Claire's Camera (2017)

Claire's camera är den tredje filmen av den koreanske regissören Hong Sang-soo som jag sett (Hong är efterenamnet som jag förstår det). Hans filmer är långsamma relationsdrivna dramer med intressanta och komplexa karaktärer. De jag sett har handlat om längtan, känslomässiga dyningar efter avslutade relationer eller moral kring otrohet. Jag gav de två tidigare en trea och en fyra så allmänt höga betyg för koreanen. När Carl uppmärksammade mig på att Hongs nya film skulle visas på Cinemateket hakade jag på. Det är inte så vanligt att Hongs filmer visas på bio i Sverige. Med oss fick vi också Fredrik som är ytterligare en ivrig besökare på Cinemateket.



Filmen behandlar ett triangeldrama mellan en äldre regissör, hans kvinnliga manager tillika flickvän i hemlighet samt hennes yngre assisten, som regissören haft ett förhållande med på sidan. Filmen utspelas under två dagar under Cannes-festivalen och som katalysator kommer den franska turisten Claire in då hon av slumpen sammanstöter med dem alla tre. Claire fotar allt och alla med sin polaroidkamera och hennes foton visar det dolda under ytan. Filmen är inspelad under Cannes-festivalen men man ser inte mycket av det utan det mesta sker nere på stranden, på kaféer och i någons lägenhet.

Franska ikonen Isabelle Huppert spelar Claire, hon med kameran. Den unga assistenten spelas av Hongs musa Min-hee Kim som varit med i båda de två filmer jag sett av honom. Hon är otroligt bra och har blivit något av en personlig favorit hos mig.



Filmen är dock tyvärr något av ett hafsverk. Den spelades in på nio dagar och klipptes dagen efter. Dialogen är allt som oftast improviserad som det verkar. En notabel detalj är att Hong har filmat sina skådespelare bakifrån i många av de scener där dialogen förfaller vara som mest tagen ur luften. Partier med engelsk dialog är stapplande och inte speciellt bra.

Samtidigt bränner det till ordentligt i några scener. Jag tänker framför allt på en scen då unga Jeon via Claires polaroidfoton lägger ihop ett och ett och förstår vad som hänt och varför folk är arga. Hon pratar mycket riktigt koreanska i den scenen som kanske till och med är skriven ordentligt av regissören och manusförfattaren. Scener som den och några till får filmen att leva upp som tomtebloss i mörkret. Annars är detta den klart svagaste av de tre jag nu sett. Men inte dålig trots allt. Det är en skön miljö och alla fyra huvudkaraktärerna är intressanta av olika skäl. Filmen är kort och tiden flyger fram. Den är dock inte bättre än "helt ok".



I en scen på stranden står Claire och Jeon i förgrunden medan vi ser barn hoppa från en pyramidformad klippa ner i havet i bakgrunden. Från den vinkel vi fick se verkade det orimligt att de inte slår i klippan vilket fick mig att spänna mig om och om igen. Allt verkade gå bra dock.

I en annan scen kommer den äldre regissören Director Soo fram till Jeon på en mingelfest och skäller ut henne för skandalöst klädval och för att hon sminkat sig för hårt. Den scenen stack ut från resten av filmen. Han betedde sig absurt dåligt, fransyskan som pratade om filmen i en F2F efter visningen såg hans agerande som svartsjuka, för mig verkade det i stunden mer som en malplacerad självpåtagen fadersroll. Allt är oklart! Frågan som hänger kvar i huvudet är hur mycket av små scener som den kan vara på gränsen till biografiska då filmens regissör i privatlivet lämnat sin fru för sin klart yngre skådespelerska. Sätter en extra krydda.



Efter filmen intervjuade en kille från Cinemateket en kvinna från Franska Filmfestivalen som hade hjälpt till så att filmen kunde visas för oss. Det var ett ok snack, men tyvärr var ingen av dem allt för insatta i Hong Sang-soo men ändå låtsades de vara experter. Genomskinligt och lite knasigt snack.

Fransyskan hyllade som väntat Huppert, som såklart är en legend, men som kanske inte just här var i sin bästa form, improviserande på engelska. Hon tyckte också att Hongs filmer handlar om moralen runt åtrå (morality of desire), men jag skulle vilja hävda av det lilla jag sett att det närmare verkar handla om moralen runt otrohet. De i mina ögon större experterna Carl och Fredrik verkade hålla med.

