger La leggenda di Kaspar Hauser tre extatiska dansscener av fem.

Betyg: 3/5

Är du kvar? Bra, kila då över och kolla vad Jojje skrev om filmen.

The Imposter (2012)

We don't know what has happened to him.

När Joel kallar lystrar man. Och Joel kallade. Via kommunikationssystemet "twitter". Filmspanare runt stan bejakade invitationen till att gå och se dokumentären The imposter. Det var Joel, Fiffi, Jojjenito och jag som slöt upp.

Vi inledde måndagskvällen med en trevlig och välsmakande middag på den indiska restaurangen Indira. Sedan bar det av till Victoria på Götgatan. Biografen som "bara" visar "kulturfilm". The imposter handlar om en fransos som stal en försvunnen amerikansk tonårings identitet någonstans runt 2004. Det var allt jag visst om denna film och det är allt man behöver veta när man sätter sig för att se den. Jag visste också att filmen mottagit mycket väl på diverse filmbloggar runt omkring på klotet.

Eftersom det känns meningslöst att revya filmen utan att prata om vad den behandlar ger jag er här en stor och tydlig SPOILER-varning! Om du vill gå och se filmen utan att känna till dess styrkor och svagheter må du sluta läsa här.

SPOILERS! SPOILERS! SPOILERS!

Först och främst måste man kommentera att detta är en dokumentär och att den behandlar en historia som varken är fullständigt utredd av myndigheterna eller där konsensus finns ute bland "vanligt folk". Det betyder att man bör försöka se genom vad filmmakaren vill åstadkomma med filmen. Är det som med Michael Moore's filmer med en tydlig agenda, eller är det objektivt och neutralt som SvT's dokumentärer ofta sägs vara (men sällan är)?

Filmen handlar om vad som är sant eller osant. Filmen mixar mellan talking heads, dvs intervjuer med de riktiga personerna som filmen handlar om (alla utom två i alla fall), och dramatiseringar av vissa sekvenser i händelsen. Mycket tid och till synes vikt läggs vid bedragaren Frederics version av historien, men han är bevisligen en notorisk lögnhals så det är lite svårt att bedöma hans vittnesmål. Den försvunne pojken Nicholas familj får en hel del tid också, speciellt hans syster som åkte och hämtade sin "bror" från Spanien och den gravt knarkade mamman.

Det är en helt ofantlig historia detta. En mörkögd och mörkhårig 23-åring med stark fransk brytning hävdar helt sonika att han är den blonda och blåögde sextonårige Nicholas uppvuxen i Texas. Och att hans syster och mamma trodde att de fått hem den förlorade sonen. Eller trodde de det?

Något är så osannolikt här, men vad? Är det en spännande historia? Nja, det beror på. Konstig är den i vilket fall. Antingen trodde verkligen familjen att Frederic var Nicholas. Det skulle göra detta till en både osannolik och besynnerlig historia. Men det kan också vara så som filmmakaren vill få oss att tro, att familjen hade något att dölja och tog in bedragaren som någon form av täckmantel Allt för att dölja ett brott kanhända.

Dokumentären misslyckas i att den faller platt. Om den ville utforska dessa två alternativ (familj som luras av bedragare versus familj som döljer brott) borde den fokuserat mer på den fråga. Istället lades mycket tid på att visa dramatiseringar av Frederics historia från Spanien till Texas. Inte speciellt sensationellt eller anmärkningsvärt förrän hans bedrägeri gentemot familjen startar. Filmen slutar då de två alternativen framställs, men vi får inte veta vad som låg bakom familjens agerande. Det är som att ta en historia och klippa bort andra halvan och hoppas att åskådarna ska tycka att historian är bra och mystisk. I detta fall är det inte problemformuleringen som är intressant utan problemlösningen.

Om familjen gick på Fredrics charad är det ett tecken på stora mängder hårt knark och en extrem låg uppfattningsförmåga. Om de tog in fransmannen av något annat skäl är det ett tecken på ett intressant men ofullständigt kriminalfall.

En annan ofrivillig svaghet var att jag i inledningen inte visste om the talking heads var skådespelare eller de riktiga personerna som blivit intervjuade. Jag har sett båda varianterna, ibland spelar skådespelare "riktiga" personer i intervjuer... Speciellt i en film som handlar just om identitet var detta lite dråpligt. Tyvärr tror jag inte att det var en eftersökt effekt då de inte gjorde någon poäng av den eventuella identitetsförvirringen.

Som historia tämligen intressant. Som dokumentär tämligen misslyckad. Tvåa!

Jag ger The imposter två franska Michael Jackson-danser av fem.

Betyg: 2/5

Glöm nu inte att hoppa över och se vad de andra bedragarna tycker om den:
Joel, Fiffi och Jojjenito.

Frederic, eller?

Bästa låten just nu: 3 - Main theme from The legend of Kaspar Hauser

Jojje och jag såg The legend of Kaspar Hauser på filmfesten igår. Det finns en hel del att tycka om den filmen och det kommer en revy inom kort. Men först denna låt, huvudtemat i filmmusiken, som för övrigt var exceptionellt bra.

Main theme from The legend of Kaspar Hauser (stillbild ej tagen från filmen)

Stockholms Filmfestival 2012 - vad jag ser fram emot

Idag började Stockholms Internationella Filmfestival då den nya svenska filmen Call girl inledde festivalen. För mig startar festen imorgon torsdag då jag ska se min första film. Jag har biljett till 22 filmer just nu, men det kan bli fler!

Det finns mycket att se fram emot detta år, men man vet aldrig vad chokladasken egentligen innehåller, även om man läser på boxen och tittar på bilderna...

De filmer som jag snabbast bokade in är den nya från mästaren Paul Thomas Anderson, ett långsamt dödande från "The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford"-regissören, samt den redan mytomspunna klimatthrillern Beasts of the southern wild. De sektioner som jag letar mest i är American Independents, Open Zone och Competition.

Några av de övriga filmerna jag ska se är...
Holy motors (Frankrike, Leos Carax) Open Zone
The legend of Kaspar Hauser (Italien, Davide Manuli) Twilight Zone
Isn't anyone alive (Japan, Gakuryu Ishii) Asian Images
Safety not guaranteed (USA, Colin Trevorrow) American Independents
Knife fight (USA, Bill Guttentag) Spotlight
Una noche (Kuba, Lucy Mulloy) Competition
Rust and bones (Frankrike, Jacques Audiard) Open Zone
Ruby Sparks (USA, Dayton and Faris) American Independents
Wrong (USA, Quentin Dupieux) Twilight Zone
Like someone in love (Japan, Abbas Kiarostami) Open Zone

Revyer i massor kommer, var så säkra. Det kanske tar lite tid, men tids nog kommer jag skriva några små ord om varje film i alla fall.

Vi ses i festivalmörkret!

Moonrise Kingdom (2012)

Sam: Why do you always use binoculars?
Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away. I pretend it's my magic power.

Det är väl dokumenterat att vissa regissörer har en polariserande effekt på oss filmälskare. Att vissa filmmakare blir som en mänsklig vattendelare, där vissa inte gillar dem alls, medan vi konnässörer älskar dem. Wes Anderson är en sådan regissör. Jag gillar honom skarpt, men det finns fler av er där ute som är kallsinniga inför den manschesterkavajprydde akademikern från Houston, Texas (visst hade man önskat att han var från New England? Eller i alla fall från Austin, Texas?)

Den kritik som jag har hört om den gode Wes är att hans filmer skulle sätta stil över innehåll, men där håller jag inte med. Hans filmer har förvisso en särpräglad stil, men det är inte den som binder ihop kakan för mig. Jag anser att hans största förtjänst är att han sätter känsla över innehåll. För mig är Wes Anderson's filmer så sköna just på grund av den stämning de försätter mig i. Ok, jag är den förste att erkänna att alla hans filmer kanske inte är tipp topp, men hans totala kropp av kreativitet måste ändå göra honom till en av de främsta visionärerna inom film i dagens samhälle.

Jag såg hans senaste film Moonrise Kingdom i helgen och jag blev totalt paff av filmen. Vilken maxad filmupplevelse! Fantastisk. Jag satt med ett brett leende i ansiktet under hela filmen, det var säkerligen fånigt också. Jag älskade historien om Sam och Suzy. Filmen är bättre än Rushmore till och med. Wes Anderson's bästa film till dags dato. Ingen tvekan. Ah, med liten tvekan då.

Skådespelarna som backade upp de unga tu var perfekta för en Wes Anderson-film. Ed Norton, Bruce Willis, Bill Murray och Frances McDormand var lika bra, allihop. Karaktärerna var mer eller mindre vrickade men de alla fyra spelade dem helt straight up. Suveränt. Tilda Swinton gjorde den lilla rollen som Social Services over the top vilket funkade för mig. Wes kompis Jason Schwartzman tilläts också ta ut svängarna litet men det har han på något sätt arbetat ihop till, så många filmer han varit med i  nu.

Jag tycker det är lika meningslöst att dissekera eller ens diskutera handlingen i denna film som det är att göra detsamma på en dröm man haft. Och lika lite som jag kan beskriva en dröm jag haft, eller få någon annan att gilla en dröm jag upplevt, lika lite kan man diskutera sig fram till om Moonrise Kingdom är bra eller inte. Antingen gillar man känslan i filmen. Och alla dess färger. Eller så gillar man inte filmen. Men jag hoppas att du antingen gillar den eller ogillar den, var bara för guds skull inte likgiltig inför den!

Oftast när jag vaknar mitt i en bra dröm förstörs allt av att jag vaknar. Drömmen glider iväg som Joel Barish's minnen, och den grå vardagen tränger sig på. Men ibland, om jag har tur, och jag snabbt sjunker tillbaka in i drömlandskapet, kan jag återvända till den underbara filmen. Jag längtar redan till det är dags att se Moonrise Kingdom igen.

Jag ger Moonrise Kingdom fem miniature kayaks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

How I Met Your Mother - Season 4 (2008-2009)

Wait for it...

Under hösten har jag återupptagit mitt tittande på denna roliga lilla serie. Under S4 händer en hel del. Ted och Stellas ska gifta sig, Ted ska komma över Stella, Teds stora uppdrag att rita det nya kontoret åt Goliath National Bank, Barney är kär i Robin, Robin är arbetslös med mera.

Som tidigare är Barney den roligaste figuren, men även Robin blir roligare och roligare under säsongen och mycket av humorn berör henne och hennes kanadensiska arv. Hon blev min favorit från S4 helt klart.

Ted är som vanligt i mitten, kul ibland men inte alltid. Tyvärr har Marshall och Lily som par blivit tämligen trista. De är fortfarande individuellt mycket väl målade karaktärer med tydliga personligheter, men tillsammans som ett gift par är de inte så upphetsande.

Höjdpunkter under säsongen var The naked man-routine (2 av 3 lyckas!), Teds konkurrenter från den svenska arkitektfirman Sven, The best burger in town samt Woooo-tjejerna.

Betyg: 3/5