The Return of the Pink Panther (1975)

Rosa Pantern-filmerna! Kommer ni ihåg hur bra de var när man växte upp? Nu för tiden heter de namn på engelska, och idag ska vi prata om The Return of the Pink Panther från det fina filmåret 1975. 

Detta är den fjärde av de nio filmerna i originalserien. Peter Sellers spelar Inspector Jacques Clouseau och han gör det bra. Jag tror inte han bröt sin allvarliga min en enda gång under hela filmen. Humorn är brittiskt torr och en blandning av lyteskomik, slap stick och skämt med stereotyper (fransoser, asiater, folk med stora näsor osv).

Det som slår mig mest under filmen är hur mycket vår egen Gösta Ekman har lånat av Sellers när han gjorde sin Papphammar. Underbart att se hur kroppsspråket, det allvarliga ansiktsuttrycket, den rigida kroppen, den höjda blicken, och alla andra delar av humorn mer eller mindre överlappar. Även hyllade Rowan Atkinson måste ha detaljstuderat Sellers när han tog fram sin brittiska variant, Mr. Bean.

Detta var en upptäckt för mig som säkert är väl känt bland konnässörer av film- och tv-humor. Nu undrar jag bara vem Peter Sellers lånade av... Eller var han en pionjär med denna stajl av humor?

Vid sidan av Sellers var Christopher Plummer och Catherine Schell bra i rollerna som Sir och Lady Litton. Dessutom får vi avnjuta (?) återkommande figurer som Herbert Lom som Chief Inspector Dreyfus och Burt Kwouk som betjänten Cato Fong.

Handlingen är inte mycket att skriva hem om. Filmen puttrat på och är ganska underhållande i partier, men som man säger... "det var bättre förr", eller anpassat till dagens text - "den var bättre när jag såg den förr".

Betyg: 2/5 

The Ladykillers (1955)

Med skådespelare som Alec Guiness och Peter Sellers borde denna klassiska brittiska komedi vara strålande. Tyvärr är den gräsligt dålig. Till och med lika dålig som tandstatusen på Sir Alecs professor Marcus!

Anledningen till att jag tog mig an filmen var såklart att vi skulle prata om bröderna Coens re-make av densamma i den pågående säsongen av Shinypodden. Jag hade hoppats på en rolig och uppfriskande gammal komedi. Men allt gammalt är inte bra som det ibland visar sig. Med tanke på hur usel filmen är kan jag för mig liv inte förstå dem som är upprörda över att Coens gjorde en remake. Skäms på er!



Sir Alecs löständer är gräsliga, den gamla damen är varken charmig eller rolig och filmen som helhet är bara trist. Det var en utmaning att hålla sig vaken till och med! Betänk att detta är ur den fasansfulla genren "fars". Om ni gillar sådant är den kanske för er, men jag har ofta mycket tråkigt när det bjuds på sådant.

Jag ger upp, denna film är inte värd att spendera mer tid på.

Jag ger The ladykilers en etta helt enkelt.

Betyg: 1/5

Ni hittar detta avsnitt och andra på shinypodden.se.

Murder by Death (1976)

Murder by death är en kriminalkomedi som skulle kunna vara en blandning av en Mel Brooks-film med ett Agatha Christie-mysterium. Världens fem kändaste detektiver bjuds in till en weekend med en middag och ett mord. Det är den mystiske och excentriske Mr Twain som bjudit in och alla fem med sällskap anländer av ren nyfikenhet, och kanske en liten del fåfänga. Nu visar det sig att värden har arrangerat en och annan överraskning för sina gäster, modell livsfarliga. Hur ska det gå? Vilka överlever och vilka inte? Låt mysteriet och skämten starta.

David Niven och en smokin hot Maggie Smith spelar paret Dick och Dora Charlston. Dick är en playboy och detektiv som lever på sin frus pengar. Någon som sett The thin man-filmerna? Nick och Nora Charles! Peter Sellers spelar den kinesiske polisen Sidney Chang (baserad på karaktären Charlie Chan). Sen har vi den världsberömde franske, ehhh belgiske, detektiven Milo Pernier spelad av James Coco som på något underligt sätt påminner mig om Hercule. Med sig har han medhjälparen Marcel spelad av James Cromwell. Från San Fransisco anländer Sam Diamond som en annan Sam Spade. Till sist har vi den Miss Marple-liknande Jessica Marbles.