Jag ger Claire's camera två "turister" i Cannes av fem.

Betyg: 2/5

L'avenir (2016)

L'avenir heter Dagen efter denna i Sverige.

Den uppskattade skådespelerskan Isabelle Huppert spelar huvudrollen i Dagen efter denna. Så, slut på revyn!

Mer behövs väl inte? Hehe, i vissa kretsar räcker detta för att folk ska gå och se filmen. Men nåväl, låt mig berätta lite mer om den. Huppert spelar Nathalie, en författare och gymnasielärare i filosofi med nästan vuxna barn som drabbas av livsavgörande events under filmens första halva. I efterdyningarna försöker hon hitta riktning och fart i det nya livet. Jag tror att filmen handlar om att lyckas starta om mitt i livet och finna ut vem man själv är. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om filmen utan att avslöja handlingen.

Filmen är ett rakt drama. Den typen av film som det finns många av i Frankrike känns det som. Filmen är inte snustorr men den kan inte kallas komedi. Den är mer varm än kall, men de riktigt laddade eller tunga scenerna saknas. Samtidigt som jag kan njuta av Hupperts skådespeleri och fascineras över att hon upplevs så olika i olika scener filmen igenom blir jag aldrig helt engagerad i hennes öde eller filmen som helhet. Det är lite konstigt för filmen är som en kvinnligare fransk version av några av Woodys mer dramatiska dramer. Det handlar om den intellektuella eliten i någon storstad i västvärlden. Det borde falla mig på läppen, men det är något som saknas mig.

Filmen passar för alla som längtar efter ett modernt franskt drama med scener både från Paris och Provence.

Jag ger dagen efter denna två "fundamental events" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

Macadam Stories (2015)

Ibland kommer de bästa filmerna till en på festivalen via outgrundliga vägar. Njae, inte så värst outgrundliga kanske men oväntade i alla fall. Kommer ihåg första året då jag hängde med Johan S på Lost and delirious helt ovetande om vad det var för någon film och det blev ju superlyckat, en av de bättre det året. Årets stora överraskning kommer vara Macadam stories. Efter jag gjort mitt schema färdigt klappat och klart kom kompisen Vanessa med en massa nya förslag och jag fick börja ändra på planerna. Vanessa ville så gärna att vi skulle se Macadam stories, en film som jag hade avfärdat snabbt. Jag var dock inte svårövertalad då filmvalen på festivalen till stor del görs med tanke på sällskapet på filmen. Man kan ändå inte veta vilka filmer som kommer vara bra så det är än viktigare att välja trevligt sällskap. Därför slutade det med att jag satt där på Victoria 4 med Vanessa på min vänstra sida och Runis och Marie på min högra sida när den franska Macadam stories startade.

Oh my vilket galet skön film detta var. Jag visste att det skulle vara någon form av "cinema absurde" och det var den bitvis. Vi får följa tre parallella historier om de boende i ett hyreshus i en sliten förort till Marseille (?). En historia om en äldre skådespelerska som lär känna den tonåriga grannpojken, en om en ensam man som springer sönder sina ben och lär känna en nattsjuksköterska samt den om den amerikanska astronauten som kommer ur kurs i landningen, hamnar på taket av hyreshuset och får stanna över hos en gammal arabisk dam medan han väntar på att bli hämtad av NASA.

Den absurda och bitvis melankoliska humorn i filmen är superb, men det bästa med filmen är de varma porträtten av alla sex inblandade. Detta är en film som gjorde mig varm och hoppfull, förtvivlad och upprymd, sorgsen och glad och gråtmild. Alla tre historierna är underbara och efter en något trevande inledning där vi i publiken sökte efter vilken väg filmen skulle ta är den filmiskt guld. Jag nickade kanske till en kortis i början. Filmfesten tar som vanligt ut sin rätt. Det är ju både full fart på jobbet och till det ett springande på både en och två filmer per kväll.

Nu kommer denna film med som en av alla dessa okända filmer som jag hittat på festivalen genom åren. Får se om jag lyckas hitta och bärga den på dvd till mitt bibliotek där hemma. Den skulle passa bra bredvid filmer som den franskspanska Carnages, bronshästvinnaren Schulze get the blues, Hedwig and the angry inch och redan omnämnda Lost and delirious.

Jag ger Macadam stories fyra couscous av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Not: Asphalte var filmens originaltitel. Nu går den under namnet Macadam stories.

The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

Ojojoj, här finns det mycket att prata om. The disappearance of Eleanor Rigby: Them är skriven och regisserad av Ned Benson. Honom måste jag hålla koll på i framtiden. Han har sjösatt ett ofantligt, OFANTLIGT, spännande projekt. Egentligen är det två filmer, med ändelserna :Him och :Her. De har en löptid på 90 respektive 100 minuter. Man ska se historien ur hans perspektiv först och sedan ser man samma historia ur hennes perspektiv och då faller bitarna på plats, så att säga. Dessa filmer turnerade Benson med under förra året, som "work in progress". Filmfolk gillade vad de såg, var det kanske Weinsteins?, och man beslutade att klippa ihop filmerna till en helhet -> :Them. Den nya filmen är drygt 120 minuter.

Jag älskade The disappearance of Eleanor Rigby: Them. Den var helt otroligt bra och den konkurrerar med Whiplash om bästa film på årets festival. Hur det går i den kampen får ni se i sammanfattningsinlägget från festivalen då båda filmerna har sjunkit in lite mer. Det enda jag är lite ledsen över är att jag misstänker att det hade varit ännu häftigare att sett filmerna som det var tänkt ursprungligen, dvs Him och Her. Jag tycker att det är otroligt svagt av Filmfestivalen att de inte fixade hem originalfilmerna utan istället bara visade den ihopklippta versionen som ändå säkert kommer göras mer tillgänglig än de två. Många på festivalen hade säkert älskat att få se detta häftiga experiment i sin fulla prakt.

Handlingen är enkel och inte själva essensen i filmupplevelsen. Jag ska inte spoila här. Filmens kärna är de två karaktärerna och skådespelarna som får dem att leva upp. Mannen spelas av James McAvoy och han är habil. Jag har aldrig varit överförtjust i honom men har gör inte bort sig. Däremot har vi creme de la creme of female actors i den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain. JESSICA CHASTAIN. Hon är min absoluta favorit nu. Vilken människa, kvinna, skådespelerska!

För en sådär sju år sedan såg jag Juno på filmfesten och tyckte att Ellen Page var frejdig. Den "förälskelsen" gick över på några veckor. För fem år sedan på festen såg jag An education och då tyckte jag att Carey Mulligan var bäst. Den "förälskelsen" har utvecklats till att bli en varm kärlek till en av de bästa unga kvinnliga skådisarna vi har idag. Jessica har jag sett och gillat i flera stora filmer de senaste tre åren; Take shelter, The tree of life, Zero dark thirty, Lawless och nu senast Interstellar. Hon är alltid bra. Men det är som Eleanor Rigby som hon tar det stora språnget. Japp, min nya "förälskelse". Underbar är hon och underbart är känslan jag fått.

Chastain är alltså super-duper i denna rulle. Den handlar om ett förhållande som bryts isär så det är hela paletten av känslor som får spelas upp, både sådana som kommer ut och än mer de som hålls kvar därinne. Hon är sååå bra! Hon är sååå otroligt snygg också. När hon har den korthåriga frisyren undrar jag om hon är den vackraste kvinnan jag sett på film... Någonsin.

Filmen har givetvis riktigt bra biroller också. Herr och fru Rigby sticker här ut. Isabelle Huppert spelar den ständigt vinpimplade franska modern Mary Rigby och the maestro William Hurt spelar Julian Rigby.  Hurt's pappa Rigby spelar en åldrande akademiker och han gör det så bra. Han står och går som en man från den akademiska världen. Se själva! Viola Davis, Bill Hader och nykomlingen Jess Weixler gör också bra roller.

The disappearance of Eleanor Rigby: Them är en American Independent av yppersta klass. Det är egentligen precis denna typ av film som jag söker efter på Filmfestivalen. Det är de där guldkornen som finns någonstans i Fiffis formel. Man söker med ljus och lykta i höstmörkret och till slut finner man. Detta var den nästa sista filmen på festivalen för mig i år.

Jag ger The disappearance of Eleanor Rigby: Them ett avvaktande betyg. Jag måste se de två tidigare versionerna av historien först. Antagligen är de bättre som upplevelse. Som enskild film kan dock denna var bäst. Jag tror också att Them ligger mycket närmare Her än Him...

Nu får det bli en stark fyra. Men jag förbehåller mig rätten att jacka upp betyget vid senare tillfälle!

Betyg: 4+/5

Jag såg filmen med min gode filmspanarvän Jojjenito. Läs hans revy här.