Steve Rothery Band, Fryshuset Klubben, Stockholm, söndagen den 8:e oktober, 2023
Söndagen kom och därmed den tredje och sista showen med Steve och hans band inom en månad för mig. Detta var också hans sista spelning på jubileumsturnén. Min kompis var tillbaka, han hade gått på 50-årskalas på lördagen. Prioriteringar!
Vi visste att vi skulle få höra hela Clutching denna kväll. Igen, samma som framfördes i Göteborg. Av de tidigare planerna att turnén skulle fira albumet Script For A Jester's Tear verkar inget återstå. Jag hade en liten, liten förhoppning att han ändå skulle spela om inte hela Script så åtminstone mer från den plattan under kvällen. Den önskan skulle icke bli hörsammad!
Trots att vi inte hängde på låset fanns det plats vid räcket precis bakom mixerbordet denna kväll också. Det verkade som att det var min egna lilla hemlis. Lite som med de bra raderna på biograf Skandia. De som vet vet...
Denna kväll var Klubben inte fylld till bristningsgränsen som under lördagen, vilket kanske var förståeligt. Vi hade de glada snubbarna från Finland som verkade partaja som om det inte fanns någon morgondag. De lugnade ner sig en bit in i showen så ingen fara skedd.
För att lämna plats åt fler Marillion-låtar nöjde Steve sig med två låtar från soloplattan The Ghosts Of Pripyat, inledningslåten Morpheus som jag nu hörde för tredje gången samt White Pass som var debut för mig. Njutbart. Därefter välkomnades den jovialiske Martin in på scen och Clucthing drogs igång med Hotel Hobbies.
Albumet framfördes modigt och starkt. Låtarna sitter med bandet och vid sidan av Steves glimrande gitarrsolon och Martins ofta kusligt Fish-lika stämma var det trummor och ibland bas som stack ut. Trummisen har ett skönt sound i sina kaggar och basen var fet!
Vi njöt av den närmast perfekta ljudbilden och min kompis var mycket glad över att få höra skivan på detta sätt jämför med den ojämna ljudbilden i Göteborg. Vi hade också de bästa platserna för att beskåda showen, lagom långt bak och utan att ha 2-metermän rakt framför oss. Några långa kufar stod i direkt linje men vi kunde se över dem trots allt.
Efter Clutching var avklarad var jag spänd av förväntan. Vi hade ju trots allt redan sett det albumet i Göteborg som ni vet. Först ut var en av Marillions klart bästa singel b-sidor Cinderella Search. Grymt bra. Därefter fick vi alla fall titelspåret från Script. Också otroligt bra. Underbart att höra den med perfekt ljud. Martin sjunger den med all den inlevelse låten kräver. Efter dessa två tillfredsställande låtar gick bandet av scenen. Den lilla proceduren när bandet låtsas att de kanske inte skulle komma in igen...
Nåväl, showens, weekendens, turnéns sista encore återstod. Steve harklade sig och mumlade att de brukar spela denna låt i de skandinaviska länderna - Grendel. Wow, denna gång såg jag fram emot att vara helt i stunden, inte fota, filma, oroas över ojämnt ljud eller svetten som rann nerför ryggen (a la i Göteborg)... Superb version. Steve fuckade upp inledningen med gitarren, skit samma. De hoppade över den frenetiskt snabba delen efter andra versen, don't bother me! Bra grej helt enkelt. Är då Martin Fish, nej sannerligen inte och det syns om inte annat i denna teatraliska låt men detta var så mycket bättre än inget.
Sen kom vi till avslutningen av avslutningen. Steve valde inte samma som kvällen innan vilket var skönt, hur kul det än är att hoppa, klappa och sjunga med i GP/MSH är det roligare att se något annorlunda. Istället fick vi det episka titelspåret från andra skivan Fugazi. Fullt ös medvetslös (som pappa brukade säga)...
Showen klockade in på drygt två timmar, precis som det tidigare två. Det var över. Vi gick belåtna till bilen och åkte hemåt.
Allt som allt under de tre kosnerterna såg jag fyra av de x spåren från soloplattan, hela Misplaced, hela Clutching (två gånger), totalt två låtar av sex från Script, fyra låtar av sju från Fugazi, två låtar av tre från Market Square Heroes EP´n (den med Grendel) samt två b-sidor från singlar. En ganska bra täckning av allt Fish gjorde med Marillion trots allt. Enda smolken i bägaren är förstås att de inte spelade hela Script och framför allt låtarna Forgotten Sons och The Web, men man kan *tydligen* inte få allt här i livet...
Tredje och sista historien slut.
Setlist:
1. Morpheus
2. White Pass
Clutching At Straws
3. Hotel Hobbies
4. Warm Wet Circles
5. That Time of the Night (The Short Straw)
6. Going Under
7. Just for the Record
8. White Russian
9. Incommunicado
10. Torch Song
11. Slàinte Mhath
12. Sugar Mice
13. The Last Straw
14. Cinderella Search
15. Script for a Jester's Tear
Encore
16. Grendel
17. Fugazi
Nu är jag inte ett jättefan av Marillion - ok band vare sig mer eller mindre men du måste haft en kanonupplevelse med att få alla dessa låtar serverade under tre kvällar. Synd bara att han inte körde som planerat.
SvaraRaderaSkulle vara roligt om fler band gjorde detta. DP kör tex Music for the masses osv
Ja helt klart att dessa konserter mest var för fans av tidiga Marillion och Steves gitarrlir.
RaderaJag gillar när artister spelar hela album. Har några andra exempel;
The Cure har spelat tre album i rad två gånger, i Berlin 2002 då de spelade Pornography, Disintegration och Bloodflowers rakt av. Den konserten finns på releasad video. Sen 2011 körde de deras tre första skivor i rad på flera uppträdanden (Three imaginary boys, Seventeen seconds, Faith). Detta finns tyvärr inte releasat.
David Bowie spelade hela Low-skivan på turné 2002. Det hade varit bad ass att få se.
Neil Young släppte skivan Greendale 2003. Före skivan släpptes åkte han på europaturné med premiär på Cirkus i Stockholm där han gjorde världspremiär av skivan i en akustisk version. Jag och en kompis var på den konserten och det var en otrolig show som inleddes med cirka en timme ny musik.