Thelma (2017)

Thelma är en ljuvlig liten norsk film om häxan Thelma som flyttar hemifrån för att studera på universitetet i Oslo. Ta en del Cirkeln, en del Låt den rätta komma in och till det en nypa Buffy så får du Thelma. Samt en hel del religion och annan galenskap. Mumma. Detta blev en mycket lyckad film av Joachim Trier.

Jag har inte sett något av Trier tidigare, men detta var bra. Den är i och för sig stöpt i den diskbänksrealism som så många i Norden verkar se som sitt livs nektar. Egentligen gillar jag det inte, men i Thelma låter Trier det fantastiska, lyriska och förunderliga ta överhanden och då kan till och med en gammal sur gubbe som jag klappa i händerna.



Det är en spännande och vacker film. Försök att hålla er ospoilade då det är bra om man inte vet något om handlingen. Filmen bygger inte på någon specifik twist utan den utvecklas organiskt men i riktningar som jag inte riktigt såg hela tiden. De till synes fragila Thelma (Eili Harboe) har fler krafter än vad hon kunde ana. Det finns som sagt vissa likheter med Cirkeln, och en hel del Buffy.

Thelmas strikt religiösa föräldrar är givetvis fruktansvärda. De ska brinna i helvetet de jävlarna. Fan, vad jag hatar sådan typer!

Men ok då. Filmen är kall, den är ack så kall. Varför är den inte lite varmare? Den hade väl inte tappat på det, snarare tvärtom? Jovisst, Låt den rätte komma in är också kall. Cirkeln är mer kall än varm men mindre kall än Thelma. Blåa filmer alla tre. Buffy är varm. Willow.

Jag ger Thelma tre starka tjejer av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Fler texter om filmen (i urval):
Fiffis Filmtajm

Filmen har svensk biopremiär den 17:e november. Före dess kan man se den på Stockholms Filmfestival den 15:e och 16:e november. Jag såg den på Malmö Filmdagar i höstas.

The Party (2017)

The Party är brittiska Sally Potters korta svartvita och superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Tänk er en Woody-film fast vassare dialog, mer ilska i manus och att allt utspelas i en lägenhet i London. Janet (Kristin Scott Thomas) har blivit utsedd till en av ministrarna i oppositionens (Labour) skuggregering. För att fira av henne har hon och hennes äldre akademiske man Bill (Timothy Spall) bjudit in några vänner. Det bjuds på vin, filosofi och hemligheter.

Först på plats har vi bästa väninnan, den briljante men ack så cyniska April (Patricia Clarkson) och hennes man, självhjälp-guru-flummisen Gottfried (Bruno Ganz). Sen kommer det lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer). Till sist anländer Tom (Cillian Murphy) ensam utan sin fru då hon tvingats jobba över.

Samtidigt som värdinnan Janet förbereder middagen håller hon en sms-konversation med en för oss okänd älskare. Tom i sin tur verkar nervig som attans och det första han gör är att gå in på toaletten och dra i sig en linje kokain för att stärka sina nerver.

Ja, detta är en skön film som klippt och skuren för mitt sinne. Fylld av bra skådespelare, intressanta karaktärer och en dialog som är knivskarp. Det handlar om extremt välutbildade och sofistikerade människor som diskuterar "höga koncept" inom politik, jämlikhet och kultur. Mycket stimulerande. Filmen största problem är kanske att den är för kort med sina 77 minuter!

Vad tycker jag om slutet då? En twist som jag såg komma allt för sent. Jag var så upptagen med att lyssna på deras konversation att jag glömde spekulera i hur en film som denna skulle sluta. Så jag erkänner jag blev överraskad. Men egentligen var det mest en gimmick vilket varken höjde eller sänkte filmen i övrigt.

Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut.

Jag ger The party fyra hemlisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer blogg om filmen hos:
Fiffis filmtajm

The Party har svensk biopremiär den femte januari men före dess visas den på Stockholms Filmfestival den 11:e, 12:e och 18:e november. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar.