fredag 13 januari 2017

Sherlock S04E02 - The lying detective (2017)



Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E02 The lying detective.

Jaha, Sherlock och Mycroft har en syster! Ok, andra filmen av fjärde säsongen var ett snäpp bättre, men jag känner mig ännu inte trygg. Det är som att showens skapare Steven Moffat och Mark Gatiss likt Sherlock blivit uttråkade av det enkla och beprövade men ack så lyckade koncept de kört med tidigare. Nu vill de testa nya saker med showen. De vill spänna bågen och bildligt "lösa det omöjliga fallet" med sin show.

Sherlock vill ta sig an komplicerade och helst olösliga fall, det vet vi alla, men vad är det duon Moffat och Gatiss suktar efter? De verkar numera fokusera på relationsdramat med Mary i centrum samt Sherlocks krackelerande psykiska hälsa. Showen känns än mer pretentiös än vad den var tidigare med en layer av arty-farty på toppen av allt.


Jag saknar att få se Sherlock och Dr. Watson utföra sitt hantverk. Att få följa dem när de löser fall i detalj. Nu verkar Showen satsa på att blåsa publiken. De går för överraskningar istället för smart manus. Vi i publiken ska luras av gimmicks, istället för ledsagas genom ett mysterium.

Denna gång ska vi överraskas av tjejen som var förklädd och sminkad. Det är som att showen hoppas att vi ska utbrista "Wow, the show blew my mind. It was the same girl!". Men Sherlock är ju knappast en serie likt Westworld där mysteriet är grejjen. Denna serie är något annat för mig. Showen ÄR karaktärerna Sherlock och John Watson samt deras relation, speciellt när de samarbetar i det lilla och löser brottsfallen. När showen nu ruckar på alla dessa tre hörnstenar blir hela bygget instabilt. Och jag som åskådare, som fan, känner knappt igen mig längre.


Ett exempel där manusförfattarna övergett oss tittare är att Sherlocks patenterade slutledningsförmåga diskas av på ett synnerligen slappt sätt. Hela storyn bygger på att han kunnat förutse alla inblandade parters aktiviteter två till tre veckor i förväg och det blir lite väl magstarkt att ta in. Det osynliga och tysta kontraktet med oss tittare var att vi skulle ha överseende med vissa skarvningar då det gäller Sherlocks planer men här har man gått utanför den gräns som känns rimlig

Vad var bra då? Jag tror ändå att denna film kan växa rejält vid en omtitt då det känns som att det hände mycket som man kanske inte uppfattade vid första titten. Jag hade inte läst Conan Doyles novell "The adventure of the dying detective" före denna titt, men jag har en känsla av att det skulle vara intressant att läsa texten och sedan se om filmen. Hela plotten om att Sherlock låtsas vara dödssjuk för att få en mördare att erkänna sina brott kommer från novellen.

Filmens skurk skulle vara en vidrig man och det lyckades skådespelaren Toby "brittiska tänder" Jones verkligen förmedla. Osedvanligen vidrig liten man det där!


Jag älskade också metahumorn i att alla på sjukhuset älskade Sherlocks blogg och ingen brydde sig om John trots att det var han som var författaren av bloggen. Jämför med skådespelarna Benedict Cumberbatch och Martin Freeman... Många hyllar Cumberbatch okritiskt medan Freeman jobbar i skuggan. "The Batch" får allt som oftast de showiga scenerna, men det är Freemans sublima tolkning av den lilla mannen i den egocentriska och gapiga mannens skugga som bör hyllas. Tycker jag.

It is what it is.


Betyg: 3/5


Trivia från the internets:

When Eurus says to Watson “Didn't it ever occur to you, not even once, that Sherlock's secret brother might just be Sherlock's secret sister?”, Watson is repeating a mistake made by Sherlock in the show’s pilot A Study In Pink. 

Eurus explains that her name in Greek means “the East wind”, which is a quote from Conan Doyle’s His Last Bow in reference to the First World War, later used in Rathbone film Sherlock Holmes And The Voice Of Terror in reference to the Second World War and finally used in His Last Vow by Sherlock and then Watson: "There's an East wind coming"...


6 kommentarer:

  1. Helt spot on i din betraktelse!
    Jag blir inte riktigt klok på vart showen vill ta vägen. Saknar duons mystyerielösarkoncept helt klart. Vad har Watson för funktion nu...egentligen?
    Känslan är att Sherlock som serie peakade för ett tag sedan och det nu kanske är dags att knyta säcken...? Hur mycket mer kan man spela med The Batch´s "galenskaper" och ego...utan att det känns tröttsamt och upprepande...?

    Dock såklart en ganska hög lägstanivå på produktionen, men ställt mot tidigare säsonger så...mmnjaaee...

    Ha en go helg! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt har jag hört att duon Moffat-Gatiss har plottat alla säsonger i förväg, så man får väl anta att det är denna väg de vill gå med showen. Jag tycker dock att den har tappat en hel del av sin magi från tidigare säsonger. Men vem vet, de kanske avslutar denna säsong med en fantastisk film och så är alla synder förlåtna...? :-)

      Trevlig helg tillbaka.

      Radera
  2. Håller med om att man vil ha mer koncentration på fall istf detta relationsdrama men dagens avsnitt var trots allt ett lyft
    Trevlig helg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, visst är det så. Allt var lite vassare känns det som... dialogen, karaktärerna och fallen...

      Trevlig helg till dig också! :)

      Radera
  3. Valformulerat. Vi far hoppas pa en sprakande avslutning. Vad ar "brittiska tander"?

    Kanske intressant: https://en.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Savile

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaha, du menar att showen har modellerat skurken Culverton Smith efter Jimmy Savile... Intressant trivia.

      Radera