Det är en härlig samling detektiver som alla baseras på litterära förlagor. Dessutom ser vi författaren Truman Capote som Mr Twain, en underhållande Alec Guiness som den blinde butlern Bensonmum samt Nancy Walker som den dövstumme kökshjälpen.

Den berömde dramatikern och pjäsförfattaren Neil Simon har skrivit manus och detta är verkligen en ljuvlig komedi för de intellektuella. Det är dialogdrivet och spelat med ett allvar som bör hyllas. Den skådis som ballar ur mest med överdrivet skådespeleri är givetvis Peter Seller med en "lustig" dialekt. Men i stort är detta en mycket trivsam komedi där jag mest sitter och ler, med några små skratt då och då. Mysteriet är givetvis superkomplicerat och överdrivet, precis som det ska vara i en spoof-film som denna och till det får vi en twist eller tre mot slutet.

Himla kul detta. Jag ger Murder by death tre fallande statyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Being There (1979)

Chance the Gardener: This is just like television, only you can see much further.

I morse skrev jag om Hal Ashby's Harold and Maude under Decennierbannern här på bloggen. Det var första filmen från regissör Ashby jag sett och av bara farten blev det en film till från honom. Nu handlar det om hans Being there med en sublim Peter Sellers i huvudrollen. Filmen var länge på listan över kandidater för filmerna i projektet men sedan åkte den ut för att till sist komma med igen som sista och tjugotredje film för 70-talet. Tack Movies-Noir för att du knuffade mig i rätt riktning så att jag tog med filmen igen.

Detta var en mycket trevlig film. Jag satt och skrattade halvhögt under stora delar av filmen. Under den ganska sobra inledningen lär vi känna Peter Sellers rollfigur Chance. Han är en underbegåvad och långsam äldre man som arbetar som trädgårdsmästare hos en ännu äldre rik man. Chance bor i ett rum i garaget och har aldrig varit utanför den rike mannens fastighet. Det känns ganska klart att Chance är en oäkta son till mannen även om det aldrig uttalas. Filmen inleds med att den gamle mannen dör och Chance kastas ut från sin värld. Vad som följer är en klassisk "fish out of water"-dramakomedi.

Scenen när Chance kliver ut på entrétrappan till fastigheten han spenderat hela sitt liv är magnifik. Musikvalet är genial, en discoversion av Aslo sprach Zarathustra, och scenen påminner i lika delar om Walter Hill's The Warriors som Kubrick's 2001. Men här är det vår huvudperson Chance som kliver in i en ny fas i utvecklingen...

När Shirley MacLaine's rollfigur Eve gör entré tar filmen fart ordentligt. Fasiken vad snygg hon var förr i tiden, Shirley! Hon har en sådan karisma och utstrålning att man blir salig. Detta trots att hon spelar en till början ganska stiff rikemansfru. Hon lyckas snart misstolka Chance's orimligt enkelspåriga och kortfattade svar och hon tar honom som en affärsman med namnet Chauncey Gardiner. Under stora delar av resten av filmen bjuds vi på karaktärsdriven humor och förvecklingshumor stup i kvarten. När Eve och hennes döende miljardär till man Ben pratar med "Chauncey" tror de att de pratar om politik eller ekonomi men Chance uttalar sig endast om trädgårdsskötsel. Om alla andra frågor blir han ställd, har inget svar och förblir tyst. Detta tolkas av maktens män som att Chauncey är intensiv, ironisk, vis eller något annat positivt. Ja, Mr Chance får till och med träffa presidenten som vid tillfället tampas med en landsomfattande konjunkturnedgång.

Filmen har lika delar humor och drama och det sistnämnda är av det lite sorgligare slaget. Trots alla skratt jag får av filmen finns där också en klump i halsen. Man hoppas hela tiden att han inte ska råka illa ut. Peter Seller är mycket bra i rollen som den oläsbara Chance. För er som tror att Sellers bara gjorde komedier likt Rosa Pantern eller Birdy nam-nam - tänk om. Han var en mycket vass skådespelare helt enkelt. Shirley MacLaine är ljuvlig och som vanligt mycket bra. Ännu en gigant som lyfter denna film. Av övriga skådsespelare är det bara Richard Dysart som den intelligente läkaren Allenby som sticker ut. Filmens svagaste kort är Jack Warden som presidenten.

Vad kan man då säga om regissör Ashby? Jo, men efter två bra filmer av två sedda så får han absolut med beröm godkänt. Filmen har en trevlig känsla och handlingen är tajtare sammanhållen än i gårdagens film. Dialogen är vid sidan av skådespelarinsatserna filmens styrka. Manusförfattare är Jerzy Kosinski. Flera scener med dialog mellan Chance och Ben eller Eve är otroligt roliga utan för den skull spelas som slapstick. Dialogen är så bra i Being there att jag tror att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan tänkas se om filmen. Jag gillar Ashby och jag kommer antagligen se om Harold and Maude också och då är det den svarta humorn och den allmänt kaotiska absurdismen som lockar.

 

Fripp spanar: lägg märke till den tecknade musikvideon som visas på tv. Soulmusik med T and A långt före MTV eran!

Vad kan man då säga om sista scenen i filmen? Den bryter av totalt mot resten av filmen. Passar det in? Nej, knappast. Men kan det funka ändå? Jo, kanske. Jag var inte speciellt imponerad i ögonblicket jag såg scenen, men i efterhand är jag mer osäker. Vad betyder det? Jag kan tyvärr inte diskutera mer i detalj då det skulle spoila scenen och kanske hela filmen för er som inte sett den. Men det skulle säkert kunna bli en intressant diskussion. Låt oss ta det på nästa Filmspanarträff!

Jag ger Being there fyra sanningssägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

PS, om du har missat det så la jag upp en revy på Hal Ashby's Harold and Maude i morse. Det var en mycket annorlunda film. Du finner min revy här.

Lolita (1962)

Humbert Humbert: I want you to live with me and die with me and everything with me!

Fasen, jag vill ju så gärna älska Kubrick's filmer. Jag ser ju med mina egna ögon att film efter film är otroligt bra gjorda. Det känns ända ut i fingertopparna att det är film-filmer. Men var gång känns det som att jag dunkar huvudet mot en stenvägg. Snart börjar väl blodet rinna ner i ögonen på mig. Jag saknar värmen i hans filmer. De är så kliniska och kalla tycker jag. De attraherar min hjärna på en viss nivå, men de lämnar ofta mage och hjärta i fred.

Så var det också med Lolita, en film jag länge tänkt att jag ville se. I och med Decennier gjorde jag slag i saken. Lolita bygger på den kända romanen av Vladimir Nabokov och författaren har skrivit manus till filmen också. Ett mycket brännande ämne, förhållandet mellan en allt för ung flicka med en allt för gammal man lockar ju. Hur skulle Kubrick förvalta en historia som denna? Inte speciellt utmanande måste jag säga. Jag blev rejält besviken.

En trevlig stund i trädgården

Jag har förvisso inte läst boken, men jag antar att en del av styrkan i berättelsen är hur Lolita tar efter sin förföriska mor och använder alla knep hon kan för att förföra och förleda män av alla dess slag. Detta kommer inte fram i filmen speciellt bra. Jag hade velat se mer av historien från Lolitas perspektiv. Nu får vi bara se händelserna ur huvudpersonen Professor Humbert Humbert's perspektiv. Mer antyds än visas och min förutfattade mening om historien behövs för att fylla i hålen. Oklart hur bra det var egentligen. Upplever jag filmen på rätt sätt ens?

Lyckliga familjen

Jag har börjat misstänka att Stanley Kubrick var mycket dålig på casting... James Mason som Professor Humbert är ett eländigt dåligt val. Kirk Douglas i Paths of glory var urtrist och till och med Tom Cruise var inte klockren i huvudrollen i Eyes wide shut, vilket överraskar då Tompa i princip aldrig gör en besviken. Det känns som att Kubrick valde paret Cruise-Kidman mer för att de var ett par än för att de passade perfekt in i de rollerna.

Slutet, eller är det början?

James Mason är i alla fall trist i Lolita, på gränsen till rent ut sagt dålig. Flickan som spelade Lolita, Sue Lyon var helt ok, men man fick inte se henne förföra Humbert. Det mesta av vad hon gjorde fick inte plats i filmen. Filmens klarast lysande stjärna är istället Peter Seller som gör en sällsam insats som Clare Quilty. Han är fantastisk i alla scener han är med i. Två år senare fick han paradrollerna i Dr Strangelove så man kan väl se hans arbete i Lolita som början på ett bra samarbete.

Filmens höjdpunkt, Peter Sellers

Fripp funderar:
- Det var kul i alla fall att se Miss Moneypenny i en liten roll utanför Bond-världen.
- Lolita skickades till något slags "girl scout camp" med det eggande namnet "Camp Climax"
- Lolitas mamma tyckte det var lämpligt att ha en bild på dottern på nattduksbordet bredvid sängen, som hon delade med Humbert...

Filmens struktur är det inget fel på. Den inleder med sista scenen och sedan är resten en tillbakablick där vi får se vad som ledde fram till det ödesdigra slutet. Men mitt intresse falnar sakta och sen allt snabbare. Professor Humbert's intressanta resa från en till synes respektabel torr brittisk "gentleman" till fullkomligt psykisk störd stalker, helt förhäxad under Lolitas spell borde varit så mycket mer engagerande tycker jag. Jag är underväldigad av mästaren.

Jag ger Lolita två nagellack av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag tar sig Christian an en klassisk western. Hopp från hög klippa! Svårt läge där i den den fantastiska slutscenen...

A Shot In The Dark (1964)

A shot in the dark är den andra av fyra filmer där Peter Sellers spelar police inspector Jacques Clouseau. När jag nu såg om denna film tillsammans med Frans på hans besök från förenade kungadömet var det första gången jag såg Clouseau i Sellers tappning på minst 25 år. Det är lustigt hur minnen av filmer från ens barndom sällan blir varmt välkomnade så fort de klätt av sig den skyddande överrocken vi kallar "Nostalgi".

Detta är simpel buskishumor som fungerar under några scener men som ganska snart blir tröttsamt. Många av skämten man finner i denna film har återanvänts och förädlats genom åren. När man då återbesöker de enkla grundelementen i humorn är det hatten av för dess originalitet för sin tid, men det är tyvärr inte lika roligt längre helt enkelt. Och en renodlad komedi som inte är rolig (speciellt länge) är trots allt inte helt lyckad.  

Om humorn är förlegad och handlingen som vanligt inte har med saken att göra i en komedi har vi bara skådespeleriet kvar. Peter Sellers har något speciellt. Perfekt komisk tajming och jag fascineras av att han lyckas köra scen efter scen utan att dra på smilbanden en enda gång. I dagens komedi skulle nog huvudrollsinnehavaren till en komedi som bygger så mycket på slapstick spela rollen med lite mer glimten i ögat. Icke Peter Sellers.

Kommer ni ihåg Herr Gunnar Papphammar? 80-talet på statliga tv? Gösta Ekman har stulit varenda liten detalj från Peter Sellers och Clouseau. Detta är säker ingen nyhet för er luttrade filmbloggare, men om någon av er inte tänkt denna tanke än så gör det nu. Papphammar var ju så rolig! Tyckte man då. Men så gillade man ju Rosa Pantern-filmerna då också.

Elke Sommer i rollen som den mordmisstänkta Maria var ganska het. Hon gjorde ett hyfsat jobb. Hon ser så oskyldig ut att man skulle kunna tro att hon var den enda som var oskyldig bland hela bunten.

Clouseau's nemesis Charles Dreyfus spelas som vanligt av den ivrigt flörtande Herbert Lom. Han är festlig och jättekul. I varje fall de första femtioelva gångerna han försöker ta kål på Clouseau. Sen blir det liksom lite tradigt. Summa sumarum, en kul liten film som man lätt kan somna ifrån utan att missa allt för mycket.

Jag ger A shot in the dark två bra inledningsscener av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir kör old school med halvnakna män i toga idag.

Bond, but not quite: Casino Royale (1967)

Sir James: It's depressing that the words "secret agent" have become synonymous with "sex maniac."

