The Zone of Interest (2023)

The Zone of Interest är en fruktansvärt hemsk film. Vi får följa familjelivet hos paret Höss med barn i en lyxig men steril och kall villa vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz. Rudolf Höss var kommendanten över lägret och arkitekten till mördandet av hundratusentals judar under WWII.

Filmen inleds med en svart skärm som ligger kvar länge, flera minuter som det känns. Vi tittare triggas att spetsa öronen och börja lyssna på filmen. Det mesta av det horribla sker via ljuden från lägret; skrik, ett skott efter ett annat, gråt, och ugnarnas dova mullranden som pågår dygnet runt oavbrutet. Det är lite som med filmerna från den 7/10 som är mycket, mycket, mycket värre med ljud påslaget. Inget som rekommenderas...

Rudolfs fru Hedwig tar del av stölderna från de judiska dödsdömda som dagligen anländer med de vidriga tågen. Det är guld och smycken, guldtänder och dyra pälsar. Hedwig samlar på sig av värdesakerna som om det vore en gudagiven rätt. Uppenbarligen kommer hon från en enkel bakgrund och är tämligen korkad rätt och slätt.

Hedwig och andra som bodde i området runt koncentrationslägret, the zone of interest, var alla "enablers" till ett av mänsklighetens vidrigaste och värsta brott. Jag har noll sympati över för kvinnorna eller barnen som utgjorde grunden för Nazitysklands brott. Den tyska armén skulle aldrig ha kunnat erövra och terrorisera länder i Europa om inte maskineriet hemma i Tyskland hållits uppe av alla "civila". Detta gäller än i dag med "enablers" för terrorgrupper som utför brott mot mänskligheten.

Jag fann filmen brutalt jobbig att se och när jag blev tillfrågad om filmen av en judisk vän avrådde jag henne å det kraftigaste från att se filmen. Den säger inget nytt i frågan om brotten som begicks. Den säger inget nytt som gör brotten värre eller, hur det än skulle varit möjligt, mildare. Men uppenbarligen räcker den inte för att dämpa vänsterns judehat som sprider sig som pesten genom Västeuropa och USA i den mörkaste av mörka tider under min egen livstid.

Filmen är regisserad av Jonathan Glazer som själv är jude. Han gjorde ett uttalande på Oscarsgalan som har använts i politiska syften. Han sa något om att krig gör att vi avhumaniserar den andra sidan. Sen får man tolka det han sade hur man vill antar jag. Det han gjorde var som att kasta in en granat i rummet, och sedan snabbt backa ut ur detsamma (till hans trygga hem i England antar jag). Riktigt fegt kan jag tycka. Är han ett sådant asshole han verkar? 

Personligen är jag inte lika snabb på att säga att alla är lika goda kålsupare, att allt kan relativiseras, att inget är bättre än något annat... om det nu var det han menade. Ibland är det faktiskt svart och vitt. Om jag tar hans egen film som ett exempel finner jag inte offren i Auschwitz vara lika onda och vedervärdiga som Rudolf och Hedwig Höss... "trots att de var judar".

Betyg: N/A, kan inte förmå mig att betygsätta detta efter Glazer uttalande/ställningstagande.

Läs gärna Jojjes text om filmen, han kanske klämde ur sig ett betyg i alla fall.

Shinypodden Special - bästa albumen från 2008, del 1

Musikåret 2008! Specialen har nu kommit till albumåret 2008. I den första delen av två pratar Niklas och Henke om sina bubblare och album på plats 6-10. 

Andra delen kommer nästa vecka.

Podden hittas där poddar finns, eller här.

Argylle (2024)

Jag hade en liten aning om att Argylle inte skulle vara så värst bra, men jag kunde aldrig tänka mig detta. Matthew Vaughns nya actionkomedi är något av det vansinnigaste jag någonsin sett. Filmens tonalitet är "all over the place". Filmen är fullt ös medvetslös som min gamle far uttryckte sig. Den är som Brasses kaka då han blandar in falukorv i smeten för att "korv är ju gott"...

Det är svårt att tro att filmen blev i närheten av vad de tänkte sig inledningsvis. Det känns som att den fått ett eget liv och utvecklats i oplanerade riktningar. Kanske likt det som hände med spänningsförfattaren Robert Ludlum? I en av hans böcker skriver han ett förord där han beskriver hur han tänkte skriva ytterligare en spänningsbok men att karaktärerna i boken nästan fick ett eget liv och helt plötsligt hade han skrivit en komedi. Jag minns att jag blev snopen och kände mig blåst men att jag tyckte att boken var fantastiskt underhållande när jag väl läste den.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om denna film. Det börjar dock bra med Henry Cavill och John Cena som författaren Elly Conways imaginära agenthjältar för att sedan handla om hennes eget liv, där hon snubblar in i agenternas värld. Bryce Dallas Howard och Sam Rockwell i huvudrollerna borde sörja för en bra film men detta är som sagt helt bonkers.

Filmen är fläckvis underhållande på det hysteriska viset, medan andra passager är helt uruselt. Är det så dåligt att det blir bra kanske? Jag vet inte, kanske.

Hur tusan fick Vaughn rättigheterna till den nya Beatles-låten och hur tusan tyckte han att det var passande att spela den om och om igen i filmen?

Jag fattar varken vad de ville göra, eller vad de gjort med filmen. Den är något av ett unikum, och vem vet, den kommer kanske bli en klassiker i en helt nyskapad kategori...

Några citat från kommentarerna på Letterboxd:

"Guy sitting next to me leaned over and told me this was the best movie he has ever seen. Say a prayer for him tonight."

"found a really really good parking spot at amc burbank 16"

"Scientists Create First Film With No Redeeming Qualities"

"That motherfucker is not real" (om katten?)

"this is certainly one of the movies of all time. of all the movies ever released and made, this is one of them."

"??? ... but for 139 minutes."

"thank god it’s over"

Ett så magnifikt spektakulärt misslyckande måste givetvis få minst en tvåa!

Betyg: 2/5

Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Tänk att det var nio år sedan Mad Max: Fury Road kom ut. Tiden flyger fram och samtidigt känns det som ett annat liv, livet före pandemin.

Jag gillade filmen men var kanske inte lika blown away som vissa av er var. Jag tyckte inte att Tom Hardy var bra som Max och dessutom var ju filmen "bara" en enda lång biljakt, dit och tillbaka. Right? Förvisso ett fantastiskt underbart spektakel...

Så varför skulle vi då ha en prequel till Fury Road? Behövdes Furiousa: A Mad Max Saga ens? Jag var mycket tveksam men eftersom George Miller gjorde något så unikt med Fury Road ville jag ändå ge Furiosa chansen på IMAX. Jag och Måns såg filmen en lördag eftermiddag.

Wow! Vilken överraskning! Furiosa är något så ovanligt som en prequel som gör originalet bättre! Eller åtminstone gör denna prequel att jag vill se om originalet och det ska bli av till hösten (i lämpligt poddprojekt).

Jag har inte riktigt smält filmen än och den behöver helt klart en titt till för att jag ska känna mig trygg med ett betyg men jag gillar väldigt mycket i denna film. Handlingen är till att börja med komplett, det är inte "bara" en biljakt. Den är dynamisk och böljar fram i riktningar som jag inte kunde förutspå mitt under titten. Jag var superengagerad hela filmen igenom. En sak jag uppskattade var att Furiosa fortsatte världsbygget och utvecklade världen som kändes lite tunn i Fury Road. Jag förstod aldrig riktigt vad The Citadel var för grön oas mitt i öknen. Additionen av Bullet Farm och Gastown var ett lyft då det kompletterade världsbygget och gjorde hela bygget mer rimligt.

Jag gillade de flesta skådespelarna med Anya Taylor-Joy i spetsen. Tom Burke som Praetorian Jack var en surprise. Den härliga crowd pleasande scenen med Mad Max på kullen gav mig känslan att Praetorian Jack och Mad Max hörde ihop, var av samma skrot och korn. Det blir också tydligt att Furiosa och Fury Road utspelas mellan Mad Max och The Road Warrior.

Filmen hade inte speciellt många svagheter men jag måste ändå lyfta den förvirrande castingen av Chris Hemsworth i rollen som Dementus. Hans tolkning var bonkers, demented. Jag vet inte om han gick för någon slags travesti på Johnny Depps Jack Sparrow. Jag gillar Chris men denna tolkning gav lite mer tuggmotstånd än brukligt.

Jag ser verkligen fram emot att se om Furiosa efter sommaren och JAG SER VERKLIGEN fram emot att se om Fury Road back to back. Hur jag upplever filmerna efter det kommer ni att få höra i Shinypodden Special framåt höstvintern.

Betyg: 4/5

True Detective - Season 4 (2024)

Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5

Veckans låt

I veckan annonserades det att The Police släpper deras sista skiva Synchronicity som en super deluxe box på 6 cd med en massa demo-låtar, outgivna låtar, alternativa tagningar och en herrans massa live. Till detta en fin inbunden bok, några tryck och lite sådant.