Ännu en gång har jag nu sett "James Bond" spela kort mot Le Chiffre. Denna gång var det baccarat som i boken. Casino Royale är en kaotisk och totalt ostrukturerad spoof på de riktiga bondfilmerna. Den är en tydlig föregångare till Austin Powers. Det är synd att den är så rörig och upphackad. Filmen är regisserad av en hel hög med regissörer som tog en del var. Filmen hänger inte ihop, och den är med sina drygt två timma på tok för lång.

Det är synd därför det finns också en hel del kul scener i denna film och framför allt en hel del kul dialog. Redan efter fyra riktiga bondfilmer fanns det tillräckligt mycket att skämta om. I denna film har James Bond adlats och dragit sig tillbaka. Han är en proper engelsman med stiff upper lipp som lever i celibat! MI6 har hållit hemligt att Bond pensionerat sig och skickar ut den ena efter den andra kopian i fält. Alla dessa dubbelgångare drar nytta av Bonds status och lever de lever inte i celibat. När så nästan alla agenter ute i fält blivit dödade eller bortförda måste Bond återgå i tjänst. Han ställs mot Le Chiffre och hjärnan bakom allt Dr Noah.

Det första som slår mig är vilket spektakulär rollista filmen har; David Niven, Peter Sellers, Woody Allen, Orson Welles, Jacqueline Bisset och John Huston. Det är även med två skådisar från de riktiga filmerna Ursiula Andress från Dr No spelar Vesper Lynd och Vladek Sheybal, ni vet Kronsteen från From Russia with love spelar Le Chiffres hantlangare.

David Niven är riktigt bra och han spelar Bond med ett stort allvar vilket ger en del mycket roliga scener. Peter Sellers spelar Evelyn Tremble, en av James Bond 007 dubbelgångarna. Han är ganska kul, bland annat slänger han in några rader med indisk brytning som om han tränade inför det efterföljande årets film The Party. Woody Allen som Bonds brorson Jimmy Bond tillika Dr Noah är bitvis mycket rolig, speciellt första scenen vi ser honom i som påminner om hans egna tidiga komedier. Woody gör här en roll som mycket väl kan ha influerat Rick Moranis när han gjorde sin roll Dark Helmet i Spaceballs.

De roligaste delarna var i början av filmen, speciellt scenerna uppe i Skottland när Bond (Niven) åker dit för att gå på M's begravning och stöter på hans sugna änka och hans elva döttrar, ålder 16-19 år. Några var ju adopterade. Daddy liked the fillies... LOL. Och vi får veta vad M står för! Bond verkar tro att det är hemligt men alla säger det hela tiden - McTarry.

Nästa bit som är bra är när Bond återkommer till MI6 head quarters. Han kommer in på kontoret och möter Moneypenny och utbrister att hon ser ut precis som vanligt! Det visar sig vara Moneypenny's dotter. Och det framgår med all tydlighet att Bond och Moneypenny inte haft ett platoniskt förhållande (som i de riktiga filmerna) och på det viset fortsätter det. Med en ratio på ett kul skämt på 10 försök går filmen på.

Den tredje delen som jag tyckte var kul var den om Bonds dotter Mata Bond. Dotter till Mata Hari och James Bond. Filmens behållning är tjejerna. De är alla läckra och Moneypenny, Mata Bond och Goodthighs skulle alla lätt kunnat platsa i en riktig bondfilm. Jaharå. Den tristaste bruden i denna rulle var Ursula Andress. Så hon skulle inte passa i en riktig bondfilick?

De borde gjort filmen både kortare och tajtare och om de tagit bort några onödiga sekvenser så hade detta kunnat bli riktigt kul. Nu var det bara halvkul. Musiken var dock riktigt nice komponerad av självaste Burt Bacharach. Nej, nu orkar jag inte skriva mer om den här filmen. Fyll ut kommentarsfälten med detaljer som jag glömt att skriva...

Jag ger Casino Royale två fusk-Bond av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sir James Bond

Moneypenny

Jimmy Bond / Dr Noah

Vesper Lynd /James Bond 007

Le Chiffre

Mata Bond

Evelyn Tremble / James Bond 007

Giovanna Goodthighs

Bond och Moneypenny i en färgglad korridor

Dr Noah's lair

Moneypenny testar ut kandidater för fler James Bond 007

Trailer (fan made)

Trailer

Trailer