Det är med denna typ av boxar som cd slår vinylen. Jag ser fram emot boxen.

Bjuder därför på bästa låten från skivan i en live-version: Tea in Sahara

 

Billy & Molly: An Otter Love Story (2024)

Detta är en fullständigt bedårande liten dokumentär från National Geopgraphic. Filmad på Shetlandsöarna med ett fantastisk foto och perfekt klippning får vi följa den sörjande Billy och den unga övergivna utterhonan Molly, och hur de hjälper varandra tillbaka till livet. Billy hittar utterungen övergiven och halvt om halvt döende av hunger. Han tar hand om henne, "...nurse her back to life", medan hans fru Susan lider av makens mentala frånvaro. 

Jag tolkar det som att framför allt Billy men också och Susan sörjer det faktum att de inte har egna barn. När Molly kommer in i deras liv fyller hon uppenbarligen ett stort hålrum. Billy går så långt att han snart prioriterar Molly över både Susan och sig själv. Han bygger till och med ett eget litet hus för Molly nere vid stranden. Och till Susans stora förtret installerar han wifi i Mollys hus före deras eget hus.

Han gör också det rätta och släpper Molly fri när hon vuxit till sig lite, hon måste ju få leva sitt riktiga liv. Uppbrottet och saknaden är uppenbarligen lika stark som om det vore ett mänskligt barn som lämnade hemmet för äventyr ute i världen. Men historien tar inte slut där...

Regissören Charlie Hamilton-James har lyckats fång Billys och Mollys relation på ett fantastiskt sätt och det är några otroliga shots vi får oss serverade. Lite oklart hur de lyckats fånga allt på film. 

Uttern är ett festligt djur och Molly är en stjärna. Denna film kom såklart inte upp i samma briljanta klass som My octopus teacher från 2020 men jag blev ändå påmind om den. Båda dokumentärerna utspelas i havsbandet i liknande miljöer med kallt och salt vatten. Men filmerna är egentligen ganska olika. Denna är långsammare, om möjligt än mer filosofisk och otroligt vacker med det karga nordatlantiska landskapet och känslan som det ger. Stark rekommendation!

Betyg: 4/5

Ballerina (2023)

Ballerina är en koreansk actionfilm av Lee Chung-hyun. Detta är en frejdig "kvinnlig hämnd på onda män"-film. Girl power FTW!

Filmen är som en frisk fläkt. Den känns som en liten film utan den största budgeten men gjord med hjärta och smärta. Jag gissar att teamet bakom filmen brann för sitt projekt. 

Jag blev uppmärksammad om filmen när jag såg en "best of 2023"-video på youtube från en filmälskare som inte bara pratar om oscarsfilmerna eller de mest kreddiga och svåraste dramerna från året. Här är det action och våld som står i första rummet.

Jeon Jong-seo spelar Okju, en bad ass bodyguard som under en kort period återförenas med klasskompisen Min-hee (Park Yu-rim). Min-hee är en lovande ballerina som också blivit indragen i prostitution. Onda män. En kort period av vänskap, platonisk kärlek, eller var det äkta kärlek, bryts abrupt av katastrofen och Okju har bara hämnd kvar att ty sig till. Och hämnd blir det i massor.

Som vanlig i en era av John Wick och superhjältefilmer tål våra huvudpersoner hur mycket stryk som helst vilket förtar känslan av verklighet en hel del. Samtidigt kan man se dessa filmer mer som en opera. Våldsamt överdrivna sagor med överdrivna gester och scener, pun intended. Allt ska upplevas i ett paket och gärna på avstånd, att syna detaljer i sömmarna har man inte mycket för.

Jag gillade filmen, dess lite noiriga känsla och även om jag allt som oftast inte bryr mig så mycket om actionscener var detta klart dugligt. 

Betyg: 3/5

Veckans låt

Ja, så jag fick turligt nog en biljett till söndagens show på Friends Arena. Det var över all förväntan, det var helt otroligt bra helt enkelt. Jag har fortfarande inte riktigt landat från ruset. 

Hennes låtar har rumlar runt i huvudet på mig varje vaken stund sedan i söndags kväll, ett fenomen jag inte upplevt tidigare. Den megalånga konserten gjorde ett så starkt intryck på mig att det är som att låtarna har blivit ingraverade i minnet. 

Blir givet att lägga upp några av favoritlåtarna från konserten, och de var många!

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)

Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5